Sveriges agenda bakom invandringen?

Vid mitten av 1980-talet kom så en markant vändning. Enligt Widgrens beräkningar ökade strömmen immigranter av alla kategorier till Västeuropa (EU och EFTA) från 915 000 år 1985 till 2 593 000 år 1993. "I verkligheten utgjorde illegala invandrare 20% av de totala flödena 1985, 44% år 1989" och 1992 hade de nått en topp på 45 procent. Jonas Widgren minns:.

Men i oktober 83 började [ . . . ] det komma irakiska kurder till Arlanda [ . . . ] Några hundra i veckan. Och Palme [ . . . ] blev väldigt besatt av den här frågan. Vilka är dom här och hur kan vi få stopp på dom på nåt sätt? Vad är lösningarna, vad är lösningarna på dom här? [ De lämnade ] sin fru i Iran, i nåt läger där och så kom dom över Östberlin till Sverige. [ . . . ] För oss var det hälften, som kom över Östberlin. [ . . . ] Och det var den miljö jag levde i, alltså i en rätt stor ångest i Sverige med tidningar som piskade opp när iranierna kom. Det var hundra nya, hundra nya. Piskade [upp ett slags] ödesstämning. Det var ju små siffror egentligen, jämfört med senare. Och det som förväntades av mig det var att jag skulle [få] ordning på dom här flödena och en bättre sortering mellan genuina och icke genuina [flyktingar] i Sverige, förhandlingar med [Öst-]Tyskland för att stoppa den här genomresan [ . . . ] och starta europeiska konsultationer, för på den tiden hade vi ingenting. Vi hade FNs flyktingkommissariat.

Widgren ger en bild av hur den socialdemokratiska regeringen redan tidigt ansträngde sig för att skaffa sig kontroll över inflödet. Ett viktigt skäl till dessa strävanden var att ett allt större antal migranter utan skyddsbehov framgångsrikt tog sig in genom asyldörren och därmed blockerade resurser för verkligt skyddsbehövande. Systemet var avigt och drog med sig astronomiska kostnader – "enorma belopp för statskassan [ . . . ] för närvarande tio gånger hela UNHCRs budget som skall räcka till för 14 miljoner nödlidande flyktingar i Tredje världen" – och ledde ändå till ett oacceptabelt resultat. "Slutresultatet av alla asylprocedurer tycks vara att den stora majoriteten av de sökande i realiteten stannar kvar; en inneboende brist på jämlikhet i systemet, eftersom hälften av dem behöver skydd, den andra hälften inte."

Efter valet kom genombrottet i förhandlingarna med Östtyskland. Olof Palme ledde dem och Widgren var med och kunde följa dem dag för dag.

[F]ör Sverige var det ju oändligt mycket lättare [ . . . ] att hota Honecker, därför att Palme hotade att bryta förbindelserna helt enkelt. [ . . . ] De diplomatiska. Och vi hade inget att förlora. Vi hade några gamla gårdar och sånt där som svenskar hade förlorat. Och några fabriker, kanske. [ I ] vågskålen hade vi inga pengar [men] DDR hade få länder runt Östersjön som de hade någon sorts dialog med. Sverige var ett av dem. [ Det upplägget lyckades ] och då upphörde ju all inströmning [ . . . ] över en natt.

Men trycket utifrån mot Europa fortsatte ändå att öka. Liksom många andra länder hade Sverige lagt till ytterligare skäl utöver Genèvekonventionens. Under andra halvåret 1989 hade emellertid lika många asylsökande presenterat sig som under hela år 1988. Det innebar stora påfrestningar på mottagningssystemet och den socialdemokratiska regeringen beslöt, som redan nämnts, den 13 december 1989 (Luciadagen) att bromsa flödet genom att inskränka asylrätten till att gälla enbart konventionsflyktingar. Utöver dessa skulle endast de facto-flyktingar med synnerligen starka skyddsbehov kunna komma ifråga. I själva verket skulle också krigsvägrare tas emot och i praktiken blev den socialdemokratiska politiken mer tillåtande än vad signalerna till omvärlden annonserade, men signalerna var det viktiga.

