Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Hur förklarar du då Leijonhufvuds inställning att palliativ behandling i livets slutskede när allt hopp är ute (som i det aktuella fallet) förkortar livet samtidigt som det lindrar smärta? Klargörande: Det inbegriper tekniskt i princip all palliativ behandling som utförs dagligen i Sverige.

Jag är inte jurist men det jag läser in i din svenska är att du inte kan se en sådan behandling utan straffansvar för läkaren.

Nej, det är inte nödvändigt att tillämpningen ser ut på det sättet. I vården har åtgärden ett direkt uppsåt med en primäreffekt - smärtlindring. Åtgärden kan samtidigt omfattas av ett likgiltighetsuppsåt, dvs man bortser eller struntar i en tänkbar, trolig eller sannolik sekundäreffekt av av handlingen, att livet förkortas.

Poängen här är att dessa uppsåt kan ställas bredvid eller mot) varann, och det ena kan "vinna" över det andra, beroende på omständigheterna.

Vet inte riktigt vad du menar med i det här fallet. Just det aktuella fallet med barnläkaren är inte lämpligt alls för att avgöra de principiella frågorna - dels för att åklagaren har bevissvårigheter, och dels för att den dos som påstås ha givits inte är förenlig med Socialstyrelsens rekommendationer. Men det är naturligtvis i det allmänna fallet inga som helst problem med en pragmatisk dom som konstaterar att helt oavsett faktisk risk, så är inte den som följer Socialstyrelsens och andra statliga tillsynsmyndigheters rekommendationer likgiltig. (Detsamma gäller ju för övrigt juridiskt ansvar också för andra professioner, till exempel poliser, som ju är det närmaste sjukvårdspersonel vi kommer, eftersom också de ibland i yrkesutövningen kan kan råka döda eller skada andra människor. Har du följt professionens knäsatta regler, så blir du inte nitad. Varför skulle sjukvårdspersonal vara undantagna?) Detta skulle ju inte på minsta sätt legalisera aktiv dödshjälp, och är förmodligen det enda någorlunda praktikabla sättet att behålla dagens i hög grad praktiskt önskvärda status quo på om omdömeslösa delar av rättsväsendet tar sig före att börja rota i det här.

Jag, okunnige ickejurist, trodde i min enfald att också misshandel var ett effektbrott. Och vad är att åstadkomma en icke-fatal skadlig biverkan för någon om inte misshandel - om det nu, som du menar, ska vara ett uppsåtsbrott?

Okej. Men då stöder du dig för det första på den du inte vill stödja dig på, eller har Leijonhufvud övertygat dig? Men det finns likafullt mycket kvar, ser du. Det är många biverkningar som är dödliga. Och ibland kan risken för dödligt utfall vara så stor att den också med de måste betraktas som avsevärd, till exempel vid behandling av långt framskriden cancer. Finns det något som helst egenvärde i att patienter med långt framskriden cancer som är beredda att utsätta sig för risken att dö till följd av behandlingen ska förmenas den, och dömas till en säker död? Finns det något egenvärde i att döende personer ska nekas adekvat smärt- och ångestlindriing?


Om du hade hade sökt på forumet på mitt användarnamn och likgiltighetsuppsåt skulle du ha sett att jag ett flertal tillfällen inte bara refererat till, utan också sammanfattat, just NJA 2004 s. 176, så du hade kunnat bespara bandbredden och forumarkivet detta. Där står ett antal olika saker. Dels står det att om risken är mycket hög kan likgiltighetsuppsåt anses föreligga bara av det skälet ensamt. Dels står det att om risken inte är avsevärd kan likgiltighetsuppsåt normalt inte anses förekomma. Varken mycket hög eller avsevärd risk definieras vidare i domen. Det enda man kan vara säker på, är att en risk på 16,7% - och förmodligen också 12,5%; det finns revolvermagasin för åtta skott - av domstolen betraktas som avsevärd, i och med att ett exempel med rysk roulett andras.

Om det är så att begreppen mycket hög risk eller avsevärd risk till äventyrs skulle vara juridiskt definierade på andra håll, i prejudikat eller doktrin, så utgår jag från att du raskt upplyser mig om detta, men eljest är det inte alldeles solklart att gissa sig till vilka risknivåer HD har i åtanke. Men jag kan hålla med om att en komplikationsrisk på 1-2% knappast kan avses vara en mycket hög risk, och således knappast ensam definiera likgiltighetsuppsåt. Men om vi fullkomligt godtyckligt antar att en mycket hög risk är en risk över 50% - dvs att det var större riska att det skulle inträffa än inte - så finns det vissa typer av operationer som mycket väl kan ha en mortalitet på mer än 50%, och möjligen finns det också farmakologiska behandlingar inom onkologin med samma höga risk.

