Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Räcker väl med karriärludret, kristdemokraten, kunskapslösa, samvetslösa åklagerskan Elisabeth Brandt som är självutnämnd relationsspecialist.

Hon avgick ju från fallet när jag råkade behaga nämna att hon var kristdemokrat.

Men är det sant att hon var kristdemokrat?? Var det inte en annan kvinna som råkade ha samma namn som var KD???

Det här var alltså en intervju i Kunskapskanalen 2013-03-21 kl 19.00 med Sara Gunnarsdotter, journalist på Läkartidningen, som skrivit om bok om det här fallet med titeln ”3 ml – om ett blodprov och ett åtal”. Det boken bygger på är tydligen en sammanställning av det material Läkartidningen samlat på sig under bevakningen av fallet.

Jag tycker själv att Sara Gunnarsdotter levererade en skickligare ihopsnickrad partsinlaga i det här programmet än vad läkaren själv levererade i Ekots lördagsintervju igår. Målgruppen för budskapet var dock sannolikt inte folk som läst domen eller följt den här tråden på Flashback speciellt noga. Ett smakprov på Gunnarsdotters synpunkter i programmet:

Alltså, hon dog ju i sviterna av sina svåra hjärnskador.

Och inte sannolikt av en överdos av tiopental/morfin som RMV-överläkaren Petra Råsten-Almqvist, rättens oberoende expert professor Jörg Mörland, docent Krister Nilsson och professor Rune Dahlqvist säger i domen:

”Det är nämligen mot den bakgrunden, alltså att Linnéa skulle ha haft en koncentration om 2000µg tiopental per gram blod i det från henne tagna lårvensblodet, som Krister Nilsson och Rune Dahlqvist har uttalat att det mest sannolika händelseförloppet är att tiopental har tillförts i en mycket stor dos nära före döden. Rune Dahlqvist har senare, efter att ha tagit del av Jörg Mörlands utlåtande, i likhet med denne, uttalat att det mest sannolika är att en mycket hög dos tiopental injicerats strax före, strax efter eller både före och efter dödens inträde. Det kan alltså konstateras att analysresultatet är av synnerligen stor, för att inte säga avgörande betydelse i målet.”

Gunnarsdotter gör alltså inte som tingsrätten och säger att det visserligen är graverande att man mätt upp 2000 mikrogram/gram tiopental, vilket ojusterat motsvarar en överdos på mer än 20 ggr, men att bevisen inte räcker och att det kan ha varit fråga om ett mätfel trots att finska RMV bekräftade svenska RMV:s mätvärde.

Hon nämner överhuvudtaget inte finska RMV:s bekräftelse av svenska RMV:s mätvärde. Jag antar att det är smartast att undvika den lilla detaljen. Då slipper man onödig uppmärksamhet på denna faktor och slipper krångla till det med bortförklaringar av finska RMV:s mätvärde. Det är väl också enklare att hålla tungan rätt i mun om man gör det skriftligt och är säker på att inte få några onödiga frågor som kan göra att den bild mottagarna får inte blir lika helgjuten. Man förlitar sig på att folk inte självständigt skall sätta in sig i fallet.

Har kommenterat bortförklaringarna av finska RMV:s mätresultat bl a här:

https://www.flashback.org/sp42704966

https://www.flashback.org/sp42006597

https://www.flashback.org/sp41838744


En sak till, apropå det här med att babyn skulle ha avlidit i sviterna av sina svåra hjärnskador [och inte p g a överdoser av BÅDE tiopental och morfin (den uppmätta halten var 10 ggr högre än vad journalerna gav för handen) efter att babyn inte dött som det var tänkt när man stängt av respiratorn]. Det var ju alltså så att föräldrarna hade babyn hemma ett tag och att det gick rätt bra trots att merparten av hjärnan var borta fram tills dess att ett drän från skallen korkat igen och babyn fick föras till sjukhus igen. Eftersom drän av olika slag brukar korka igen efter ett tag så är min gissning att man på Astrid Lindgrens Barnsjukhus inte blev speciellt förvånad när babyn kom tillbaka med problem. Och eftersom babyn tidigare kunnat andas själv trots sina hjärnskador så kan man väl misstänka att det fanns viss risk/sannolikhet att babyn skulle kunna andas bättre än man hade hoppats efter att babyn plockats ut ur respiratorn.

