Personer som döljer leenden bland folkmassor

Jag fascineras själv ganska lätt av koordinerade folkmassor... Eller för övrigt många människor som agerar och blir till ett helt. Kan vara allt möjligt, pendlare som byter färdmedel och bilister som tar sig igenom knökfull vägarbetssmalnad väg. Sen hyser jag OCKSÅ viss fascination för den precision som tågtrafiken innebär, så en folkmassa på centralen är väl en möjlig trigger för ett småleende. Däremot brukar de vara så små att jag inte känner att jag behöver dölja dem, utan jag, precis som många andra, tror att det helt enkelt är större chans att man kommer på roliga grejer i större folkmassor (fler människor som kan påminna en om grejer).

Intressant!
Du tror inte på min teori då eller?

En annan grej som är koordinerat är ju att man står till höger i rulltrapporna.
Tycker jag personligen är ett ultimat belägg för svenskars organisatoriska förmåga.

Fast just det känns mer som en inlärd regel. xP

Jag tycker om att le på stan. Inte ett koss-aktigt lantisleende á la "höhö, titta på mig, jag är i stan", utan något mer harmoniskt jag hoppas ska fortplanta sig till andra människor. Jag är för blyg för att le direkt mot någon, men om de ser att jag ler och är glad kanske de också blir glada för att någon annan är glad och det finns glädje i världen. Ungefär.