Hämnd, är det verkligen tillfredställande?

Jag har haft liknande funderingar och tror att förlåtelse är det bästa i längden.

Gammal tråd men jag var bara tvungen att svara:
Oj, precis dessa tankar har jag burit på ett bra tag nu. Man kan väl förenklat säga att jag började med en storsint hållning till mina medmänniskor (ja, jag var verkligen förlåtande) men att denna snart slogs i spillror i takt med att jag blev äldre. Mötet med "verkligheten" har tyvärr den funktionen att den tenderar krossa ungdomens förhoppningar.

Då övergick jag istället till att hämnas och vara småsint, men till min stora förvåning blev jag endast än mer olycklig. Jag kände mig innan som en dörrmatta och ville få tillbaka mitt självförtroende genom att behandla andra (lika illa) som de behandlade mig, men istället blev jag en deprimerad dörrmatta. Kanske är problemet att denna inversa form av gyllene regeln - "behandla andra som de behandlat dig" istället för "behandla andra som du själv vill bli behandlad" - en sorts grogrund för ilska och hat?

Nu vet jag varken ut eller in längre. Jag har mycket svårt att förlåta men jag orkar inte längre hämnas.

Precis, är man offer är man gärningsman och är man gärningsman är man offer.

Helt absurt. svenska samhället har Stockholm-syndrome.

Hämnd är egentligen inte skönt för någon normalt funtad människa i det långa loppet. Förlåtelse är det enda rätta. Detta kan vara svårt att förstå för vi vill få det att låta som att det beror på vad som hänt osv men sanningen är enligt mig att förlåtelse är det enda som kan få dig att gå vidare. Oavsett situation eller händelse.

Självklart kommer jag inte att förlåta någon som med mening dödat en nära vän t.ex men jag vet att jag inte hade lidit lika mycket om jag hade förlåtit mördaren. Finns dom som förlåter gärningsmannen, jag lovar er att dessa människor mår mycket bättre än oss som vägrar förlåta. Ni tycker säkert det låter dumt det jag skriver men jag tror det är så.

Jag har aldrig mått bättre utav hämnd (stora som små grejer i vardagen) i det långa lopper då jag reflekterat över situationen senare i livet och jag tror bara att ju känslokallare man är(eller känslosamt avtrubbad man är), desto mer gynnas man av hämnd.

Jag har endast känt någon slags tomhet eller skam efter jag har hämnats sedan jag klev in i vuxenvärlden. Jag har inte haft grova hämndbegär sedan jag var liten. Jag kan gå i hämndtankar men gör nästan aldrig något. Samvetet kommer ifatt när man "lugnat" sig och det känns ändå inte rätt.

Jag tror man måste vara mentalt störd/sjuk för att känna äkta tillfredställelse efter man har hämnats.

Låt oss säga att personen man känner hämndkänslor mot tjänade väldigt mycket på det den gjorde mot en själv.

Hur kan man någonsin förlåta när man ser att dennes lycka är byggd på ens egen olycka?
Och dom varken har samvetskval eller ånger över det hela?

Och hur länge ska man gå och kämpa med hämndbegär egentligen?
Finns det någon gräns där hämndens "dåliga" ändå är mindre dåligt än de ärr man bär med sig?

Sånt är ganska surt