Citat:
Ursprungligen postat av Hamilkar
Jag kanske också ska betona varifrån jag kommer i den här diskussionen. Jag har visserligen inte jobbat direkt i vården på väldigt länge, men jag har en läkarutbildning i botten, och jag har arbetat med vården under ganska långa perioder av mitt forskarliv. Jag är vidare inte juridikutbildad, men intresserad amatör, i synnerhet vad gäller straffrätt, som åtminstone kan ge en hyfsad redogörelse för skillnaden mellan eventuellt uppsåt och likgiltighetsuppsåt. Och visserligen har jag inte särskilt många HD-avgöranden i huvudet, men jag är fullt kapabel att läsa ett HD.avgörande och dra någorlunda adekvata slutsatser från det.
Jag har alltså lite större förmåga att se hela det här ärendet, från den ena kanten till den andra, än vad de flesta andra har. Och inte bara här i tråden, utan också ute i debatten. Det skulle vara kul om det i någon mån beaktades.
Du har onekligen en relevant kompetens i denna frågeställning, vilket gör diskussionen desto mer intressant.
Citat:
Från ditt juridiska perspektiv kan det måhända synas som om palliativ vård och dödliga doser smärtlindrande medel är varandra helt uteslutande kategorier. Men från ett medicinskt perspektiv är det inte så. Om du stänger av respiratorn för en patient utan fungerande egen andning, så dör patienten. Oundvikligen. Beslutet att ta livet av patienten fattas när man kopplar ur respiratorn. Har man synpunkter på att den medicinska vården fattar ett livsgörande beslut, så ska man ha de synpunkterna där och då. Efter det att respiratorn kopplats ur, är patienten inte bara dödsdömd, utan i en terminal och ohejdbar dödskamp. Varje form av smärtlindrande och sederade är palliativ i ett sådant läge. Och om det för juristen är ett HEMSKT MORD om patientens slutliga livsfunktioner släcks ut två minuter tidigare än de skulle göra utan den palliativa behandlingen, så är det för läkaren en konsekvens som man är rättfärdigad att ta om patientens livskvalitet väsentligt har förbättrats dessförinnan.
Fast det är inte bara jag som gör en skillnad mellan palliativ vård och dödliga doser smärtlindrande medel. Eftersom jag med all sannolikhet kommer att behöva ta tag i den här frågeställningen i jobbet snart så har jag börjat rota lite i vad lagar och förordningar egentligen säger. Av intresse är då Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 "Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede". Utan att gå in alltförmycket på detaljer (och du har säkert läst dem själv) så kan jag väl säga att Socialstyrelsen gör en mycket mycket tydlig avgränsning mellan vad som är ok och vad som inte är ok. Den åsikt du framför här tycks inte accepteras av Socialstyrelsen kan jag väl säga.
Socialstyrelsen slår fast att "En grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död,
aldrig är tillåtna."
Sen är det kanske inte ett HEMSKT MORD, men det kan mycket väl vara ett OACCEPTABELT AGERANDE av läkaren. I vart fall är det någonting som de rättsvårdande myndigheterna bör granska. Vi tillåter inte aktiv dödshjälp i Sverige. Oavsett hur man vill motivera dödandet med att patienten ändå led, eller ändå skulle dö, eller vad det nu kan vara så är det inte acceptabelt.
Citat:
Och det är min oförytterliga åsikt, som jag är beredd att uttala mycket högt, och driva mycket långt, är att om rättsväsendet inte accepterar den typen av resonemang, då är det orimligt att i fortsättningen några som helst ärenden som har att göra med medicinsk behandling handläggs under allmän domstol.
Varför? Av vilken anledning vill du göra sjukhusen till ett rättslöst område där man som patient är utelämnad till läkarens goda vilja och i värsta fall, godtycke?
Citat:
Jurister ska också ha mycket noga klart för sig att de juridiska straffättsliga övervägandena i termer av uppsåt etc är extremt trubbiga, och på en synnerligen låg intellektuell nivå, jämför med den etiska diskurs som förs i vården när det gäller vård av patienter i livets slutskede. Jag vet detta, för jag har lyssnat på och förstått båda diskurserna.
Nu råkar det vara så att jag också lyssnat på "den etiska diskurs" som förs i vården när det gäller vård av patienter i livets slutskede. Jag tror dock inte att vi ska generalisera för grovt eller dra alltför långtgående slutsatser av vad vi uppmärksammat i dessa diskussioner, men vi kanske kan enas om att kvaliteten på den etiska diskursen varierar mellan individer? Jag kan endast konstatera att vissa läkare tycks ha en mycket mycket bristande empatiförmåga. Sen är jag fullt medveten om att vissa läkare är veritabla änglar. Som alltid varierar det från person till person. Men mot den bakgrunden känns det lite skakigt att på något sätt köpa argumentet att dessa läkare alltid beter sig på ett sätt som står i överensstämmelse med den etiska diskurs på hög intellektuell nivå som du pratar om.
Citat:
Det är mycket måttlig skillnad på vård av döende. Åldern då de dör har i sammanhanget synnerligen underordnad betydelse
Och trots det är de flesta är dock överens om att små barn med förlossningsskador har mycket större chans till oväntade återhämtningar än 89-åriga terminalpatienter med spridd cancer. För att använda tekniska termer så är prognosbedömningen inte lika självklar i det ena fallet som den är i det andra.
Citat:
Frågan om de anhöriga äger patientens liv och lidande i större utsträckning än vad den medicinska personalen gör är komplicerad. Jag nöjer mig med här med att säga att varje ökat inflytande för de anhöriga i den här processen självklart kommer att leda till ett totalt sett större lidande och sämre vårdbeslut för de svårt sjuka som saken gäller. Tanken att ovana amatörer under stark emotionell press ska kunna klara av att i snitt tillvarata en patients intressen bättre än vad professionell vårdpersonal kan, är naturligtvis fullkomligt absurd.
Jag delar inte din uppfattning att ett ökat anhöriginflytande "självklart" kommer att leda till ett totalt sett större lidande. Jag tycker dessutom att det ligger en skrämmande elitism bakom resonemanget att "den professionella vårdpersonalen" är bättre lämpad att fatta beslut om liv eller död än en mamma eller pappa. Frågan ställs på sin spets när det gäller fall med små barn och förlossningsskador. Kanske har en syrebrist under förlossningen orsakat en hjärnskada, kanske kan man rädda livet på barnet, men med stor säkerhet kommer barnet att få leva med mycket svåra handikapp. Är det ok att döda det barnet Hamilkar? Vem är det som ger den professionella vårdpersonalen rätten att fatta det beslutet? På vilka grunder ska avgörandet fattas?
Citat:
Det är patientens bästa vården handlar om. Inte om de anhörigas emotionella behov. Det är det oerhört viktigt att ha klart för sig. Om de anhöriga får ett större inflytande i terminalvården, så ska de rimligen få ett större inflytande också i andra discipliner där patienten har svårt att tala för sig själv, till exempel pediatrin. Och föräldrar, kan jag tala om, är ett tillräckligt stort jävla problem för patienterna i barnmedicinen redan som det är.
Om bara de jobbiga föräldrarna kunde hålla sig ur vägen och låta läkarna fatta alla avgörande beslut som rör deras barn? Är det så jag ska uppfatta dig?
