Trettioåriga kriget, Svenska härförare.

Trettioåriga kriget för Sverige var på slagfältet mer eller mindre en framgångsaga i 18 långa år. I början kunde detta förklaras med Gustav II Adolfs revolutionerande och nyskapande taktik som gjorde alla äldre modeller om intet värdelösa.

Men när det gång på gång i början av Sveriges intåg visade sig vara så effektivt så var ju inte dom Tysk-Romerska härförarna dummare än att dom snabbt tog sig ann denna nya taktik och Sveriges här var inte unik längre.

Men trots detta, trots att sidorna låg mer nära varandra på det taktiska planet igen så fortsatt det lilla fattiga landet i norr att krossa Tysk-Romerska härarna gång på gång. Vilket till slut ledde till att vi faktiskt "Vann" kriget om man får uttrycka sig så.

Hur kommer det sig? Var Sveriges härförare så mycket bättre än Tyskarnas?
Var tex, Johan Baner och Lennart Torstenson helt enkelt genier på slagfältet?
(Vi vet ju att dom var mycket klipska och väldigt bra på att anpassa sina härar efter det underlag dom fick och kunde då övermanövrera sina fiender men mer än så behövs väl?)

Men att genier som dessa inte fanns att hitta i ett "Land" med 20x fler invånare än Sverige låter ju lite långsökt.

Så vad var det egentligen? Var det Svenskt tankesätt? Mentalitet?

Bilden av GIIA som det innovativa militärgeniet håller inte vid närmare granskning. Han revolutionerade inte krigföringen, utan byggde bara vidare på tidigare modeller (främst den mauricianska). Övriga europeiska taktiska modeller blev heller inte värdelösa. Tvärtom så tvingades den svenske kungen anpassa sin taktik efter förhållandena i Tyskland jämfört med de han upplevt i Polen-Litauen. Ett exempel är hur han ökade den "svenska" brigadens storlek från 3 skvadroner (halvregementen) till fyra, just för att kunna stå emot den i Tyskland vanliga tercio-taktiken (med massiva formeringar). Snart tvingades han emellertid gå tillbaka till 3-skvadronsmodellen, inte på grund av någon militärtaktisk idé, utan helt enkelt därför att det bland hans trupper fanns en stor brist på pikenerare.

Svenskarna var inte på något sätt överlägsna de kejserliga/katolska ligan. Varken i krigets inledningskeende eller sedermera. Och fienden krossades inte "gång på gång" i en endaste lång "framgångssaga". Sveriges inblandning i 30-åriga kriget är tvärtom randad av militära misslyckanden och direkta nederlag (ex. Werben, Alte Veste, Nördlingen). Även segrarna var normalt mycket blodiga och kostsamma affärer, med förluster i många tusental för den svenska sidan. Bara det faktum att Sverige inte var i närheten av att regelrätt besegra sina fiender (på det strategiska planet), under 18 långa år av krig, säger allt man behöver veta om en eventuell svensk militär överlägsenhet.

Sedan kan man heller inte glömma att det svenska kriget till mycket stor del utkämpades av utländska trupper, under utländska officerare, betalda av utländska pengar. Och vad gäller de högre svenska officerarnas mentalitet, så var den betydligt mer kontinental än den gemene svanskens.

Vad som däremot gjorde Sverige remarkabelt var rikets förmåga till resursmobilisering. Sverige var, som påpekat, ett fattigt, primitivt, glesbefolkat bakvatten av Europa. Trots detta kunde landet uppbringa en oproportionerlig militär styrka. Framförallt var det det svenska systemet med landsregimenten (med rötter i Eriks XIV tid) bestående av utskrivna trupper, som var grunden för detta. Systemet förvandlade enkla bondsöner till fullgoda soldater, till en (för kronan) mycket låg kostnad. Emellertid, då kriget fortgick så länge, kom det att stå det svenska folket dyrt. Manskapsförlusterna nere i Tyskland var höga (med moderna mått rent katastrofala) och skatter och pålagor i riket var betungande. Men inte ens detta räckte för att täcka krigets kostnader. Utan utländskt krigsfolk och krigssubventioner, hade Sverige aldrig kunnat driva kriget aktivt så länge som man gjorde.