För att rätt skall vara rätt handlar det citerade om att OM det vore så att mätvärdet var korrekt vore det MEST SANNOLIKA en massiv överdos. I skrivningen är då en massa felaktigheter kring mätvärdet fastställda och man dömer som bekant inte baserat på en möjlig förklaring av många utan vad som är bortom rimligt tvivel.

Skicka efter inspleningarna från förhandlingen och du kommer höra vad dina experter egentligen säger. Det är en saftig sågning av åklagarens slutliga bevisning.
KN

Det vore mycket intressant om åklagaren äntligen tar bladet från munnen. Han var som bekant helt klar över att han inte hade bevisning nog för ett överklagande av den kristallklara domen.

Vilken Elisabeth Brandt skulle det ha varit enligt din mening?

Glöm inte bort att Elisabeth Brandt hade planerat häktning till samma dag Göran Hägglund hade sin debattartikel i tidningen dagen där han mellan raderna på ett synnerligt och utstuderat sätt tog avstamp för att kunna förbjuda aborter och abortmotståndaren Christina Doctare tog avstamp med sin personvalskampanj till EU-parlamentet. Det här var ingen slump utan skulle ses som ett ödesdatum med kvinnlig läkare som mördar småbarn blev häktad samma dag som Hägglunds artikel kom in och Doctare satte fart till EU-parlamentet. Det skulle ge större tyngd till Hägglunds åsikter om barns obestridliga rätt till liv. Det man väntade på var ett fall som på Astrid Lindgrens barnsjukhus. När det senare hamnade på Elisabeth Brandts bord så var VLs öde beseglat och åklagerskan larmade Hägglund.

Ju mer som jag vet hur Elisabeth Brandt har agerat desto mer övertygad blir jag om att kvinnans roll i samhället är en snitslad bana mellan spisen och sängen.

En annan person.... som har samma namn....

Den enda man nu hittar när man googlar är dina inlägg. Hur vet du att åklagaren är med i KD?

Nämen titta Lögnaren har vaknat igen. Eller är han återigen försöksutskriven?


Dagens första avsiktliga lögn från PCuri:s sida.

Vad Jörg Möreland verkligen sa när det gäller en ev överdos "glömmer" PCuri på samma sätt som han "glömmer" de andra experternas uttalanden.

Vad de sa i verkligheten var:

Jörg Möreland:
Det kan inte utifrån analysresultaten fastslås att det har förelegat en dödlig tiopentalkoncentration i barnets blod innan det dog

Rune dahlqvist:
– Den koncentration vi talar om är så omöjlig att man måste tänka sig flera alternativa förklaringar.

Krister Nillson är tydligare än så:
– Det här är en aldrig tidigare rapporterad koncentration, den är helt orimlig.


Med andra ord finns det INGEN expert som säger att att hon har dött av en tiopentalöverdos


Och här var det dags för nästa stora lögn från PCuri:s sidan. Det finns inga uppmätta överdoser överhuvudtaget vilket PCuri mycket väl vet. Men då han inte kan komma någon vart med fakta så försöker han med några lögner istället.

Analysresultatet för tiopental underkändes då resultatet är så orimligt och det fanns så stora brister i det. Detta står som tidigare påpekat redan i domen.

Sen vet PCuri mycket väl att det inte går att få till den angivna dosen med den enda injektion som flickan fick.

För Morfin finns det ingenting som heter överdos överhuvudtaget så det är ett rent påhitt från en desperat PCuri. Han brukar försöka få det till att det är brottsligt när journalen inte stämmer med givna doser men så är det inte hur mycket han än vill tro det.

