Människans framtid - libertarianismens död?

Jag är transhumanist och libertarian, men ju mer jag funderat på saken så kan jag inte komma fram till någon annan slutsats än att transhumanismen kommer att bli libertarianismens död.

Vi kommer inom kort att komma till en punkt i vår utveckling där maskiner kan göra de flesta jobb billigare och snabbare än människor. Det kommer att leda till att väldigt många människor måste hitta nya sätt att försörja sig. Visst har vi sett sådana utvecklingar tidigare, som när jordbruket industrialiserades och vi gick från att vara 90% bönder till 3-4%. Det gick bra eftersom vi gick in i en ny era av industrialisering där det inte fanns något som kunde ersätta människan, och det skapades många nya arbeten inom industrin.

Men vad händer nästa gång vi hamnar i samma situation? Det är tveksamt om det någonsin kommer att krävas fler människor på arbetsmarknaden, så vad har vi för lösning på problemet?

Vissa transhumanister har förespråkat en medborgarlön, men jag räknade lite på vad det skulle kosta, och jag kan inte se att det skulle vara hållbart. Om varje person från 18 år skulle få 7000 per månad - vilket får ses som en låg summa - så skulle det i Sverige idag bli 588 miljarder per år.

Om man slopar alla bidragssystem inklusive pensioner så skulle vi visserligen komma upp i en summa av 700-800 miljarder per år, men det skulle ändå krävas höga skatter för att finansiera en medborgarlön.

Vad har ni liberaler för tankar kring det här problemet?

Spontant tänker jag på Francis Fukuyama, som ju gjorde våldsamt motstånd mot transhumanismen av (enligt honom själv) liberala skäl. Å andra sidan är Fukuyama en märklig herre.

Ser inte riktigt konflikten själv. Att förändra/förbättra (eller försämra) människors gener står inte i opposition med liberala värderingar (så länge ingen tvingas till dessa förändringar). Och jag begriper inte riktigt hur dylika förändringar skulle innebära något negativt, vare sig för liberalismen eller mänskligheten ö.h.t. Att människor kommer bli överflödiga på arbetsmarknaden är ju faktiskt nonsens, och även om det vore sant, desto bättre! Jag har hellre 100% fritid, givet samma välstånd.

Nu menar jag inte bara genmodifikation (även om det kommer att leda till att vi lever längre, vilket kommer att ge en stor befolkningsökning), utan alla former av teknisk utveckling, framför allt inom automatisering.

Varför tror du inte att människor kommer att bli överflödiga på arbetsmarknaden? Som jag skrev i mitt inledande inlägg så går det inte att jämföra den revolution vi står inför med den industriella revolutionen, då den industriella revolutionen skrek efter mer och mer och mer arbetskraft. Vi gick från ett arbetssätt som krävde stor mankraft till ett annat arbetssätt som krävde stor mankraft.

Så tror jag inte att det kommer att se ut om 10, 15 eller 20 år. Utvecklingen går snabbt framåt, och robotar kommer att kunna göra fler och fler arbetsuppgifter bättre, snabbare, billigare och säkrare än människor.
Självklart, men var skall det välståndet komma ifrån?

Varför skulle vi bli det? Ökad automatisering ger oss ökad fritid; vi kan arbeta mindre med samma arbetsresultat. Men det blir svårt att automatisera en regissörs eller författares (eller nätdebattörs!) arbete. Och även om man nu skulle kunna göra det - bra! Då kan vi luta oss tillbaka och göra vad vi vill, förvissade om att vi har olika maskiner som gör arbetet i vårt ställe. Från de automatiserade maskinerna? Har vi inte välståndet efterfrågas ju arbetet, och då är vi tillbaka med mänsklig arbetskraft igen.

Ja. Redan idag är mindre än en femtedel i Sverige sysselsatta inom traditionell varuproduktion (industri & agrara näringar). Denna andel var mycket större på trettiotalet, då arbetslösheten nådde tvåsiffriga tal.

Varför råder arbetskraftsbrist i världens industrirobottätaste land Japan? Varför är arbetslösheten mycket högre i det "mindre automatiserade" södra Italien än i norr?

(retoriska frågar de två sista, bäst att tillägga på Fb numera)

Jag är inte insatt i transhumanismen, men...


Det är lika bra att vara petig. Det är inte en punkt vi kommer till. Det är en ständigt pågående process att vi ökar produktiviteten och att automatisering/teknikutveckling är en viktig förklaring. Denna utveckling gör bara att vi får mer för mindre. Vi kan tillfredsställa allt fler behov, eller får allt mer fritid (lediga resurser i form av arbetskraft) om vi väljer det.