Jag tycker att det som svensk är viktigt (men svårt!), att försöka släppa sin svenskcentrerade fokus, när 30-åriga kriget ska analyseras. Det hade pågått i ett dussin år innan Sverige ens gav sig in i det, och det skulle med tiden att övergå alltmer i (ännu) en uppgörelse mellan Frankrike och Habsburg. Sveriges roll var inte så central, som den ofta beskrivits i äldre svensk historieskrivning. Av det totala antalet soldater som deltog i kriget, kan de svenska (plus finska) inte ha uppgått till ens 10% (jag skulle snarare gissa på under 5%). Sverige var i det stora hela (och framförallt i slutskedet) inte mycket mer än Frankrikes svärdsarm, om man ska hårddra det litet.

Kan inte hålla med om allt i ovanstående text. Jag är fullt medveten om kriget hade en tid före Sveriges inblandning, men att tona ner Sveriges roll för krigets utgång känns som snudd på lögn då kriget tog en vändning i.o.m Svenskarnas intåg.

GIIA tog som sagt modeller som redan fanns och finslipade dom till nära perfektion där bla holländsk modell användes flitigt. Vad GIIA gjorde som var av eget slag är ju hur han satt in dessa i konflikterna. Ett mer rörligt infanteri som kunde ta direkta order och placeras kvickt, där kavalleri fick direkt eldunderstöd och hade en mer chock inriktad taktik krossade arméer på arméer så att påstå något annat vore högst befängt. Svenska armen bestod helt klart av många legoknektar och utländskt folk men detta betyder ju inte att dom kom med sina egna direktiv, armen styrdes och ställdes fortfarande av tex. Johan Baner och Lennart Torstenson som hade kontroll över hären där mindre utländska officerare gjordes vad som sades.

Så i och med detta måste ju Sveriges inblandning anses vara av större betydelse. Det var ju fram för allt Svenska arméer (När jag säger svenska så menar jag då inte nationalsvenskar utan arméer underställd Sverige) som krossade den katolska ligan, Loose/Win ratio var ju helt klart i Svenskarnas fördel.

Slaget vid Breitenfeld, Klar Svensk seger.
Slaget vid Chemnitz, Svensk seger
Slaget vid Dömitz, Svensk seger
Slaget vid Jankov, Svensk seger
Slaget vid Jüterbog, Svensk seger
Slaget vid Leipzig, Svensk seger
Slaget vid Lützen, Svensk seger
Slaget vid Nördlingen, Svensk förlust
Slaget vid Rain, Svensk seger
Slaget vid Wittstock, Svensk seger
Slaget vid Wolfenbüttel, Svensk seger.

Detta är dom slag jag kan komma att tänka på, om något är utelämnat kan du fylla i men att inte se ett mönster här krävs ju blindhet. Många av dessa segrar var också storslagna med få förluster jämfört med fienden, också viktiga segrar rent strategiskt. Att många män dog var ju helt klart ofrånkomligt, men om det slutade med att Sverige stod kvar som segrare så är det obefintligt då lika många eller mer har försvunnit på andra sidan också.

Sveriges roll i Trettioåriga kriget var helt klart inte obefintlig.

Som vanligt när det ska göras upp med gamla föreställningar och myter gås det gärna för långt åt andra hållet, som i Olaus text. GIIA:s insats när det gäller artilleri, kavalleri och befästningskonst ska inte underskattas. Det är inte någon slump att europeiska arméer efter 30-åriga kriget tog intryck av "den svenska skolan", vilken inte minst märktes av under engelska inbördeskriget. Det är f.ö. anmärkningsvärt att den förut så "oslagbara" tercion visade sig sårbar mot GIIA:s taktik, och mer eller mindre försvann under loppet av 1600-talets andra hälft

Precis.

Så Hind, att invända mot påståenden om att trettioåriga kriget på slagfältet var "en framgångsaga i 18 långa år", att "Gustav II Adolfs revolutionerande och nyskapande taktik [...] gjorde alla äldre modeller om intet värdelösa" samt "det lilla fattiga landet i norr [fortsatte] att krossa Tysk-Romerska härarna gång på gång" innebär per automatik att jag skulle argumentera för att Sveriges roll i kriget skulle vara "obefintlig"? Det finns ingenstans däremellan man kan positionera sig, eller?

