Citat:
Jag tycker för det första att ditt inlägg innehåller många poänger. Ex. genom att du belyser en trolig "kollegial" uppslutning till den misstänkte läkaren. Detta i ett skede där det mesta kring de faktiska omständigheterna gällande misstankarna var, och fortfarande för de flesta är, höljda i dunkel. Sen vill jag inte dra samma slutsats som dig då det gäller att den verkliga skadan (ur ett patientperspektiv) är i högre grad kommen som ett resultat av att vissa hävdat argumentet att "läkaren gjort rätt även om åklagarens påstående skulle stämma". Kanske har några gjort ett sådant avtryck i debatten, men de är enligt mig relativt få röster, iallafall inte så tydliga att de kommit att påverka smärtlindringen hos slutpatient. Därför tror jag att den faktorn vida understiger den tyngd och genomslagskraft som rättsväsendets agerande i samband med gripandet av den misstänkte kom att leda till. Återigen - loppor och löss. Men min lekmannabedömning gör gällande att denna i många stycken befogade kritik mot åklagarens gärningar, sannolikt kommit att påverka smärtlindringen för ett antal patienter i livets slutskede. Det visar om inte annat mitt givna exempel tydligt på.
Ursprungligen postat av Bergakungen
Det kan ju också vara på ett annat sätt:
I sin önskan att idiotförklara åklagaren (delvis befogat) och framförallt skydda sina kollegor var det många inom vården som kategoriskt försvarade läkaren med både sakliga och osakliga argument. Det som verkligen skadat patienter är i så fall argumentering som gått ut på att läkaren gjort rätt även om åklagarens påstående skulle stämma.
Här skulle debattörerna och vården stannat upp och tänkt. Att hålla sin vän (läkaren) om ryggen med argumentet "sådant gör ingen riktig läkare" är nämligen något helt annat än att stötta densamma med argument som "det gjorde i så fall inget, barnet skulle ändå dö" och framförallt "vad är det för konstigt med det så gör vi hela tiden och läkaren har inte gjort fel".
Speciellt det senare skapar precis det här problemet med överförsiktig smärtlindring. De som tror det att läkaren åtalas för samma sak de själva gör kommer förstås att gardera sig. Det är lätt att förstå - det hade man ju gjort själv. De som inser att anklagelsen gäller något ganska extremt fortsätter som de brukar, men det är ju först de senare dagarna som till exempel läkarnas egen organisation sagt det här tydligt.
Så i den meningen har du ju antagligen helt rätt. Men det är inte (till större delen) åklagarens fel att tolkningen blivit att läkaren anklagats för att handla enligt praxis. Här har han fått god hjälp av andra.
Det är ju också beklagligt att debatten valt att tolka SoS uttalande om att själva vården inte varit fel på som ett preliminärt frikännande av läkaren, när det i stället är vårdprinciperna och den ordinarie tillämpningen av dem som avsetts. Tvärtom har ju SoS varit tydliga med att någon medicinsk motivering till pentotalet inte funnits och att det inte kan förklaras med något som en läkare skall syssla med i den varande situationen.
I sin önskan att idiotförklara åklagaren (delvis befogat) och framförallt skydda sina kollegor var det många inom vården som kategoriskt försvarade läkaren med både sakliga och osakliga argument. Det som verkligen skadat patienter är i så fall argumentering som gått ut på att läkaren gjort rätt även om åklagarens påstående skulle stämma.
Här skulle debattörerna och vården stannat upp och tänkt. Att hålla sin vän (läkaren) om ryggen med argumentet "sådant gör ingen riktig läkare" är nämligen något helt annat än att stötta densamma med argument som "det gjorde i så fall inget, barnet skulle ändå dö" och framförallt "vad är det för konstigt med det så gör vi hela tiden och läkaren har inte gjort fel".
Speciellt det senare skapar precis det här problemet med överförsiktig smärtlindring. De som tror det att läkaren åtalas för samma sak de själva gör kommer förstås att gardera sig. Det är lätt att förstå - det hade man ju gjort själv. De som inser att anklagelsen gäller något ganska extremt fortsätter som de brukar, men det är ju först de senare dagarna som till exempel läkarnas egen organisation sagt det här tydligt.
Så i den meningen har du ju antagligen helt rätt. Men det är inte (till större delen) åklagarens fel att tolkningen blivit att läkaren anklagats för att handla enligt praxis. Här har han fått god hjälp av andra.
Det är ju också beklagligt att debatten valt att tolka SoS uttalande om att själva vården inte varit fel på som ett preliminärt frikännande av läkaren, när det i stället är vårdprinciperna och den ordinarie tillämpningen av dem som avsetts. Tvärtom har ju SoS varit tydliga med att någon medicinsk motivering till pentotalet inte funnits och att det inte kan förklaras med något som en läkare skall syssla med i den varande situationen.
Då det gäller tillämpningen av vård i livets slutskede, tror jag att den (redan före utgången i kommande rättegång/ar) tyvärr kommit att påverka flera patientfall.
Att dina hypoteser om sakers ordning med "vänner" till läkaren (som också av dig i praktiken skuldbeläggs) sagt: -"sådant gör ingen riktig läkare", "det gjorde i så fall inget, barnet skulle ändå dö" eller "vad är det för konstigt med det så gör vi hela tiden och läkaren har inte gjort fel", är också de exempel på en bild jag inte är övertygad ha påverkat läkare i sin yrkesutövning då det gäller smärtlindring. Också här tror jag skälet till ev. överförsiktig medicinering som du uttryckte det, i första hand, är kommet som ett resultat av åklageriets "gryningsräd". Jag tillstyrker mycket väl att jag kan ha fel här, tyvärr känner jag inte själv någon läkare som i det dagliga arbetet jobbar med paliativ vård av svårt sjuka människor. Så det är gissningar från min sida.Då det gäller SoS utlåtande tecknar jag själv inte in något sorts frikännande av läkaren utifrån det.
I övrigt gräver jag djupt efter en FUP i ämnet vilket möjliggör ett annat sätt att debattera på, förhoppningsvis fritt från alltför hög grad av spekulativa gissningar och antaganden. På återseende.