Sedan kan man fråga sig hur man i sjukvårdssammanhang ska tolka det faktum att gärningsmannen inte bara ska vara likgiltig till risken, utan också till effekten. Ett annat sätt för HD att komma undan är ju att komma fram till att sjukvårdspersonal som handlar i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet måhända ibland måste vara likgiltiga för risken, men däremot aldrig är det för effekten. Hursomhelst torde det var ytterst svårt att hävda att likgiltighet för effekten föreligger i vissa sammanhang där man tar risker i vården, men inte i andra.

Det går till exempel inte att hävda att det som skiljer situationen då man lindrar smärta och ångest i döendefasen är att man då, och endast då, inte är ute efter att rädda liv, och därför skulle vara likgiltig också för effekten. Också i andra sammanhang kan det vara förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet att utföra ytterst riskfyllda procedurer, inte för att rädda liv, utan för att - precis som för den döende patienten utanför respiratorn - förbättra livskvaliteten.

Inte nödvändigtvis antidemokratisk, va? Yttrandefrihetsfientlig däremot, säkert. Men tiderna är dåliga för yttrandefrihet - det är just därför som ett anonymforum som Flashback behövs. Och det finns vissa katter som faktiskt mår allra bäst i den korg där de är inneslutna. Och du får förstå att åsikter som dina, i den mån de bedrivs i kampanjform för att få rättspraxs dithän, ur ett patientperspektiv - observera patientperspektiv och inte sjukvårdspersonalperspektiv - måste betraktas som likvärdiga med, för att ta Oliver Wendell Holmes gamla exempel, att ropa Elden är lös! i en fullsatt teater.

Hm. Det där får du nog ta och utveckla lite. När "vinner" primäruppsåtet övre likgiltighetsuppsåtet och tvärtom, menar du? När likgiltighetsuppsåt föreligger, finns det ju definitionsmässigt alltid ett annat primäruppsåt.

Det är ingen idé BaalZeBub. Det är lika bra du tar på dig foliehatten. Att ens knysta om en agenda till chokladbananen får honom/henne att bryta totalt. H*n ser helt enkelt inte det som finns framför ögonen.

Men det kan nog lätt bli så när man som juridikstudent plötsligt tvingas inse att allt inte är enbart svart eller vitt.

I mina lekmannaöron låter detta som rätt klart att HD - givet att de är vid sina sinnens fulla bruk - inte skulle fälla.

Jo, jag förstår att det finns en poäng i uppsåtsdebatten på ett teoretiskt plan. Det är dock för mig så att bananchoklads och eventuellt nu också ditt resonemang för mig leder till att framförallt smärtlindring men även andra åtgärder (när jag följer halmikars resonemang) blir straffbara. Rent praktiskt logiskt. Det måste vara orimligt.

Nja, problemet är väl inte det att du redogör för din tolkning av gällande rätt, det är det att du tycks anse att det är rätt och riktigt att en sån tolkning skulle gälla.

Det vore nämligen inhumant.

Då har du förstått fel, jag ger inte uttryck för att det är varken bra eller dåligt, jag ger uttryck för min tolkning av gällande rätt. Vad jag tycker är bra eller dåligt hör inte hemma i denna tråden.

Du bevisar något ja gframhållit sedan jag blev aktiv i denna tråd - åklageriet har skått detta ärenden dåligt i förhållande till media (eller snarare i förhållande till den sekretess som skall omgärda en förundersökning, tyvärr är det ett ofog som åklagarna ofta håller sig med vilket är djupt beklagligt ur ett rättsäkerhetsperspektiv). jag har dock alltjämt samma invändning mot att man svårligen kan vara säker på att åklagaren uttryckt sig på det sätt som Aftonbladet påstått (även om det givetvis är fullt möjligt att så är fallet). Tyvärr har jag en i egna erfarenheter (vilket jag förstår har ringa värde som argument på ett forum av den här karaktären) djupt grundan misstro inför medias förmåga att hålla sig till "sanningen" vid rapportering i samband med uppmärksammade brottmål.

Bekymmret ligger i att definnera "när allt hopp är ute" utan att för den delen inte inbegripa aktiv dödshjälp.

Rimmar illa med

Alltså, det tjänstemannaansvar de har är det verkligen inte mycket bevänt med. Vi kanske kan vara pragmatiska och bortse från det? Jag menar, när utdömdes något senast, egentligen?

För övrigt, så är det inte mediekontakterna åklageriet skött sämst: det är det faktum att EB låter gripa och gör häktningsframställan på något som en normalintelligent människa inom mycket kort tid inser är fysiskt omöjligt. Men även det skall väl relativiseras.

Därefter har åklageriet faktiskt bara fortsatt klampa omkring som en elefant i en porslinsbutik. Och de som betalar priset för att åklagarna tror sig vara av Guds nåde, det är de döende.