Om du läser mitt inlägg ovan en gång till, ser du att jag inte på något vis hävdar att Sveriges inblandning var utan betydelse, eller att de svenska härarna inte vann många segrar. Det rör sig om otvistliga historiska fakta. Däremot så inträffade en rad svenska militära misslyckanden, både taktiska och strategiska, som helt förbigicks i ditt orginalinlägg. Svenska härar led nederlag i fältslag; de vann knappa och dyrköpta segrar; de vann segrar där fienden kunde retirera i god ordning (dvs denne var ej krossad); de förlorade städer och fort; och de misslyckades med att inta städer och fort som belägrades. Detta är också otvistligt, och innebär att talet om en total svensk överlägsenhet är överdrivet.

Nördlingen visar detta med all tydlighet. De spanska "terciorna" (egentligen felaktigt, då jag har för mig att tercian var en administrativ enhet vid den här tiden, inte en taktisk, så jag sätter tercia inom cituationstecken för att signifiera den taktiska formation som populärt avses med termen) vann en förkrossande seger över den svensk-protestantiska hären. Knappast var det svenska sättet att strida överlägset denna dag, och inte var "terciorna" värdelösa. Kom ihåg att "tercian" i det trettioåriga kriget inte alls var lik 1500-talets formation. Under 1600-talet hade den taktiska enheten på slagfältet, som imperialisterna/katolikerna vanligen nyttjade, krymt till 1500 man (på pappret), som normalt slogs i en 150x10 formation, inte som någon orörlig mastodontfyrkant (i en wikiartikel talas det t.o.m. om ett djup av 50 led!). Dessa 1500 man kan jämföras med de svenska regementena om 1200 man (återigen, i teorin) och brigaderna om 1800-2400 (som iofs inte slogs i en sammanhållen formation). Så synen på de kontinentala militära tänkandet, och de arméer som mynnade ur detta, som statiska och oföränderliga, har inte sällan överdrivits.

Obsevera återigen nyanserna! Jag påstår inte att det holländsk-svenska sättet att använda infanteri var sämre än, eller ens likvärdigt, det spanska systemet, jag fastslår bara att påståendet om att alla andra system skulle varit värdelösa är missvisande.

Och se på konsekvenserna av Nördlingen. Den svenska sidan tvingades evakuera alla garnisioner från södra Tyskland. I stort sett alla tyska stater som tidigare varit neutrala eller allierade med Sverige, ställde sina trupper till kejsarens förfogande i Heilbronnförbundet. Knappast en framgångssaga, utan en direkt taktisk och strategisk katastrof för den svenska sidan. Vilken ledde till att Frankrike nu tvingades gripa in direkt i kriget, just eftersom det stod klart att Sverige inte var i stånd att besegra de kejserliga. Inte ens med den franska hjälpen, kunde fienden betvingas. Så trots sina många segrar, lyckades inte de svenska befälhavarna förvalta dessa väl nog att uppnå en avgörande, strategisk seger i kriget. Trots 18 år av idoga försök.

Vad gäller artilleriet så var väl GIIA:s främsta insats vidareutvecklingen av konceptet med regementeskanoner? Varken batteritaktiken eller belägringsartilleriet genomgick några nämnvärda förändringar. Ibland hävdas det att kungen skulle uppfunnit regementeskanonen, men det är ju inte sant. Inte heller de mer långsökta påhitten om läderkanonernas förträfflighet. Geschwinta skott var heller icke hans innovation. Däremot så drillades besättningarna till att lyckas uppnå imponerande höga eldhastigheter.

Vad ska GIIA ha gjort för utvecklingen av kavalleriet – alltså som vapenslag, inte för det specifikt svenska kavalleriet (som i Polen visat sig vara allt annat än förträffligt)? Han tog arkeböserna/karbinerna från sina ryttare för att de skulle vara ett rent närstridskavalleri, men det var inget som skilde dem från de tyska kyrassiärerna. Det svenska kavalleriet var lättare rustat, men det berodde på att de svenska manufakturierna inte klarade av att utrusta större förband av ryttare efter kontinentalt kyrassiärmanér. Och lättare rustat kavalleri (utrustat för närstrid) fanns det gott om nere i Europa. Dock förväntades det svenska rytteriet likfullt fylla samma roll som kyrassiärerna på slagfältet. Och just bristen på skydd gjorde ju att de svenska ryttarförbanden ofta hade problem att möta de tyngre kejserliga ryttarna i regelrätta kavalleristrider.

