Hämnd, är det verkligen tillfredställande?

Tillfredsställelsen av att hämnas på någon, är det verkligen givande i det långa loppet? De gånger hämnd har gett mig något så har det varit i det långa loppet för att sedan förvandlas till en ånger där jag funderat över varför man skulle sänka sig till den patetiska nivå.

Har därför lärt mig att förlåta i stor utsträckning och har därför blivit orolig över att jag blivit för mjuk. I denna mörka tid vi lever i känns det som att min storsinthet inte kan överleva utan kommer att kvävas av alla gamar som är redo att exponera den.

Frågeställningen är då? Skall jag/ni vara förlåtande och ha överseende med människor bedrägliga beteende, eller ska man vara en ful jävel som hämnas och är allmänt bedräglig?

Beror ju väldigt mycke på vad det gäller! Är det nån som kallar en dumskalle kan man ju kanske bara vifta bort det. Vaknar man däremot med en tatuering av en kuk i pannan så kanske knäckta ben på den ansvarige för tatueringen kan vara på sin plats!

I det här fallet är det inte mer än rätt, tycker jag!

Jag låter småskit bara flyta förbi, man kan inte gå och hänga upp sig på allt. Spara hämndbegäret till de få tillfällen då det verkligen betyder något.

Man kan inte gå och reta upp sig på allt folk gör, då blir man tokig själv.

Ett typiskt sånt tillfälle det är legitimt.

Å fydderackarn!

Jag själv har en väldigt utstuderad hämnd att ta ut men vill inte delge er några detaljer här, in public. Jag har vänner som vet vem jag är här så det är ett big no no eftersom det kan resultera i långt fängelsestraff.

PMa mig, jag vet inte vem du är

Skicka PM! Har du sagt A får du fanimej säga B också!

Håller me föregående talare!

Helt rätt! Låt hon få sin hämnd. Det han gjort kommer aldrig kunna återställas utan hon måste leva med det varje dag.

Me 2!

OnT:
Hämnd ÄR tillfredsställande om inte gärningen var en "no big deal".