Varför har jag så svårt med ögonkontakt?

Hej,

Jag har svårt för att se folk i ögonen vissa perioder. Det blir som mest påtagligt när jag vistas i nya sociala miljöer. Då märks det tydligt, och utgör helt klart ett hinder för mig i mitt vardagliga liv. Tycker till och med oftast att det är jobbigt att se familjemedlemmar i ögonen. Det här uppstod antagligen någon gång i puberteten och går som sagt i perioder. Men det är främst om jag påbörjar nya studier eller ett nytt arbete som det blir som jobbigast. Jag kan tex i regel inte se folk i ögonen om jag sitter mittemot dem.

De flesta är väl reserverade i nya sociala miljöer. Det som jag dock personligen upplever som jobbigt är väl att jag i stort sett alltid har problem med ögonkontakt, men i nya miljöer så blir det ibland på gränsen till outhärdligt, så jobbigt att "energin tar slut". Det är inte heller det minsta gynnsamt för mina yrkesmässiga möjligheter.

Jag är ofta helt slutkörd när jag kommer hem, på grund av anspänningen det genererar i kroppen.

Vart kan man vända sig med sådana här problem?
Vad kan man göra åt det?
Kan man träna bort det?

Tacksam för svar.
Mvh

Ögonkontakt på heltid är klart överskattat.
Om du tvingar dig till det kommer du endast märka,att du är minoritet....

Men hur uppför du dig om du sitter i ett möte/ett grupparbete?

Jag har en överdriven anspänning i kroppen, vill hemskt gärna bli av med den.

I en del kulturer tittar man faktiskt inte andra personen i ögonen utan mellan ögonen, eller i pannan. Det anses nämligen oförskämt att stirra personer i ögonen. Så går det till i bland annat Kina.

I andra länder tittar man mest på munnen, därför att munnen faktiskt signalerar ut mera vad personen tycker och känner med munrörelser. I kulturer som i Sverige envisas vi med att stå fast vid att ögonen utgör själens spegel och vi har övertro till hur mycket information vi kan få genom ögonen och hud och ögonbrynen runt dem.

Nackdelen med att titta på folks munnar när de talar är att det ofta kan uppfattas som allt för intimt, speciellt för individer vi inte känner. Nackdelen med att titta personer enbart i ögonen är att det uppfattas som kallt och opersonligt att inte titta på munnen ibland.

Därför tycker jag det är bäst att variera blicken från ögonen till munnen och även pannan, då det känns jobbigt med ögonkontakt. Kanske du har någon nytta av det här?

Jag avskyr det också. Mitt trick är att titta på offret mellan ögonen. Undviker man den där blicken som man finner så anklagande och penetrerande.

låt bli att kolla dom i ögonen då, säg bara som det är att du förlorar fokus och tappar koncentrationen.
själv kan jag bara kolla folk i ögonen om jag talar med denna person eller jag vet vad jag ska säga i förväg, om det kommer en följdfråga och jag har kvar blicken i ögonen kommer jag av mig och glömmer bort lite vad jag egentligen skulle säga.

Jag känner inte obehag över att titta folk i ögonen, men få människor brukar vilja ha långvarig ögonkontakt. Så för att underlätta för mina medmänniskor brukar jag titta på munnen också emellanåt. Och när jag tänker tittar jag bort ett ögonblick.

Har du provat att ha glasögon (fönsterglas) på dig? Glasögonen kan avskärma en från andra och få en att känna som att man tittar genom en kamera. Det blir inte lika nära och personligt.

Tack för svar.

Alltså, om jag kollar folk på munnen eller i pannan så kommer det att kännas konstigt. Dessutom så kan jag själv börja reflektera över huruvida jag möjligtvis har matrester eller något annat vid munnen om folk tittar dit Men jag tackar ändå.

Glasögon har faktiskt fungerat... Det kan definitivt vara värt att överväga.
Jag har ingen logisk förklaring till varför jag känner obehag. Det jag dock är onödigt medveten om, är att det genererar en känsla som i sin tur skapar ångest och anspänning i kroppen.

Trött organism som jag är.

Finns det ingen terapiform?
Känns som att anspänningen behövs "nötas ut"...

När det gäller vanliga fobier som t ex spindelrädsla så gäller det att utmana dessa. Att se dem i vitögat. Att inte vika undan. Om man tittar bort varje gång man är rädd eller flyr fältet, så står man stilla på samma punkt och stampar. Skulle tro att det är något liknande med obehag vid ögonkontakt.

Ja, inte alls omöjligt.

Dock så är det ju så problematiskt i just detta fall med tanke på att ögonkontakt är en så pass dynamisk kommunikation. Det är svårt att, bokstavligen, stå kvar och se någon i vitögat, eller utmana sig själv. Då tolkningarna kan bli negativa från andras håll.

Ja, det kan ju upplevas negativt att man "stirrar". Det är då man ska träna på nära och kära. De har en mycket högre tolerans när det gäller ögonkontakt. Och nu kommer det riktigt dumma förslag som faktiskt är seriöst. Våga möta din egen spegelbild. Ha en spegel framför dig och titta i den och läs högt ur en bok eller artikel. Eller titta i spegeln medan du äter. Jag vet att det låter knäppt, men jag skulle tro att de som skyr ögonkontakt också kan ha svårt att möta sin egen spegelbild ett längre tag.

Själv är jag ansiktsblind och har det motsatta förhållandet. Jag kan verkligen stirra ut en människa i jakten på att försöka minnas ansiktet. Det misslyckas ofta tyvärr. Och även om jag inte är rädd för att hålla en lång ögonkontakt, så finns det dagar och stunder då jag undviker ögonkontakt eftersom jag helt enkelt inte vet om jag känner de människor som jag möter eller som finns runt omkring mig. Och är less på att vara ansiktsblind och annorlunda.

För att ögon är läskiga, själens spegel och allt det där...
Men sen så har jag social fobi också så vad vet jag. Kollar aldrig folk i ögonen så folk har tyckt att jag är otrolig nonchalant har jag fått reda på i efterhand.