Beträffande Gustavs insatser för utvecklande av befästningskonsten måste jag ställa mig helt frågande. På vilket sätt skedde detta? Och var, i Sverige eller på kontinenten? Att han anställde ett par renommerade europeiska fortifikatörer känner jag till, men inte vad han själv skulle bidragit med.

Och vidkommande (1600-talets version av) tercian, så hade ju holländarna redan vid Nieuwpoort visat att den inte var oslagbar. Det som blev tercians dödsstöt var fullbordandet av den utveckling mot mer fokus på handeldvapnen, som pågått sedan mitten av 1500-talet (om inte tidigare), som innebar att djupa formationer inte fyllde någon större roll längre. Pikenerare behövdes inte heller mot lansbeväpnat chockkavalleri, och infanteriet förväntades beskjuta fienden i första hand, och främst gå i nästrid när fienden hamnat i oordning. Utvecklingen fullbordades i o m det franska linjesystemet (som i sin tur visade sig sårbart mot karolinska närstridsangrepp, samt napoleanska stormkolonner).

Jo jag förstår vad du säger, Svenskarna fick också mer än en gång lägga benen på ryggen, men tycker ändå trots strikt objektiv syn på det hela att det mynnar ut i något av en underskattning på vad Svenskarna faktiskt lyckades med och varför vi lyckades.

Dessa nederlag Svenska armen hade var ju inte på något vis mer digra än kejsarens då vi faktiskt vann kriget, i dina beskrivningar så ligger en undermåttlig ton av vad dom Svenska prestationerna faktiskt var och en prisning av dom kejserliga. Den katolska ligan låg ju i betydligt större kris än vad Svenskarna någonsin gjorde där mer än en gång ligans huvudarme har blivit helt till intet och vägen till Wien har varit öppen då ingen större arme funnits till hands, Vilket stoppades av befästningar i och för sig, men en arme att slå ut svensken på öppna slagfältet fanns ej till hands längre.

Och en "framgångsaga" vad detta innebär är ju en fråga om diskussion, jag anser att när ett litet land i norr ger sig på Tysk-romerska riket och går ut som vinnare, som i kriget förde med sig revolution på slagfältet, Som vann betydligt fler fältslag än dom förlorade.

Det anser jag vara en Framgångsaga.
kanske en fråga om tolkning?

Och att underskatta vikten av den nya lättrörliga armén som GIIA var med och skapade är inte rättfärdigt på något vis. Den tunga gamla modellen att föra krig på med tex Tercionerna och på tok för tungt artilleri är faktum inte effektiva på något sätt mot den nya lättare modellen. Sen att Svenskarna var slagna vid Nördlingen kan jag då vilja kunna spekulera i om det kanske var brist på ledarskapet, Gustaf Horn?! Bevisat skicklig, men var han en Baner?
Nu är jag inte så insatt i just detta slag men upplys mig om du är, tråden skapades ju för att diskutera svenskt ledarskap under trettioåriga kriget.

Får väl hålla mig ifrån semantiska petigheter, då...

Den stora skillnaden vid Nördlingen, kontra Breitenfeldt och Lützen, var att den svenska sidan där tvingades möta väldrillade spanska veteraner, istället för tyskt legofolk som ofta var av varierande kvalitet (fr.a. beträffande disciplinen). Vid Nördlingen deltog heller inte den svenska sidans hårda kärna av vältränat rikssvenskt krigsfolk. Så motståndarsidan hade (tillsammans med en fördelaktig taktisk position) ett övertag vad gäller träning, erfarenhet och moral, som var av större vikt än skillnaderna mellan de två sidornas taktiska skolor för infanteristrid.

Jag tycker att man kan observera samma mönster beträffande infanteriets fram- och motgångar även i många andra slag. Sachsarnas trupper var t.ex. av bristande kvalitet, vare sig de slogs med eller mot svenskarna. Detsamma gäller de flesta kontingenter från de mindre tyska staterna (de kunde iof göra gott ifrån sig när de försvarade belägrade städer). Deras träning och disciplin var helt enkelt alltför bristfällig. Jag tror inte att det skulle gjort någon skillnad oavsett vilket sätt de ställdes upp på slagfältet eller efter vilket system de försökte slåss, utan moral och disciplin har man s.a.s. förlorat slaget innan det ens hunnit börja.