Därmed kan vi konstatera att PCuri enbart har upprepat sen tidigare överbevisade lögner

Del 1





Det här var, förståeligt nog, en partsinlaga av ungefär samma karaktär som intervjun med Läkartidnings-journalisten som skrivit boken ”3 ml - Om ett blodprov och ett åtal” och som intervjuades i UR-programmet En bok, en författare som sändes fredag 22 mars 2013.

Skulle vilja kommentera några saker reportern och läkaren sade i gårdagens lördagsintervju i P1.


1. Påstående av läkaren:

- De (föräldrarna, min anm) var väl införstådda i det hela (att stänga av respiratorn, min anm).

Min kommentar:

Mja, det krävdes väl litet övertalning, om man säger så. Pappan skall enligt en dokumentär TV 4 sände om programmet ha blivit så arg när de försökte övertala honom att gå med på att stänga av respiratorn att han måste gå ut ur rummet. Argument typ det läkaren faktiskt körde med i lördagsintervjun igår – att de skador babyn hade egentligen inte ”var förenligt med fortsatt liv” - bet nog dåligt på honom eftersom han hade växt upp med en svårt hjärnskadad bror. Hans familj var van vid att bära den börda det innebär att ha en hjärnskadad familjemedlem. Jag är dock inte lika säker på att Stockholms läns landsting och Astrid Lindgrens Barnsjukhus var lika benägna att acceptera ännu ett vårdpaket som på sin höjd skulle kunna sitta och dregla i en rullstol i det fortsatta livet om det inte gick som det var tänkt när man stängde av respiratorn. Detta skulle nog kunna påverka budgeten negativt. Speciellt om man som föräldrarna ville skickade babyn till akademiska sjukhuset i Uppsala, alltså till ett annat landsting, där babyn vid fortsatt överlevnad skulle komma att vara rena sedelpressen för Uppsala läns landsting. Och motsatsen för Stockholms läns landsting och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. I närtid hade vi problemet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus att det var fullbelagt och – enligt läkaren själv – kaos, varför hon ombads stanna kvar under kvällen för att ta hand om den hjärnskadade babyn.


2. Påstående av läkaren:

- Det var inget konstigt med det (att babyn fick morfin).

Min kommentar:

Men däremot är det väldigt konstigt att man uppmätte en påtaglig överdos av morfin och en hiskelig överdos av tiopental (2000 mikrogram/gram). Vilket märkligt sammanträffande. Vad är sannolikheten för att man skulle ha mätt fel BÅDE beträffande morfinet och tiopentalet? I och för sig blev läkaren aldrig åtalad för morfinöverdosen. Det var ju svårare att knyta henne till morfinöverdosen (även om hon bör ha noterat att morfinpumpen gick på högvarv när hon var inne på sjuksalen) än tiopentalet eftersom hon påstod sig ha destruerat allt tiopental hon tagit in på sjuksalen efter att babyn avlidit.

Låt mig också citera vad rättens oberoende expert Mörland säger om morfinkoncentrationen i domens bilagor:

”Den har utifrån dokumenten gett 70 µg morfin per timme. 70 µg är helt adekvat för situationen. Morfinkoncentrationen är dock tio gånger högre än vad som har anförts i journalen.”

Även om Mörland tycks vara beredd att eventuellt pruta ner det verkliga värdet 3-4 ggr så hamnar du då ändå åtminstone 2,5 ggr högre än vad man angett i journalerna.


3. Reportern:

- […] Föräldrarna vill att du ska ”avsluta det här”, dom vill att du skall ge henne någonting för att hon ska få somna in, vad svarar du då?

- (harkling) Jag svarar, så kan man inte göra, det... det... det finns inte möjlighet till, utan jag, det enda jag kan försöka det är och lindra, och det hela, och det sa jag, att jag hade gett var det här morfinet för att hon inte skulle ha någon ångest eller ha ont, aaah, men något annat kan jag inte göra, utan det här måste naturen ha sin gång, jag kan inte interferera eller gå in där och agera, absolut inte.

