Citat:
Ursprungligen postat av Bergakungen
Jo, jag menar att i förtid döda en obotligt sjuk människa är ett skolexempel på dråp. Detta på grund av ett inlägg som vill relativisera detta i förhållande till den obotligt sjuka människans medicinska status, men det går inte (och, tycker jag, så bör det förbli).
Det här blir litet OT men eftersom frågeställningen poppar upp till och från och den är viktig (men som sagt inte relevant i det aktuella fallet) så vill jag i alla vfall bidra med följande "food for thought":
Fundera på följande situation som relaterades av en äldre läkare på Dagens Medicin tidigare i år i en av trådarna om det aktuella ärendet, det andra :
"Det är inte fullt så enkelt!
Jag minns en förfärlig patientsituation för nu ca 15 år sedan som jag hoppas att jag slipper återuppleva. Det rörde sig om en patient med långt framskriden lungcancer som bla plågades av blödningar från luftstrupen (tumören destruerade huvudbronken).
Profus blödning från luftvägarna är något som ibland drabbar patienter med lungcancer. Blödningen kan bli högst påtaglig, tex i det fall en pulsåder eroderas sönder av cancern. ("Förr i tiden" var tuberkulos en annan orsak till ostillbar dödande blödning från luftstrupen/luftvägar.) Pat i fråga hade en tid haft tilltagande blodhosta, allt mer frekvent och allt större volymer.
Så hände det.
Pat får inte luft alls, klarrött blod hostas+väller ut från den sjukes andningsvägar. När jag kom in på rummet hade det nog pågått 5-10 minuter. Paniken i hennes ögon var nästan förlamande för personalen som fanns på rummet. En anhörig gallskrek att vi skulle hjälpa. Personalen försökte trösta och hjälpa, men förstås helt förgäves. När man kvävs är man inte nåbar för tröstande ord. Jag tyckte mig kunna höra henne säga "hjälp mig" mellan blodgurglingarna. Hennes ögon skrek ut dessa ord.
Jag i min tur skrek åt sjuksköterskan att omdelbart hämta morfin och ett starkt lugnande medel, sätta en nål och därefter spruta. Syster frågade förstås när läkemedlen och nålen var på plats.
-Hur mycket?
-Spruta i omgångar om 5 ml till dess hon inte verkar ha någon andnöd, svarade jag.
Jag var fullt ut medveten om att denna symptomlindrande beh skulle korta hennes liv. Den profusa blödningen gjorde det nämligen redan svårt för henne att få den luft hon behövde och min behandling dämpade högst påtagligt hennes förmåga att hålla luftvägen fri. Pats panik släppte, blodet fortsatte välla ut ur munnen, hennes hudfärg blev blåare och blåare, hon förlorade medvetandet och avled.
Utan plågor.
Jag hade självfallet kunnat stå vid sidan om och sagt:
Tyvärr, det finns absolut ingen åtgärd/behandling i världen som kan stilla din blödning. Jag vill dock inte ge dig något som dämpar dina obehag, för det skulle korta ditt liv.
Om jag ställs inför en liknade situation igen kommer jag agera som jag gjorde den där hemska kvällen för länge sedan."
Hur skulle du ha gjort - Bergakungen? ("Jo, jag menar att i förtid döda en obotligt sjuk människa är ett skolexempel på dråp." – eller?)
Ta sedan tid och läs åtminstone den här atikeln av Richard H.S.Tur, Benn Fellow and Senior Law Tutor, Oriel College, Oxford (UK). (
http://tinyurl.com/2uv9ntf)
Att de juridiska systemen är olika i England och Sverige har inte med saken att göra. Det det är fråga om här är en verklighet som måste kunna hanteras på ett humant och mänskligt sätt oavsett juridisk system. Vi kanske ska ha ett annat upplägg än vad man har i England men det underliggande problemet är det samma. I vart fall tycka man ha betydligt mer erfarenhet av att hantera frågeställningen juridiskt där än här och då kanske det också finns något att lära för den som är villig att lyssna på de som haft anledning att konfrontera problemet.
Det är lätt att hålla sihg med principer som man inte behöver tillämpa själv och som man förljaktligen inte heller behöver ta konsekvenserna av. Men, kanske är det dags att jurister och politiker ställer samma fråga som den som avslutad Richard Turs artikel:
”Is this really the best we can do?”