Vid Lützen ser vi ju just hur de bättre svenska förbanden avancerar genom fiendens eld och går i närstrid. De sämre förbanden däremot fastnade i långt utdragna, resultatlösa (därför att eldvapnen var relativt ofarliga på håll, och t.f. av dimman) skyttedueller, trots order om att gripa fienden inpå livet.

Detsamma gäller terciorna. Deras insatser varierade betydligt i kvalitet. Det var en avsevärd skillnad mellan bra och dåliga trupper. Vid Rocroi flydde de tyska och valonska terciorna efter att det spanska kavalleriet jagats på flykten och deras kanoner erövrats och vänts mot den egna sidan. Men, de spanska terciorna stod fast. De attackerades gång på gång, och utsattes för kraftig artilleribeskjutning, men kunde ändå inte brytas av fransmännen. Så i slutändan lät fransmännen spanjorerna avtåga med vapen och fanor i behåll. Förekomsten av alltför många omotiverade soldater på den kejserliga sidan, var det som i slutändan fällde avgörandet - inte vilken skola infanteriet slogs enligt. Om även de övriga terciorna slagits lika väl som de spanska, kunde utgången i slaget mycket väl blivit en annan.

Faktum är att fler slag under trettioåriga kriget avgjordes av en kombination av kavalleri och artilleri, än vad som avgjordes av att den ena sidans infanteri körde över den andras. Detta ligger delvis i sakens natur, där infanteriet ska vara städet emedan kavalleri och artilleri är hammaren, men kan ändå vara värt att ha i åtanke.

Att goda trupper gör bättre ifrån sig än sämre, är knappast en revolutionerande iakttagelse från min sida. Men, poängen är att man måste inse att skillnaderna mellan soldatmaterialet är en fråga, och att skillnaderna mellan stridstaktikerna är en annan. Och i efterhand är det givetvis ofta svårt att se vilken som i slutändan var viktigast för utgången av ett specifikt slag. Överlag är jag av uppfattningen att de trupper som slogs på den svenska sidan var mer väldisciplinerade och hade högre motivation (Nördlingen var ett av undantagen), än motståndarsidan. Dock var soldatstrejker och myterier vanliga på båda sidor.

Nja. De holländska influenserna har redan nämnts i tråden (har t o m för mig att Maurices bror var i Sverige och undervisade). När det gäller framgångssagan så åkte svenskarna på rejäla nederlag både före och efter hjältekonungens död, t ex vid Alte Feste och Nördligen.

Att kriget slutade som det gjorde berodde på flera saker. Frankrikes deltagande och krigströttheten i Tyskland var två viktiga faktorer.

Jag skulle nog peka på de gamla vanliga faktorerna tajming, tur och skicklighet i rätt kombination. Givetvis ska Gustav II Adolf ha en del av äran för det, men det fanns mycket annat som spelade in också.

Ett bevis på Gustav II Adolfs inverkan, eller storhet om man så vill, är just att det som tidigare kallades den holländska skolan kom att kallas den svenska skolan (även om båda termerna fortsatte att användas parallellt). Lägger man sen till hans stora politiska betydelse så framstår han som en historisk megafigur - kanske den ende som Sverige har haft.

Visst finns det en enorm mytbildning, men allt som tillskrivs Napoleon uppfanns inte heller av honom (och så vidare).

Å andra sidan var tyska legosoldater som använde spansk terciotaktik tillräckligt bra för att vinna i stort sett alla slag innan svenskarna dök upp. Både danskar och tyska protestanter besegrades tämligen enkelt.

Den kärnan försvann ganska snabbt. Redan vid Lützen bestod större delen av armén av värvade tyskar, om jag minns rätt. Ironiskt nog var de s k gula och blå elitregementena också tyska.

Att man gick över till tyskar i fältarmén berodde på flera saker. Dels var utskrivningarna impopulära hemma i Sverige, och dels var de soldater som skickades som ersättningsmanskap dåligt övade vilket gjorde att man använde dem som garnisonstrupper istället.

Hursomhelst så hade de svenskledda arméerna framgångar både när de bestod av svenskar och utlänningar, så det håller inte riktigt som förklaringsmodell.