Truth vs Fiction

Halloj!

Jag sitter och tänker på det här med "what's the difference between truth and fiction". Och ok, det finns många trådar som himlar om vad sanning är, men här känns frågan om fiktion mer relevant. Vad är fiktion egentligen?

Det är lätt att säga att en författare kategoriserar sin bok som fiktion, en artist säger att dennes målning är fiktion, och andra liknande skapare av konst verkar kunna ha lätt för att bestämma vad som är fiktion. Men all konst är inte fiktion?

På liknande sätt kan en lögnare säga att det den säger är fiktion, en narratör av berättelser kan bekräfta att historien den berättat är fiktion, och andra kommunikatörer verkar också ha lätt för att bestämma vad som är fiktion. Men all kommunikation är inte fiktion?

Och så förstås domare, åklagare, anklagade, poliser, och andra inom rättsväsendet verkar kunna finna vissa regler för att bedöma vad som är fiktion. Men allt inom rättsväsendet är inte fiktion?

Men dessa exempel är på ena sidan av skalan, dom är på den lätta sidan tycker jag. Sen finns det en gråskala hela vägen mot "sanningen". En fotograf kan sägas ha mindre att göra med fiktion än en målare, en etnograf kan sägas ha mindre att göra med fiktion än en journalist, en vetenskapsman kan sägas ha mindre att göra med fiktion än en präst, och så vidare. Eller finns det exempel då det är tvärtom? En vetenskapsman som ljuger jämfört med en präst som vägrar berätta vad som hände vid bikten...

Om sanningen är en konstruktion, är fiktionen också en konstruktion då? Om sanningen är tvärtom istället mer kvantifierbar, blir gränsen mot fiktionen också då mer klarare? Är fiktionen beroende av sanningen, är sanningen beroende av fiktionen? Om sanningen är objektiv, är fiktionen också det?

För mig uppstår det ett problem om sanningen är subjektiv, eftersom en subjektiv fiktion blir väldigt komplicerad. Hur skulle en påhittad berättelse en person kunna vara sann för en annan person?

TJEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENAAAAAAAAAAAAAAR EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!


Jag känner mej ganska intuitivt övertygad om att sanning och fiktion är 2 helt skilda ämnen. Jag har inte ens tänkt på det förr, men ser ingen som helst anledning till att dom skulle vara bundna på något sätt.

Men du får gärna, helst koncist, förklara varför så skulle vara fallet.


Och här ska jag förklara varför, till ovanstående jag skrev:

Sanningen är inte subjektiv. Men subjektiva sanningar är sanningar.

Person A berättar fiktion X. Person B lyssnar/läser/inmundigar fiktion X. För A är X sann som fiktion. För B är X sann som A's fiktion, vilket B kan göra vilka tolkningar han än vill av.

Det är värt att vara medveten om att all fiktion är sann som fiktion.

Alltså, om jag hittar på historia Y, är det sant att jag har hittat på historia Y.

Så det hela handlar om perspektiv.

Man kan berätta sanningen, man kan berätta något som är fiktion, men den gängse uppfattningen är nog att man ofta blir tillsagd att välja en utav dessa två. Som på svenska versionen av Raw Comedy Club, på scenen kan dom säga vad som helst för publiken ser allt dom säger som fiktion (egentligen satir, vilket är sanningen döljd av ett lager fiktion), men det är när komikern blir intervjuad backstage som det hela blir intressant, då kan dom stå och skämta, överdriva, berätta fiktion, men ibland måste intervjuaren fråga "är det sant?" och ibland måste komikern säga "nej, det var inte sant". Det är viktigt att markera, när det man säger är fiktion.

Sen finns det halv-sanningar också, som satir,
det är lite mer i gråzonen.
Det får en att undra var gränsen går,
om det finns en gräns, och om det ens behövs en gräns.
I vissa sammanhang behövs det en gräns.
Fotografen som fotograferar kriget ser sig själv som en förmedlare av sanning,
det är viktigt för människor att tro att det dom ser på fotot inte är fiktion,
"fotot ljuger inte".
Men samtidigt väljer han vissa objekt,
han fotograferar endast missiler och förstörda skolor,
aldrig den leende soldaten.
Och i rättssalen är det viktigt att man inte sitter och berättar historier,
där vill man tro att det folk säger är sant.

Precis, så tänkte jag också. Men det gör att sanningen blir fiktion. Din tolkning av verkligheten är fiktion för mig, en berättelse om något som inte finns. Du kan säga att du varit ute och joggat, men jag var inte med, så för mig kan det lika gärna vara fiktion. Om du säger att du varit ute och joggat, och jag tror dig, på grund av vilken anledning som helst, så kommer jag att bete mig som om du varit ute och joggat. Man litar på varandra, man litar på det man upplever. Skulle man lita på fiktionen? Litar man på fiktionen?

