Dagens feminism kontraproduktiv?

Som frågan lyder, är vår nutida svenska feminism kontraproduktiv? Istället för att riva ett påstått patriarkat(som förvisso funnits tidigare i historien) så är nutida feminism så dum, provokativ, inkonsekvent och förtryckande mot mannen som enskild individ att den svenske mannen(som har långt till agression)till slut kommer sluta sig samman för att slå tillbaka dessa nutida feministiska ickedemokratiska vulgäriteter? Jag ser själv en klar risk för ett scenario där kvinnans samhälleliga status och position kommer att tryckas tillbaks pga vår samtida feministiska gallematias. Tyvärr är pendeln inte särskilt nyanserad utan slår från en ytterlighet till en annan. Jag ser dessutom svensk feminism som en välfärdssjukdom driven hårt av välutbildade, välbärgade frustrerade kvinnor. I den finansiella kris som nu råder och fortgår tror jag att ingen kommer prioritera långsökta konspirationsteorier och välfärdsproblem som är på feministisk agenda. Vad tror ni? Är svensk feminism kontraproduktiv? Ställer den till med mer problem för kvinnan än vad den löser?

Nej, jag tror inte att feminismen ställer till med problem för kvinnor, men däremot för verklig jämställdhet. Se dig omkring i samhället. Kvinnor får idag väsentligt högre betyg och därmed bättre jobb och mer makt jämfört med män. Från USA och Nederländerna har det kommit rapporter som visar att kvinnor i åldrarna under 35 år nu tjänar mer än de manliga kollegorna.

Feminismen har haft total succé under täckmanteln att de skulle jobba för jämställdhet. Det har dock alltid och kommer alltid att vara en ren och skär lögn!

Finns det inte en risk för en ordentlig backlash nu när män äntligen börjar protestera högljutt och vägra att ställa upp på den feministiska politiken? Att män är så arga att ett kvinnoförakt börjar sprida sig i breda lager trots att det är feminismen man är upprörd över?

Håller med dig. Risken de mera militanta hönsen löper är att både män och kvinnor utvecklar en svårartad allergi mot allt som har med feminism att göra och går tillbaka till klassiska könsstereotyper i ren protest mot tokerierna. Vilket jag redan tycker man kan se i alla idiot-dokusåpor där blonda bimbos piper omkring, kläcker ur sig dumheter, försöker klösa ögonen ur sina "systrar" och dinglar med silikonpattarna in i kameran. Männen i sin tur gör vad män alltid har gjort - sluter sig samman i flockar, konkurrerar, tävlar, pumpar upp musklerna och knullar bimbosarnas hårlösa fittor, en efter en, innan de dumpar dem och väljer vettigare partners.

Om svenska feminister varit smarta hade de insett att de lever i ett av världens mest jämställda länder och att det knappast lär bli bättre än så här om de inte vill driva saken hela vägen ut till ett matriarkat. I vilket fall de kommer att bli varse att det FINNS enorma skillnader mellan könen, inte minst styrkemässigt.

Om svenska feminister hade varit smarta hade de lagt sin energi på att jobba för verkligt förtryckta kvinnors rättigheter, både på hemmaplan och utomlands. Då hade vi sett demonstrationer som på 60-70-talet, där män och kvinnor gjorde gemensam sak för Chiles och Vietnams folk, bland mycket annat. Som svensk man skulle jag inte ha några problem alls att kalla mig "feminist" och gå med i en rörelse som syftade till att exempelvis ge kvinnor i muslimskt styrda länder ökad frihet och rätt till ett värdigt liv. Men ta mig fan om jag någonsin kommer ens att åka med samma buss som mentalsjukt folk i stil med Tiina Rosenberg.

