Tunnhårig

För ca 15 år sedan när jag var 18 slog ångesten till. Detta var tiden innan
man pratade så mycket om depressioner och ångest, lyckopiller prozac,
cipramil och sånt.

Vid mina ångestattacker så funderade jag på om jag snabbt skulle våga
avsluta mitt liv eller om jag skulle dricka bort mitt liv eller ta
tabletter. Jag var så spänd i ben och magmuskler under ångestattackerna
att jag fick träningsvärk. Under ångestattackerna skakade hela jag.
Min mor sa bara lite optimistiskt "Ja, ja, det går nog över ska du se",
nästan med en babyspråksröst.

Vid några tillfällen har min mor några gånger sagt "bäst du skaffar
dej en flickvän innan du blir för tunnhårig" skrattandes.
Jag är fortfarande inte alls så tunnhårig.

Ska jag försöka glömma allt och bli mer som en vanlig
Slugger-Svensson eller ska jag försöka vidareutveckla mina
själsliga sidor som i och för sej oxå ger mej djup smärta?

Att försöka glömma och förtrycka sina tankar och känslor kanske fungerar en tid, men förr eller senare kommer allt tillbaka och biter dig i röven.
Tro mig jag vet, och då är det tusen gånger värre att ta sig upp igen.

Så mitt råd är nog att försöka ta itu med det så snart du känner att du orkar,
man kan inte gå genom livet och förställa sig.

Lycka till.

du vet vad som e bäst för dig. men våga sök hjälp, när man väl hittar d man behöver så hjälper d.

på tal om tunnhårig så e JAG på god väg, vet inte vad jag ska skylla på men jag kan dra ut tussar...för allas information...jag vet att ni e intresserade....

Du skall inte söka fel som du inte har, men vad menar du med dina själsliga sidor? Att du känner ångest och förtvivlan? Det gör varenda tänkande människa! Försök hitta något som du kan känna verkligt intresse för, även om du inte orkar med något sådant när du mår som sämst. Tryck inte ner dina känslor, men förstora heller inte upp dem.

Jag kände ångest och oro etc. under i stort sett hela tiden mellan årskurs sju
och till slutet av ettan på gymnasiet, jag gick aldrig till någon psykolog etc.
utan det gick på något vis över av sig självt, istället för att bekymra mig om
vad som ska hända, onda tankecirklar, stress etc. har jag börjat se allt från en
ljus sida, det förflutna ÄR förflutet, det behöver inte ha med din framtid att göra,
du kan egentligen göra som du vill och få precis som du vill, det handlar bara
om att kringgå mentala och praktiska 'murar' för att uppnå målen. Du mår
bara bättre och bättre ju mer du klarar av och ju mer positivt du tar in i din
vardag.

Min tanke är den (men förlita dig inte på det, för jag har ingen större erfarenhet
av psykiatri etc.) att man snarare känner sig som ett offer, som ett misslyckande
som i sin desperation fått söka hjälp, om man väl går till en psykolog.

Go with the flow, vänd allt till den positiva sidan, det är bara att sätta igång,
du behöver inte göra dig av med dina problem innan du börjar, du blir av med
dem medan du avklarar dina uppsatta mål...


.. Nu för tiden njuter jag av i stort sett varje dag, jag har börjat tänka mer på
hur bra jag egentligen har det.. (Låter typ som folk som har överlevt svåra
sjukdomar eller olyckor osv, eller hur? =)

En del av mina problem bestod i att jag inte hade så många vänner, och
därav att jag inte gick på så många fester (eller några fester över huvud
taget), utan satt hemma för mig själv varenda helg medan mina klasskamrater
var ute och hade roligt.

.... osv..

Ta reda på vad det är som tynger dig och börja göra något åt det.
(I mitt fall kunde lösningen varit: börja prata med folk du 'känner', börja
med någon idrott eller någon annan verksamhet/hobby där du kan träffa
nytt folk. Vänta inte på att någon ska komma till dig, du måste gå till
dem. De du umgås med umgås även med andra, snart umgås även du
med dem: snart är din kompiskrets betydligt större).

Och har dina problem med det förflutna att göra; gör dig av med tankarna
eller förbindelserna med det tidigare, whatever, det är nutiden och framtiden
som är värd din möda.


... Du ska inte sträva efter att bli något speciellt.. du ska se till att ha det
bra, åtnjuta livet osv. och sedan får du bli vad f£n som helst.. Om du vänder
dig inåt och grubblar mer på dina känslor och det förflutna så lär du bara bli
alltmer depressiv och uppgiven.

Bra skrivet Ceromatic.

Det är möjligt att det går att göra som Ceromatic säger - att förändra sig själv genom sina egna tankar. Men om gtk qt har svår ångest idag är det inte säkert det hjälper och då är nog en psykolog en bra hjälp. Om du har ett bra liv nu kanske det räcker med att se att se mer positivt på livet och på så sätt förändra din självbild och ditt liv till det bättre. Men om du fortfarande lider av sådant som skedde för 20 år sedan kanske det kan vara svårt att förändra bara genom självhjälp.