Det verkar handla om auktoritet. Om jag litar på det du säger, legitimerar jag din auktoritet. Om du har en legitim auktoritet, så litar jag på att ditt markerande av gränsen mellan "truth and fiction" är sann. Det vill säga, det är helt ok för dig att berätta en historia om något som inte hänt, för det visar att jag litar på att du säger sanningen när du inte berättar historier. Men om en hemlös alkis berättar hur han varit miljonär kanske dom flesta tar det för fiktion, och det ger inte honom någon speciell status eller auktoritet. Samtidigt kan en riksdagspolitiker berätta vad som hände henne på semestern, och då tar man inte det för fiktion. Man tror att barn hittar på, eller tror på att deras fiktion är sann.

Vilket perspektiv är viktigast, sändaren eller mottagaren?
Det är väl bara sändaren som kan sägas veta huruvida det är fiktion,
men det är bara för mottagaren som det spelar någon roll...
Eller?

Bara för att krångla till det lite. Trådstarten fick mig att tänka på filmer, böcker och berättelser i allmänhet som börjar "Följande är baserat på en sann historia". Kommer ihåg ett personlighetstest för många år sen på någon halv-obskyr collegehemsida där en av frågorna var om man tycker att historier baserade på sanna historier är bättre än andra historier.

Ja, och googlar man "Baserat på en sann historia" så får man upp debatten om Liza Marklunds böcker. http://www.google.se/search?q=basera...+sann+historia Det intressanta med den debatten är att Liza Marklund kände sig tvungen att försvara sig. Varför kände hon det? Gränsen mellan sanning och fiktion får inte brytas, då blir folk arga. Jag ser kopplingar till existentiell ångest inför saker som är i gränslandet, saker som inte kan definieras. "Purity, Danger and Pollution" som Mary Douglas benämner det. Chaos-Control-Order som jag benämner en liknande process.

Vi känner oss lurade, sa läsarna. Ja, är det inte det som är meningen med alla böcker. Man försänker sig in i en fantasivärld, identifierar sig med karaktärerna, lever i den världen, upplever det dom lever. När man läser skönlitterära böcker är att-bli-lurad målet med hela boken.

Tankarna glider osökt till Maxwells demon tycker jag.


Så, är skrivandet/läsandet på Flashback sanning eller fiktion för dig?

Subjekt kan ses som Maxwelldemoner i detta fall om dom är motiverade av ett sökande mot mindre ångest skapad av kaoset som uppkommer då gränsen mellan sanning och fiktion uppluckras, men själv kan jag inte se gränsen. Kanske hade varit lättare om vi hade haft en av dessa varelser här att fråga

Jag tror inte egentligen att det finns någon form av essens som kan blandas i det här fallet, som Maxwell inbillar sig att det finns i universum. Konceptuellt kanske det fungerar på det viset, men modeller krockar inte, det är det människor som gör. Det är som när man säger att Obama är en rasblandning, eller att en Svensk-Turk är en hybrid, eller att kriget mot terrorismen är ett tecken på en "clash of civilsations", eller att programledarna i Nyhetsmorgon kan referera till oförstånd och missförstånd som "kulturkrock". Här är två illustrationer som, tycker jag, är båda lika bra på att påvisa hur löjligt detta är egentligen:
http://www.eastern.edu/publications/...r/culture1.gif
http://www.eastern.edu/publications/...r/culture2.gif
Dom är från den här sidan, där en person försöker argumentera för illustration2:
http://www.eastern.edu/publications/...ter/chang.html
Det säger sig självt, nästan, att det inte finns något som är en ren "Culture A" till att börja med. Alla kulturer är hybrider, utsatta för diffusion med andra kulturer. Däremot finns det ändå kulturella identiteter, som kan upplevas fenomenologiskt-existentiellt. Och upplevelsen är förstås verklig, men kategoriseringen och avgränsningen mellan olika grupper är fortfarande godtycklig och inte baserad på något som kan förankras i verkligheten.

"Truth vs fiction" blir för mig en analogi för "Science vs Art". Det är ett sätt för människor att markera gränsen mellan Vi och Dom. Både Vi och Dom är konstruktioner naturligtvis, men inte desto mindre upplevs gränsen som viktig för människors identitet. Dom som håller på med fiktion är konstnärer, men Vi som håller på med sanningen är vetenskapsmän (och vice versa).

Jag kan knappt förstå frågan
Men jag kan tänka mig att det är fler som tycker att "Paranormala" forumet är fiktion och att "Naturvetenskapliga" forumet inte är fiktion. Det är väl den gängse uppfattningen antar jag, att det som inte är klassisk positivistisk vetenskap bara är en massa påhittade historier/myter (Det var vad någon här sa om religion, om jag inte missminner mig). Man verkar tro att det finns ett reellt inhägnat område som man kan försvara, när det egentligen bara handlar om idéer. Väldigt fascinerande.

Nu blev jag inspirerad att göra en mytanalys á la Claude Levi-Strauss. Men det är nog för mycket jobb kanske. Lättare att bara dekonstruera, kritisera, utan någon egen lösning på problemet. Som om det ordnar sig av sig självt.