Min kommentar:

Det här var onekligen en utveckling av de tidigare uppgifterna om att föräldrarna frågade om babyn inte ”kunde få något mer”. Här framstår det som att föräldrarna ville avsluta livet för babyn i stället för att mildra symptomen genom att ”ge något mer”. Uppgifterna reportern och läkaren här ger kontrasterar också rätt starkt mot den attityd pappan tidigare visat upp där han blivit så upprörd över förslaget att avsluta livet för babyn genom att stänga av respiratorn att han gått ut ur rummet där diskussionen med läkarna hölls. De uppgifter läkaren och reportern här ger stämmer dock på sätt och vis överens med de uppgifter läkaren lämnade i början av polisförhören när hon skyllde på föräldrarna och inte insåg att detta var en framkomlig väg för att själv undgå straff.



(FORTS, SE NEDAN)

/FORTS


Del 2




4. Påstående av läkaren:

- Det här blodprovet var ju för det första alldeles för liten mängd, aahm, det är ju de flesta överens om, utom Rättsmedicinalverket, men dom har i sina föreskrifter, så står det mycket tydligt att man ska ta 10 ml och Rättskemi dom som ska analysera det, ska bara ta emot 10 ml, och här kom det 3, man kunde mycket väl ha tagit mera blod för det fanns det stod det i obduktionsrapporten, öh, man kunde tagit fler prov från fler ställen, och tittat på om det fanns här också, för då hade det varit mer troligt, ähm, så det kunde man gjort, man kunde också ha analyserat det på rätt sätt.

Min kommentar:

Tittar man i domen så friar man inte läkaren p g a att man skulle ha tagit för litet blod eller tagit det på för få ställen eller p g a att Rättskemi skall strunta i att analysera prov som är av mindre storlek än 10 ml. Och om bevis i form av analyser av blod skulle underkännas generellt p g a att man hittat mindre än 10 ml blod antar jag att bevisläget skulle kunna bli svårt i en del rättsfall där det handlar om förgiftningar och liknande. Mig veterligen har ingen åberopat någon rättspraxis, förarbeten eller rättsmedicinvetenskapliga artiklar där litet knappa blodmängder typ 3 ml i stället för 10 ml skulle utgöra grund för att underkänna provresultat. Jag noterar att om man t ex vill kunna bedöma om ett offer eller gärningsman vid tillfället för ett våldsbrott var narkotikapåverkad är man antagligen hänvisad till tämligen små mängder om blodet hittats på en brottsplats. Men naturligtvis är det en fördel ju mer blod som finns att analysera. Bästa lösningen vore förstås om blodprov var obligatoriska för alla nyligen avlidna. Denna idé var dock läkargänget i tråden, talande nog, starka motståndare till när jag tidigare förde fram detta förslag i tråden. Jag hade själv gärna sett att ett sådant blodprov funnits tillgängligt i detta rättsfall. Mitt intryck är att läkargängets och den f d åtalade läkarens kritik beträffande storleken på blodprovet mest har karaktären av undanflykter.

I domen refereras de synpunkter rättens oberoende expert Mörland hade med anledning av provmaterialets storlek:

”Han anser RMV:s resultat till stora delar vara acceptabla. De ämnen som man fann i blodprovet fanns i Linnéas kropp. Kvantiteten är något mer osäker än vanligt, då analysmaterialet har varit litet och eftersom koncentrationsbedömningarna är behäftade med osäkerhet. Substanserna är dock konfirmerade av ett finskt laboratorium, som använder andra metoder.”

Han uppger alltså att kvantiteten är ”något mer osäker än vanligt”, bl a då p g a att analysmaterialet var litet. Inte så väldigt mycket mer osäker än vanligt, alltså.

En annan person som refereras i domen är Stefan Josefsson, rättsmedicinsk assistent och utredare:

”Att man endast får 3 ml blod från barn är inte ovanligt eftersom de inte har så mycket blod.”

