Moralens avskaffande

Tjena!
Då var det dax att kasta sig in i debatten.
Sedan länge har jag legat i luven med koncepten moral och etik. (Efter att jag med trygg hand hade kunnat förkasta vidskepelsen religion var jag tvungen att hitta en ny antagonist.)
Ordet etik kommer ju från grekerna och med kristendomen slängde vi till begreppet moral, men det historiska är inte intressant här.
Jag vill fokusera på hur vi använder begreppen idag. Och kanske framför allt varför.
Min tes:
Oavsätt vilken typ av etik du vill bekänna dig till leder den i vissa situationer till absurditeter.
Pliktetikerna kan få problem med att om man alltid ska tala sanning måste man kanske erkänna att man knarkat.
Intentionsetikerna får problem om jag faktiskt ärligt och fullt tror att jag kan bota din förkylning genom att slå dig redigt hårt i huvudet med en kofot.
Resultatetikerna har problemet att aldrig i förväg kunna veta om min handling är god eller ond (bra/dålig, positiv/negativ, bla, bla, välj själv.).
Situationsetikerna ligger på ungefär samma trovärdighetsnivå som New Ageare. Jag menar, om du kan byta ståndpunkt beroende på situation så behöver du ju faktiskt inte ha någon. Det är bara att bestämma om din handling är bra eller dålig innan du begår den och sen leva med det...

Så, i och med att det faktiskt inte finns några andra alternativ så kan vi väl bara komma överens om att vi lägger ner det där fåneriet med etik och moral, försöker vara hyggliga mot varandra och låser denna tråden.
Eller...?

Och inom kunskapsteorin och vetenskapsfilosofin kan vi göra likadant eftersom man inte enats om vad sanning är och vad som utgör kunskap....



Jag tror att du har helt fel. Vi människor är konstruerade som moralvarelser, tyvärr är denna konstruktion inte jättebra eftersom den i princip tillåter oss att att lära in vilka moralregler som helst, även om det av spelteoretisk nödvändighet alltid uppkommer regler som hindrar oss från att skada andra medlemmar inom den egna gruppen. Människor måste tränas för att applicera moralen utanför den egna gruppen och applicera den jämlikt på alla inom gruppen, där fyller moralfilosofin en viktig funktion.

p.s Några andra analogier: Eftersom det är omöjligt att uppnå bakterifria operationssalar bör man släppa kravet... Eftersom det är (nästan) omöjligt att uppnå nollvisionen borde vägverket ge upp etc.

Moralen är ju knappast en lagstiftad regel eller ett påhittat fenomen utan en grundläggande mänsklig egenskap bestående av känslor och spärrar som vi valt att kalla just moral. Den kommer ju alltid finnas, vad du nu än vill kalla den.

Och att vara hyggliga mot varandra är ju också etik och moral.
Omoraliskt enligt mig är allt vi gör som kan skada en medmänniska, inklusive en själv. Reserverat för vissa undantag.

Härligt!
Tack för ditt svar Hejsvej!
Du sätter fingret på något viktigt. Om jag läser dig rätt så behöver människan en moral för att fungera i grupp. Men - ska vi kunna tala om en moral i någon intressant mening så måste vi kunna tala om en objektiv moral. Annars är moralen (ursäkta att jag slår ihop moral och etik på detta slarviga sätt) bara ett verktyg för människans sociala funktioner.
Men låt mig presentera ett alternativ:
Människan är en egoistisk socialt rationell närhetsutilitarist. (Ja, jag förenklar, men utan att tappa några viktigare bitar tror och hoppas jag.)
Egoistisk - alla handlingar utgår från oss själva.
Socialt rationell - vi väljer alltid att göra den handling som vi tror kommer att gynna oss bäst i relation till andra, i relation till våra begär eller i relation till något annat för oss önskvärt.
Närhetsutilitarist - Dåligt ordval, men vad jag menar är att de människor som står oss närmast är viktigast för oss. (Jag bryr mig mer om den bredvid mig på bussen på hemorten som stukar foten än om gatubarnet som lider på andra sidan jorden.)
Detta gör att vi kommer att i långa loppet bete oss "moraliskt" utan att vi behöver några moraliska lagar att förhålla oss till.
Då behöver vi inte döma folk som gör moraliskt fel - vi kan bara säga att dom är puckade.
Eller...?