"Generös" flyktingpolitik – utgångsläge

Socialdemokraterna slog till bromsarna och "markerade tydligt utåt, att Sverige inte var öppet för vanlig invandring", säger Christina Rogestam och tillägger att "man höjde ribban, så att säga". Alexander Casella, speciell rådgivare vid UNHCR, som hade satt igång en massinformationskampanj i Vietnam 1990 och lyckats förklara, att bara verkliga flyktingar, inte ekonomiska migranter, kunde få asyl i Väst, underströk starkt vikten av tydliga signaler.

Sveriges signaler uppfattades av adressaterna och de asylsökandes antal sjönk, trots att det externa trycket utifrån mot Europa bestod. Den moderata riksdagsledamoten Margit Gennser intygade den socialdemokratiska politikens framgång:

För att exemplifiera kan vi konstatera att 30 335 personer sökte asyl under 1989, 29 420 under 1990. De första sex månaderna 1991 ansökte endast 7 200 personer om asyl.

I december 1991, tämligen exakt två år efter det socialdemokratiska Luciabeslutet, gjorde den nytillträdda regeringen Bildt ett tvärt kast och inledde den generösa flyktingpolitiken, eller "den öppna dörrens politik", som andra har kallat den. Skillnaden mot den politik socialdemokraterna fört var inte så stor i sina principer, menar Christina Rogestam, men enorm i signalerna.

Man signalerade att Sverige var öppet. Och det blev ju då en väldigt tydlig kontrast, eftersom resten av Europa ju snarast gick ned på gult då, för att inte säga rött. Medan Sverige, som hade varit på rött eller röd-gult – rött officiellt och röd-gult i praktiken – plötsligt flaggade upp till grönt. Och det är klart, det styrde omedelbart alla strömmar hit.

Sveriges ekonomiska förutsättningar var inte att missta sig på. Alla negativa tendenser var vid det laget fullt synliga. Arbetslösheten i Sverige befann sig i starkt stigande liksom underskottet i statsbudgeten, statsskulden befann sig i fortsatt kraftig tillväxt, samtidigt som BNP börjat gå baklänges i stället för att växa till. Decennier av nästan konstanta underskott i utrikeshandeln hade gjort Sverige allt mer beroende av utländskt kapital och statsskuldens kraftiga tillväxt hade samtidigt gjort den offentliga sektorn starkt beroende av både inhemska och utländska monetära resurser. Ändå valde man att slå på stort.

Men vi lever i en komplicerad verklighet och att bara skylla på judarna för ALLA Sveriges/världens olyckor är lite väl lättköpt minst sagt, det kommer att ta åratal av tung akademisk forskning att reda ut hur det kunnat bli så här tokigt.

När det gäller Sverige är en delförklaring just denna världsamvete/godhetskultur kombinerat med den historiska konsensutraditionen där avvikande åsikter av hävd icke toleras, detta fenomen gäller inte enbart allt som rör invandringen, utan även i andra spörsmål, även om det dragits till sin spets in absurdum specifikt i denna fråga.

Dessutom är det kombinerat med den historiska svenska naiviteten, där man tror alla människor om gott och sist och kanske mest, att de som har beslutanderätt, dvs våra politiker, deras medlöpare journalisterna och även vissa grupper inom näringslivet, inte själva drabbas av denna politik utan tvärtom kraftigt gynnas av den på ett personligt plan, dessa grupper håvar in vinsterna medans kostnaderna i form av minskat välfärd, otrygg boendmiljö etc, får vanliga svenskar ta, kombinerat med ett skoningslöst åsiktsförtryck mot all opposition eller överhuvudtaget kritiska röster, som gör det extremt svårt att få till en kursändring eller ens en öppning i debattklimatet.

Att det är en massinvandring till vita länder beror på att dessa länder är de rikaste och erbjuder de bästa levandsvilkoren för alla som flyttar dit.
USA, Kanada, Australien är klassiska invandrarländer, många länder i Europa har av tradition tillåtit migration från sina forna kolonier.