Petra Råsten-Almqvist, överläkare vid Rättsmedicinalverket som var med vid provtagningen:

”Man tar ofta hjärtblod från barn eftersom det kan vara svårt att få lårblod. Enligt manualerna anses det dock vara bäst att använda sig av lårblodet för att se det totala perifera tillståndet i kroppen. Man tar hjärtblod först i andra hand eftersom det finns en risk att det är kontaminerat av omkringliggande organ.”

Tingsrätten skriver så här i domen:

”Blodprovet togs från Linnéas lårven och provtagningen utfördes av den rättsmedicinske assistenten Stefan Josefsson på uppdrag av överläkaren Petra Råsten-Almqvist. Både Stefan Josefsson och Petra Råsten-Almqvist har inför rätten bekräftat att blodprovet togs enligt gällande rutiner, vilket innebär bl.a. att man i första hand tar prov från just lårvenen. Önskad minsta mängd för analys är normalt 10 ml och i förevarande fall tillvaratogs alltså endast 3 ml. Den större mängden gäller emellertid främst för vuxna kroppar och en mängd om endast 3 ml är inte anmärkningsvärt liten vid provtagning från barnkroppar. Det togs inte några vävnadsprover för att användas för analys och inte heller tillvaratogs det blod som påträffades i hjärtsäcken. Förfarandet synes ha skett helt enligt gällande rutiner. Det finns i sammanhanget anledning att påtala att det vid tiden för obduktionen inte förelåg några misstankar om att Linnéa hade förgiftats. Enligt Petra Råsten Almqvist hade hon – om det varit fråga om ett misstänkt förgiftningsfall – möjligen försökt att samla mer blod från resten av kroppen samt begärt en del kompletterande undersökningar.”


5. Reportern:

- […] Men det stod inte i journalerna (att babyn eventuellt fått tiopental vid tidigare tillfällen, min anm), varför inte?

- Därför att dom, eh, tre doktorerna som kan ha givit tiopental under fyra tillfällen, dom har inte skrivit upp det och det kan bara dom svara på […].

Min kommentar:

Försvaret har alltså lyckats få tag på några sjuksköterskor som i EFTERHAND plötsligt kommit på att man gett tiopental vid några tillfällen. Men av någon väldigt märklig anledning skall man alltså ha bommat att journalföra detta vid SAMTLIGA tillfällen. Är inte detta ett väldigt märkligt sammanträffande (av samma typ som att man skulle ha mätt väldigt fel BÅDE när det gällde morfin och tiopental)?

Man kan också notera att den enda av de eventuella normala tiopentaldoser som enligt rättens oberoende expert Mörland skulle ha kunnat finnas några påtagliga rester kvar av när babyn dog var den injektion som eventuellt skulle ha getts dagen innan babyn dog. Mörland säger att det då maximalt kan ha funnits kvar ca 15 mikrogram/gram tiopental kvar i blodet. Detta utgör dock en otrolig skillnad jämfört med det uppmätta värdet 2000 mikrogram/gram. Och även om man först prutar ner detta värde med hänsyn till maximal skevhet i fördelningen av tiopentalet i kärlsystemet enligt Mörland, och alltså då skalar ner koncentrationen 4 ggr, och då hamnar på 500 mikrogram/gram, och sedan tar hänsyn till maximal, teoretisk felspädning som var 5,26 ggr, så hamnar vi som lägst på 95 mikrogram/gram, vilket är en bra bit från de 15 mikrogram/gram som Mörland anger. Tingsrätten fick därför skarva litet när man skrev ihop domen, vilket jag bl a skrivit om här i denna tråd:

https://www.flashback.org/sp42704966

https://www.flashback.org/sp42006597

https://www.flashback.org/sp41838744


6. Påstående av läkaren:

- Sen att det blev så högt (mätvärdet 2000 mikrogram/gram för tiopental) det är helt enkelt, det är, eh, felräknat på Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning, det har vi bevis för.

