Men i oktober 83 började [ . . . ] det komma irakiska kurder till Arlanda [ . . . ] Några hundra i veckan. Och Palme [ . . . ] blev väldigt besatt av den här frågan. Vilka är dom här och hur kan vi få stopp på dom på nåt sätt? Vad är lösningarna, vad är lösningarna på dom här? [ De lämnade ] sin fru i Iran, i nåt läger där och så kom dom över Östberlin till Sverige. [ . . . ] För oss var det hälften, som kom över Östberlin. [ . . . ] Och det var den miljö jag levde i, alltså i en rätt stor ångest i Sverige med tidningar som piskade opp när iranierna kom. Det var hundra nya, hundra nya. Piskade [upp ett slags] ödesstämning. Det var ju små siffror egentligen, jämfört med senare. Och det som förväntades av mig det var att jag skulle [få] ordning på dom här flödena och en bättre sortering mellan genuina och icke genuina [flyktingar] i Sverige, förhandlingar med [Öst-]Tyskland för att stoppa den här genomresan [ . . . ] och starta europeiska konsultationer, för på den tiden hade vi ingenting. Vi hade FNs flyktingkommissariat.Widgren ger en bild av hur den socialdemokratiska regeringen redan tidigt ansträngde sig för att skaffa sig kontroll över inflödet. Ett viktigt skäl till dessa strävanden var att ett allt större antal migranter utan skyddsbehov framgångsrikt tog sig in genom asyldörren och därmed blockerade resurser för verkligt skyddsbehövande. Systemet var avigt och drog med sig astronomiska kostnader – "enorma belopp för statskassan [ . . . ] för närvarande tio gånger hela UNHCRs budget som skall räcka till för 14 miljoner nödlidande flyktingar i Tredje världen" – och ledde ändå till ett oacceptabelt resultat. "Slutresultatet av alla asylprocedurer tycks vara att den stora majoriteten av de sökande i realiteten stannar kvar; en inneboende brist på jämlikhet i systemet, eftersom hälften av dem behöver skydd, den andra hälften inte."
[F]ör Sverige var det ju oändligt mycket lättare [ . . . ] att hota Honecker, därför att Palme hotade att bryta förbindelserna helt enkelt. [ . . . ] De diplomatiska. Och vi hade inget att förlora. Vi hade några gamla gårdar och sånt där som svenskar hade förlorat. Och några fabriker, kanske. [ I ] vågskålen hade vi inga pengar [men] DDR hade få länder runt Östersjön som de hade någon sorts dialog med. Sverige var ett av dem. [ Det upplägget lyckades ] och då upphörde ju all inströmning [ . . . ] över en natt.Men trycket utifrån mot Europa fortsatte ändå att öka. Liksom många andra länder hade Sverige lagt till ytterligare skäl utöver Genèvekonventionens. Under andra halvåret 1989 hade emellertid lika många asylsökande presenterat sig som under hela år 1988. Det innebar stora påfrestningar på mottagningssystemet och den socialdemokratiska regeringen beslöt, som redan nämnts, den 13 december 1989 (Luciadagen) att bromsa flödet genom att inskränka asylrätten till att gälla enbart konventionsflyktingar. Utöver dessa skulle endast de facto-flyktingar med synnerligen starka skyddsbehov kunna komma ifråga. I själva verket skulle också krigsvägrare tas emot och i praktiken blev den socialdemokratiska politiken mer tillåtande än vad signalerna till omvärlden annonserade, men signalerna var det viktiga.
För att exemplifiera kan vi konstatera att 30 335 personer sökte asyl under 1989, 29 420 under 1990. De första sex månaderna 1991 ansökte endast 7 200 personer om asyl.I december 1991, tämligen exakt två år efter det socialdemokratiska Luciabeslutet, gjorde den nytillträdda regeringen Bildt ett tvärt kast och inledde den generösa flyktingpolitiken, eller "den öppna dörrens politik", som andra har kallat den. Skillnaden mot den politik socialdemokraterna fört var inte så stor i sina principer, menar Christina Rogestam, men enorm i signalerna.
Man signalerade att Sverige var öppet. Och det blev ju då en väldigt tydlig kontrast, eftersom resten av Europa ju snarast gick ned på gult då, för att inte säga rött. Medan Sverige, som hade varit på rött eller röd-gult – rött officiellt och röd-gult i praktiken – plötsligt flaggade upp till grönt. Och det är klart, det styrde omedelbart alla strömmar hit.Sveriges ekonomiska förutsättningar var inte att missta sig på. Alla negativa tendenser var vid det laget fullt synliga. Arbetslösheten i Sverige befann sig i starkt stigande liksom underskottet i statsbudgeten, statsskulden befann sig i fortsatt kraftig tillväxt, samtidigt som BNP börjat gå baklänges i stället för att växa till. Decennier av nästan konstanta underskott i utrikeshandeln hade gjort Sverige allt mer beroende av utländskt kapital och statsskuldens kraftiga tillväxt hade samtidigt gjort den offentliga sektorn starkt beroende av både inhemska och utländska monetära resurser. Ändå valde man att slå på stort.
Du måste vara medlem för att kunna kommentera