Alla har vi en dröm, ett mål, något som vi lever och verkar för att det ska slå in i framtiden. En förhoppning, ett drömscenario. Det kan vara en sommarstuga för vissa, och det kan vara världsfred för andra. Vi har alla en idealisk tanke som är 50 år i framtiden där allting är precis som vi vill.
Jag är nyfiken på muslimer bosatta i Sverige och deras eventuella mål (hädanefter kallade svenska muslimer för enkelhetens skull). Vi kan spekulera i om de bara vill verka i fred och vara som oss andra, och vi kan spekulera i om de vill ha krig och ett herravälde där islam sätter agendan och alla infidels är utrotade. Kanske är det rentav något mellanting.
Vi vet att en stor del av islam-folket i världen är terrorister, religiösa fanatiker, extremister, fundamentalister. Visst har vi också en stor del "Guantanamo-svenskar" i den snart en 500.000 stora klungan muslimer här i Svedala. Men jag snackar om den psykologiska profilen på den genomsnittlige mussen. De vardagliga muslimerna. Inte extremisterna, inte de moderata muslimerna som dansar runt i SVT, utan musse-Svenssons.
Hur ser deras tankesätt ut? Vad är deras mål? Är intresserad av att med denna tråden försöka tränga in i det svensk-muslimska psyket. Sanningen, om man så vill. Inga oneliners, inga förenklade modeller.
1. Är svenska muslimer verkligen så fanatiska som många andra muslimer runtom i världen, så att de skulle kunna bli t.ex. självmordsbombare?
2. Hur skulle Sverige se ut om 30 år, om en svensk muslim fick välja och vraka?
3. Hur mycket orkar svenska muslimer anstränga sig för sina fundamentalistiska vänners sak EGENTLIGEN? Har de softat till sig och släppt den militanta kampen, är de nöjda med vad de fått i Sverige, eller jobbar de fortfarande för en värld med endast islam i?
4. Känner muslimerna någon tacksamhet/respekt för Sverige, eller är Sverige bara en trampolin för dem så att säga? Hur ser man på svensken idag och i ett framtida perspektiv? Boskap som man låter hållas av praktiska skäl och som någon gång i framtiden ska tas om hand om, eller räknar man svensken som sin vän?
Jag är nyfiken på muslimer bosatta i Sverige och deras eventuella mål (hädanefter kallade svenska muslimer för enkelhetens skull). Vi kan spekulera i om de bara vill verka i fred och vara som oss andra, och vi kan spekulera i om de vill ha krig och ett herravälde där islam sätter agendan och alla infidels är utrotade. Kanske är det rentav något mellanting.
Vi vet att en stor del av islam-folket i världen är terrorister, religiösa fanatiker, extremister, fundamentalister. Visst har vi också en stor del "Guantanamo-svenskar" i den snart en 500.000 stora klungan muslimer här i Svedala. Men jag snackar om den psykologiska profilen på den genomsnittlige mussen. De vardagliga muslimerna. Inte extremisterna, inte de moderata muslimerna som dansar runt i SVT, utan musse-Svenssons.
Hur ser deras tankesätt ut? Vad är deras mål? Är intresserad av att med denna tråden försöka tränga in i det svensk-muslimska psyket. Sanningen, om man så vill. Inga oneliners, inga förenklade modeller.
1. Är svenska muslimer verkligen så fanatiska som många andra muslimer runtom i världen, så att de skulle kunna bli t.ex. självmordsbombare?
2. Hur skulle Sverige se ut om 30 år, om en svensk muslim fick välja och vraka?
3. Hur mycket orkar svenska muslimer anstränga sig för sina fundamentalistiska vänners sak EGENTLIGEN? Har de softat till sig och släppt den militanta kampen, är de nöjda med vad de fått i Sverige, eller jobbar de fortfarande för en värld med endast islam i?
4. Känner muslimerna någon tacksamhet/respekt för Sverige, eller är Sverige bara en trampolin för dem så att säga? Hur ser man på svensken idag och i ett framtida perspektiv? Boskap som man låter hållas av praktiska skäl och som någon gång i framtiden ska tas om hand om, eller räknar man svensken som sin vän?