Min kommentar:

Men hur förklarar hon då det faktum att finska RMV, som ju var ackrediterat för att kvantifiera halter av tiopental, kom fram till samma mätvärde som svenska RMV, alltså ca 2000 mikrogram/gram? Jo, hon förklarar inte detta alls utan undviker att nämna detta både i denna del av intervjun och tidigare i intervjun när hon nämner att den expert hon och hennes advokat hyrt in (Olof Beck) radat upp en massa formella fel svenska RMV gjort i sina mätförfaranden.

Att underkänna ett mätvärde som ett för uppgiften ackrediterat labb (finska RMV) kommit fram till hade varit ytterst vanskligt även i en tämligen ”kreativ” dom som den aktuella tingsrättsdomen. Så det man fick göra var då att gå på det enda led svenska RMV varit inblandat i, nämligen den spädning av provet 10 ggr som skedde innan finska RMV fick sitt provmaterial. Jag har redan förklarat i punkt 5 och i länkarna vilka krumbukter och saltomortaler tingsrätten gjorde för att kunna få det att framstå som om ett möjligt spädningsfel hos svenska RMV skulle kunna resultera i en tiopentalhalt av den storleksordning Mörland uppger skulle ha kunnat orsakats av tidigare, eventuella EJ JOURNALFÖRDA tiopentalinjektioner. Man undvek alltså i domen att räkna på hur långt ner man skulle kunna komma med ett maximalt spädningsfel. Och det berodde alltså på att även om man räknade på det teoretiska, maximala spädningsfelet 5,26 ggr så gick det inte att komma ner till 15 mikrogram/gram utan bara till 95 mikrogram/gram. Och det räckte inte. Därför fick man i mer allmänna ordalag hänvisa till att fenobarbitalhalten hamnade under utskriftsgränsen hos finska RMV och inte låtsas om att detta var det förväntade resultatet eftersom provet var spätt 10 ggr och att det maximala, teoretiska spädningsfelet var 5,26 ggr.


Min gissning är att åtminstone juristdomaren i tingsrätten var väl medveten om att det prov finska RMV mätte på var spätt 10 ggr (man anger t o m på ett ställe i domen att finska RMV fick en del av det spädda provmaterialet) och att det förväntade resultatet därför var att man skulle hamna under ”utskriftsgränsen” 10 mikrogram/gram för fenobarbitalet (fenobarbitalhalten var det som skulle visa att inget spädningsfel skett eftersom man hade ett mätvärde på fenobarbitalhalten den dag babyn dog). När det gäller nämndemännen är jag litet osäker. Många nämndemän är ju rätt spåniga och naiva och/eller i princip sover sig igenom förhandlingarna i rättssalen eftersom man mest är ute efter arvodet eller tycker att det är fint att kunna titulera sig nämndeman men är ganska ointresserad av att hålla koll på att man inte skriver ihop domar som är alldeles uppåt väggarna. Å andra sidan tog det som sagt faktiskt ett tag även för mig själv att inse att man i tingsrättsdomen gjorde en riktig fräckis när det gällde fenobarbitalhalten i det finska provet och att man i samband med denna fräckis inte låtsades om att provet var spätt 10 ggr. Jag tog först inte notis om detta när signaturen eloge i den här tråden uppmärksammade det här. ”Han är väl så knäpp att han inte kan upptäcka något viktigt”, tänkte jag ungefär. Så det var faktiskt nära att inte ens en relativt misstänksam person som jag själv upptäckt det här. Och då kan man ju fråga sig vad typiska, halvsovande nämndemän kan antas ha upptäckt.

(FORTS, SE NEDAN)

/FORTS


Del 3


Oavsett hur det förhåller sig med nämndemännens insats i det här fallet så tror jag att motivet för att med diverse krumbukter och saltomortaler fria läkaren både för juristdomaren och de mediapersoner som velat fria läkaren varit att man tycker att det är en skitsak att avliva en baby med 80 % av hjärnan borta och att man snarast gjorde samhället en välgärning genom detta. Vi bör i detta sammanhang komma ihåg att när man försökte övertala föräldrarna om att stänga av respiratorn så var ett argument man använde att det här bara kunde ses som en slags försenad abort (babyn var född 18 veckor för tidigt men hade varit ute 3 månader och vägde 3,5 kg). Läkaren själv säger ordagrant i ovannämnda lördagsintervju i P1 följande drygt 19 min in intervjun:

- Det är väldigt svårt att förstå att ens nyfödda lilla bebis som ser jättefin ut, att den inte har något liv. Tror att det är... undrar om man någonsin förstår det när man är så nära knuten som ett föräldrapar.