Jag håller med dig i dina tankar, inte minst den om att vägra åka samma buss som överstepräst Tiina.
Hade svenska feminister engagerat sig globalt för kvinnor i olika kulturer som verkligen är förtryckta pga sitt kön hade jag både hejat på och respekterat dem. Men att vi i ett av världens absolut mest jämställda länder har den mest rabiata feministiska rörelsen i världen går inte ihop rent logiskt för mig.
Som du säger så är det tydligt att det är ett matriarkat som eftersträvas från feministiskt håll. Retoriken man ägnar sig åt("könskrig, män är avskum, män är djur, män är onda" osv) är ju tydlig.
Intressant är att Linda Skugge, korkad och tydligt störd men en skicklig populist, istället för att vara feministisk agitator när feminismen var som mest hipp, trendig och allsrådande i det offentliga rummet, gjort en helomvändning till att bli bullbakande präktig mamma och avsvurit sig sin feministiska övertygelse. Hon kan en sak och det är att känna hur vinden blåser.
Jag tror att feminister kommer att bli lika utmobbade som dem själva har mobbat oliktänkande inom den närmsta framtiden. Tråkigt vore om avskyn för feminismen leder till en vidare avsky mot kvinnor i allmänhet i vissa mindre intelligenta läger.

Jag tror att risken för en backlash är mycket liten. Feminster och kvinnor i allmänhet har den samlade politiker- och journalistkåren samt rättsväsendet bakom ryggen. Män som uttrycker andra åsikter än feminister slås snabbt ner. Män som agerar aggressivt döms till långa straff. Kvinnligt våld är däremot i princip straffbefriat i realiteten. Oddsen talar därför emot de pojkar som kommer att bli framtidens män.

Historien talar ändå för att system som är ohållbara till sist rasar samman. Ingen officiell "expert" kunde förutspå Sovjetunionens fall. Men den föll och alla utom vissa statsvetare och feministen Wery på detta forum ser nu Sovjet-modellen som ett skämt.

Jag tror även att nya generationer män lär sig av tidigare generationers misstag. Skilsmässorevolutionen till exempel. Många män levde (och lever dessvärre) i en egen värld där den aldrig har inträffat. Jag har åtminstone lärt mig.

Man kan hoppas, men jag tror ändå att framtidsutsikterna för framtidens män ser mörk ut. Problemen är strukturella. Pojkar har i decennier på ett mycket medvetet sätt missgynnats i skolväsendet. Detta feministiska experiment på barn har nu fått ett tydligt genomslag. Flickor är klart överrepresenterade på de högre utbildningarna och kommer därför att ha företräde till de bästa jobben och till makten. Effekterna har rapporterats. Yngre kvinnor tjänar idag bättre än sina jämnåriga manliga kollegor och män hamnar allt oftare utanför maktens korridorer.

Att vända denna utveckling kommer att ta lång tid. Kanske decennier, möjligen ännu längre tid.

Hög tid att börja nu då. Har vi inte hamnat i ett läge där feminismen istället för att glorifieras istället börjar ifrågasättas litegrann i media? En väldig skillnad tycker jag mot för några år sedan då media gav feministiska gestalter obegränsat med utrymme och där den feministiska agendan fick gälla som sanning.

Du "vi-ar" väldigt mycket när du pratar om dig själv, tydliga tecken på att du inte känner dig trygg i dig själv utan måste söka gemenskap från utomstående.

Tala för dig själv, man får åtminstånde illusionen av att du kan ha en ryggrad då.

Visst är det hög tid att agera. Men hur? Den man som dristar sig till att kritisera feminismen och peka på dess motsägelser får omgående ett samlat mediadrev på halsen med beskyllningar om att vara mansgris, ett allmän svin och dessutom fara med lögner. Se bara hur det gick för Pär Ström!

Att agera som "jag" i dessa frågor blir verkningslöst. Därför är det relevant att tala i "vi-form". I ditt inlägg använder du ett mycket tydligt feministiskt maktspråk som alltid har samma syfte, nämligen att förminska meningsmotståndaren. Denna taktik funkade kanske förr, men nu blir det mest tröttsamt.