Man skulle också kunna tala om en annan abstraktionsnivå. Ett motsatspar bildar tillsammans en enhet som i sin tur har en motsats (som också består av två motsatser). Detta pågår ad infinitum, tills man stöter på något som man betraktar som en odelbar enhet, vad nu det än månde vara.
Exempel: Kalle velar mellan äpplen och päron, två olika frukter. Han bestämmer sig till slut för äpplen. Stina börjar titta på äpplen och päron hon också. Men så bestämmer hon sig för motsatsen till motsatsen, det vill säga, kött.
Det är förstås helt kontextbaserat/kulturspecifikt, men om äpplen är motsatsen till päron och frukt är motsatsen till kött, så fungerar det. Tror jag.