Ändå får vi komma ihåg att det faktiskt finns individer ute i samhället med så pass litet hjärna kvar och som på sin höjd bara sitter i en rullstol och dreglar, typ. Skulle någon föreslå att man skulle avliva de här individerna med tiopental skulle det antagligen bli ett ramaskri. Detta skulle nämligen vara en klockren kopia av vad man gjorde i Nazityskland fr o m hösten 1939 (fram tills dess att katolska kyrkan, som hade många höga officerare i sina led, lyckades stoppa detta). Det skulle också se litet konstigt ut om man körde program i TV som handlade om nazisternas förfärliga människosyn och eutanasimorden samtidigt som man officiellt gjorde precis likadant i Sverige. Därför måste man vara litet mer diskret och kanske undvika att vara alltför djärv när det gäller vuxna patienter med större delen av hjärnan borta.

Om inte någon form av auktoritet drar paralleller till eutanasimorden i Nazityskland så tycker väldigt många, kanske en majoritet, att det är en skitsak att avliva en hjärnskadad bebis. Speciellt om det är en kollega i sjukvården som gjort det och som man måste stödja för att själv kunna påräkna stöd om man någon gång gör en tabbe och måste ha hjälp med att sopa igen spåren efter sig. Den f d sjuksköterskan och DN-ledarkolumnisten Hanne Kjöller som ville åtala åklagarna för ”olaga åtal” (Hanne Kjöllers hemsnickrade variant av det rättsliga begreppet obefogat åtal) drevs antagligen av någon slags kollegial lojalitet ungefär som de sjuksköterskor som i efterhand kom på att babyn fått en massa tiopentalsprutor som märkligt nog inte journalförts.

Sedan har vi den ekonomiska biten. Sjukhusen är idag i regel överbelagda. Den kväll babyn dog var det ”kaos” på avdelningen. Sjukvården måste hela tiden spara pengar. En del läkare säger upp sig i protest ibland och hänvisar till att man riskerar patientsäkerheten. Under sådana här omständigheter tycker än fler att det är en skitsak att avliva en bebis med 80 % av hjärnan borta. Det blir snarast en välgärning eftersom det då blir mer plats och resurser över för andra.

Att det blir mer plats och resurser över för andra om man avlivar en bebis med 80 % av hjärnan borta är förstås helt sant. Frågan är dock var man tänkt sig att man skall dra gränsen för avlivningar som man skall se mellan fingrarna med. Jag läste för några år sedan om att en läkare i Umeå opererat bort ena hjärnhalvan på en tonårsflicka med epilepsi. Skall man få avliva henne om det blir litet överbeläggning? Och om hon får en stroke som kanske kapar bort en hel del av hjärnan så att hon bara har 30 % kvar, vad händer då? Och om man tillåtit 30 eller 50 %, kan man då inte förskjuta gränsen ytterligare uppåt? Varför inte inte gasa på litet med morfinet när det gäller en person som fått en stroke, halvsidig förlamning och förlorat talförmågan? Eller varför inte göra samma sak för den som råkat ut för en trafikolycka som gjort att hjärnan skadats?

Har man inte en distinkt gräns typ hjärndöd eller hjärtdöd så finns alltid risken att man successivt tänjer på gränserna uppåt i stället för att ge sjukvården mer resurser. Ett konsekvensexempel är Salme, 93, som man försökte avliva genom att törsta ihjäl henne:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15704388.ab

Det här är ett exempel på de problem som uppstår om man ser att det går att komma undan med nästan vad som helst. Sjukvårdspersonal blir allt djärvare. Speciellt om resurserna är knappa.

