På eller i? [Sammanfogad tråd]

Nu känner jag inte alls till geografin eller historia, men kan det vara så att man traditionellt anlänt till Limhamn med båt, och det därför tar "på", som om det vore en ö eller holme?

Halvöar får ju också oftast "på", frågan är om det är en rent språklig kongruens (namn som slutar på -ö eller -ön) eller om det är geografin och historiska färdsätt som influerat prepositionsvalet.

När jag funderar vidare så börjar jag faktiskt undra över detta med färdsättet. Historiska färdsätt spelar kanske in så att ställen man färdas längre väg till med båt (eller till lands genom relativt obebyggda trakter) verkar gärna ta "på". Liksom också ställen som på något sätt är avskiljda: borgar, fästningar, magistraten etc.
(För den här kategorin kan jag bara konstatera att det måste vara helt omöjligt att lära sig om man inte har svenska som förstaspråk: På magistraten, i tingsrätten, på pastorsexpeditionen, i skolan, etc.)

Men kanske permanensen av den tänkta vistelsen också spelar in:
Man är gärna "på" sommarstället, stugan eller villan (Ö-botten), men man är inte på sin lägenhet, hemstad eller villa/egnahemshus. På högfjällshotell eller badort.
Man är på scoutläger, men internerad i ett arbetsläger.

Platser som besöks för kortare tid verkar man vara vistas på, medan mera permanenta boningar vistas man i? Måste finnas undantag från den regeln, men jag kommer inte just nu på dem.

Tråden Stadsdelar - "i" eller "på" före? sammanfogad med huvudtråden.
/Mod.

Grönlands storlek är inte korrekt representerad av kartan.

En dansk reagerade häromsistens när jag sa "på Jylland". Tydligen heter det "i Jylland" på dansk.

Bakgrunden till på Limhamn har kopplingar till Limhamns tidigare betydelse som fiskeläge om jag minns min malmöitiska historia rätt.

Jag tror även att jag vågar sticka ut hakan och påstå att Limhamnsborna själva gärna ser sig själva som boendes på något istället för i.

Är man på något är man oftast lite högre upp än om man är i....

När jag växte upp i Malmö så bodde min familj på "gräddhyllan" dvs det område som låg precis på gränsen till Limhamn (eller i utkanten på Limhamn) och var bebyggt med stora flotta villor med järnstaket och växtlighet som hindrade insyn.

Du menar att de hade kommit upp i smöret?

Ungefär så ja...

Är väl ända ganska logisk språkdynamik som spelar et spel här. i och på, härleder ju olika positioner, dock i vissa fall har större städers namn blivit synonym för staden heller enn marken den är döpt efter och därmed används bara "i", exempel "i stockholm" varpå man skulle sagt på om en vanlig holm - på holmen. Samma gäller ofta också ord som slutar på -vall.
Några regler finns däremot, och de är överleitt samma i hela norden, men har många undantag.

Ord som betäcknar strandformer vid vatten, såsom vik, och bukt, brukar vara "i". í Rekjavik, i Sandvik. i Koege Bukt m.m. Troligen kommer detta av en viss rymdsinnebörd i orden. Samma gäller ord slutandes i -hamn.

Samma rymdsinnebörd finns i andra svenska stadsnamn där som talat är om plural, så som "i Sigtuna" (på tunet singl), i fjällen m.m.

Slutligen, namn innehållande skogar eller hus, gårdar och torp, brukar ha "i". Såsom i Rävhult, Staffanstorp, Glimmingehus, Lund, Elverum (hem). Det är nämligen svårt att stå på en skog om man inte gillar att klättra.

Ord som betäcknar mark, brukar oftast vara "på", däremot har svenskan här de flesta undantagen. På Hafjell, á Klambratún, på vollen. I vissa fall på stan, där det oftast menas med att gå "på gatan". Samma gäller också vägar, brötar, stigar och leder.

För det mesta tror jag det handlar om en bevisslig befintlighet vare sig man använder i eller på. Skillnaden på de orden har ju knappast gått i glömska, så man kan nog oftast lita på sig själv att säga rätt.

Man är "i fjällen" men "på fjället".

Ett ganska lätt etymologiskt svar går an att finnas här. På, kommer av ordet "å", liknande isländskans "á" med samma betydelse. P:et i på har lånats från utrycket "upp", altså "upp å" -> "upp på". Altså kan man derivera att orden oftast användes tillsammans i äldre svenska, hellre än enskilt.

Därför är man kanske i fjällen, men också uppe på fjället.

Att använda detta resonemang är dock lättare vid norska, då svenskan stundom är mycket inkonsekvent.

Jag har skrivit i tråden förut, men jag har en känsla av att man i fler språk än svenska skriver "i" än "på". På latin heter det t.ex. In equo sedeo=Jag sitter i hästen. Om vi tänker på att världen är tredimensionell (minst) så är det inte så konstigt att man är i saker som ytligt sett kan verka som om man borde vara på dem. Irland är ju t.ex. en ö, men man är faktiskt där också upp till 1000km ovanför markytan enligt internationell lag, så egentligen är man i Irland, precis som det heter på flera språk

Jag hittar en gammal bok om isländska ortnamn som listar vilka prepositioner som förekommer:

Plats man befinner sig på: á, að, í, undir
Plats man kommer till: á, til, í, undir
Plats man lämnar: af, frá, ór, undan

Man nämner även de varierande uttrycken ”vid angivelse av riktning från en plats, dalgång, etc, till en annan”: ”Främlingen avslöjar sig lätt genom att använda felaktiga riktningsuttryck.”

Det verkar alltså vara en typisk nordisk grej att man måste lära sig vilken preposition som gäller, plats för plats.

Där jag bor säger man antingen på eller i om olika områden. Även vid förekommer, när man bor på ställen där själva namnet huvudsakligen associeras till annat än boende; vid torget, vid parken.