"Den tredje familjen har jag svårt för, de lämpar över mycket av ansvaret på den äldsta dottern, vilket är helt fel när man bor i en familj med många barn, så oerhört själviskt. Barn ska inte behöva ta ansvar för andra barn. Då får mamman faktiskt knipa igen."
Håller fullständigt med här, eftersom jag haft det ansvaret själv. Det var inte mammas fel eftersom min pappa stack när jag var i yngre tonåren. Hon var ju tvungen att jobba, och jobbade olika skift. Så då blev det mitt ansvar att ta mina syskon till och från skolan, göra frukost, lunch, middag, tvätta osv. Mamma har alltid haft skuldkänslor för det, men det var som det var. Vi försökte alla göra så gott vi kunde för att överleva.
Men att med flit skaffa många barn, så många att man VET att man inte kan sköta om dem helt själva utan att man behöver hjälp av det större barnen... det är så sjukt själviskt. Sen visst, klart att man ska hjälpa till med saker hemma, men det ska ju vara saker som t.ex. att dammsuga en gång i veckan eller så. Inte att hjälpa till att uppfostra sina syskon och offra sin egen barndom/tonår. Jag får alltid lite äckelkänslor när familjen Wallström (?) pratar om den äldsta flickan som lillmamma.
Sen finns det ju familjer med många barn som faktiskt är fantastiska föräldrar. Mamma har en väninna som har sex barn, och de barnen (ja, de är ju vuxna nu

) var helt fantastiskt väluppfostrade.