En annan infallsvinkel på det hela är att många verkar ha tyckt synd om läkaren. Varför skulle hon få sin karriär offrad för en skitsak som att avliva en baby med 80 % av hjärnan borta? Mitt svar på detta, om man nu tycker att detta är en skitsak, är att få klagar om en lastbilschaffis blir fälld för rattfylleri och förlorar jobbet om han flyttar sin lastbil 10 meter efter en kräftskiva.

Vill också tillägga att jag tycker att den här läkaren var en sämre propagandist än Sara Gunnarsdotter, journalist på Läkartidningen, som skrivit ”3 ml – om ett blodprov och ett åtal” och som intervjuades i länken nono2 redovisade i tråden för en tid sedan. Läkaren kunde ett tag under lördagsintervjun inte riktigt bestämma sig för om den uppmätta tiopentalhalten var resultatet av en kombination av tidigare ej journalförda injektioner och mätfel hos både svenska och finska RMV eller en riktig överdos (så till slut fick reportern be om ett förtydligande på den punkten). Det hade nog gett större trovärdighet att hålla en tydligare linje i den här frågan med tanke på att hon uppgav i polisförhören att hon själv destruerat allt tiopental som fanns på sjuksalen, vilket med ett minimum av logik utesluter alternativa gärningsmän om de inte själva fått tag på tiopental och lyckats smussla in det på sjuksalen.


---------------------------

Så ett svar på nono2:s inlägg idag också, även om det – troligen avsiktligt – var rätt oklart och otydligt, sannolikt för att få det att framstå som om Krister Nilsson sade något annat än vad man skrivit i domen.



Det förefaller inte speciellt sannolikt att man i domslutet som jag citerar skulle ha tolkat vad Krister Nilsson sade till nackdel för läkaren med tanke på att man friade läkaren och använde idel krumbukter och saltomortaler för att bortförklara finska RMV:s bekräftelse av svenska RMV:s mätvärde för tiopental om 2000 mikrogram/gram. Speciellt inte med tanke på att Krister Nilsson i TV4:s dokumentär om fallet på frågan om det kunde finnas någon naturlig förklaring till mätvärdet svarade ”inte i min värld”. Däremot är det sant att försvarets inhyrde expert Olof Beck på olika formella grunder totalsågade i princip allt svenska RMV gjort. Han tordes dock inte ge sig på finska RMV som var ackrediterat för att fastställa även halter av tiopental. Finska RMV kom som sagt trots svenska RMV:s påstådda slarv och annorlunda mätmetod fram till ett mätvärde av samma storlek, alltså ca 2000 mikrogram/gram.

Jag hoppas f ö att läsarna noterar att du i ditt citat från mitt inlägg ”glömde” den textsnutt ovanför det fetade citatet där det framgår att citatet är från domen och inte är något jag själv skrivit. Syftet med ditt grepp verkar ha varit att få läsaren att glömma att det inte var jag som skrev det fetade utan att det faktiskt stod så i domen. Det här tycker jag röjer din bockfot.

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag inte tror att den här läkaren är så värst mycket värre än andra läkare och sjuksköterskor. Och motsvarande gäller väl också den lastbilschaffis som torskar dit för rattfylla och förlorar jobbet efter att ha flyttat lastbilen 10 meter efter en kräftskiva. Men någonstans måste man dra gränsen om man inte vill att laglydnaden och ordningen i samhället skall urarta. Gör man inte detta blir det nog fler fall typ Salme, 93.

PCuri, det var inte blod, det var troligtvis kroppsvätska dom fick ur det lilla liket som var över 3 veckor gammalt...

Det är det nog få som missat vid det här laget, det är nog ingen av de berörda som tar det som någon vidare komplimang dock. Den utgångspunkten ter sig sig onekligen, utifrån sett åtminstone, som en av stöttestenarna för dina fortsatta resonemang vilket är en av anledningarna till att det ofta är svårt att följa med i slutledningskedjorna, åtminstone hela vägen. Engangemang och patos i all ära, ibland grumlar det mer än det belyser.