Man skulle också kunna uttrycka det som att vi behöver jobba allt mindre för att försörja oss. Det är ju inte så att vi måste börja leta efter saker att göra.


Du får det att låta som om det var något negativt som hände, men att det "råkade" gå bra "trots allt" på grund av "tur" (industrialiseringen "råkade" komma till undsättning?). Jag ser det inte alls så. Det är alltid bra att öka produktivitet. Det ger lediga resurser. Dessa kan alltid användas till ny produktion mot nya behov. Behov är inte begränsade. Det behövs inte en viss historisk process eller en viss teknologi. Det behövs bara frihet och idéer.


Problem? Att vi till slut får det så bra att vi inte vill ha det bättre (för det är egentligen innebörden av vad du skriver här) skulle jag inte beskriva som ett problem. Det låter mer som en dröm. Det troliga är dock att vi alltid vill ha det bättre, men att det även i fortsättningen kommer att vara en avvägning mellan att skaffa mer fritid och att skaffa materiellt välstånd (inklusive samhällstjänster, kultur, etc.). Det kommer även i framtiden att gå att hitta på ännu mer produktiva sätt att skapa information, varor och tjänster (med ny teknik, ny kunskap, ny mjukvara, nya idéer).


Jag har själv varit inne på medborgarlön (som ett mindre dåligt alternativ till det vi har nu), men inte de höga nivåerna. Jag räknade på 3000 per månad, eller en dynamisk nivå som beror på hur folk agerar. Samt att allt utom nattväktarstaten överförs till den privata sfären, och skatten blir platt från första kronan (i praktiken blir medborgarlönen då ett grundavdrag på 36000 per år för alla som har ett jobb).

Och den siffran kommer förhoppningsvis att minska. Det var vad som hände med livsmedelsproduktionen trots att produktionen som sådan mångdubblades. Vi kan alltså räkna med att vi får både mer varor och att allt färre av oss går åt till produktionen. Det är bra. Det ger lediga resurser till tjänsteproduktion, upplevelser, media, kultur, etc (eller ökad ledighet).

Att vi nu varken behöver slita i leråkrar eller smutsiga fabriker är bra - inte dåligt.


De hittar på en massa ny behov när de bli lediga från monotona jobb i fabrikerna.

Kolla lite på http://www.thevenusproject.com/
Det kanske kan vara intressant.
Det finns ju såklart nackdelar med en teknokrati, men det löser också många olösliga problem av idag.

Allt det här vet jag redan, jag har själv i många inlägg på FB förklarat varför det inte innebär en katastrof att byta från en produktionsform till en annan. Jag tycker också det är bra om vi kan arbeta mindre och behålla samma välstånd, och samma ökande välstånd som vi har idag, men jag är inte lika optimistiskt.

Vi står inför ett paradigmskifte. Raymond Kurzweil har kallat det the singularity, och beskriver det såhär:
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Singularity_is_Near

Men redan innan vi kommer så långt så kommer ju de flesta arbeten att ersättas av maskiner. Varför låta en läkare diagnosticera dig, när en maskin kan göra det snabbare och säkrare? Varför ha en professor som föreläsare, när en AI kan göra det? Glöm telefonförsäljare (i och för sig en härlig tanke), eftersom artificiella intelligenser kan arbeta 24 timmar per dygn utan att kräva lön. Glöm buss- taxi- och långtradarchaufförer; automatiska fordon sköter det utan sömn, och så vidare.

Det här går inte att jämföra med övergången från jordbruk till industrisamhälle. Kan vi konstant hitta nya behov hos människor i en sådan takt att vi kan ersätta alla förlorade arbeten med nya? Jag är inte så säker på det.

EDIT: Jag kanske bör tillägga att jag inte ser detta som ett problem, utan en intressant utmaning som vi måste möta.

Det är absolut inget problem. När människan utvecklas övergår arbetet från utbyte av livsnödvändigheter som mat, till utveckling och utbyte av lyxvaror. Exempelvis Asiens framsteg senaste åren har ju varit helt beroende av västvärldens konsumption av "prylar".

Även om framtiden håller ett fullständigt effektiviserat och maskinerat system för att tex producera mat, ger detta istället tid för människan att göra nya saker. Vad framtiden håller kan vi diskutera utan framgång i evigheter, men teknisk utveckling har aldrig stått ivägen för låga arbetslöshetssiffror, tvärt om. Utveckling är produktivt och produktivitet leder alltid till arbete.

Men det bygger ju fortfarande på att människor konsumerar. Vem skall ge människor medlen att konsumera om de inte arbetar? Man kan ha all fritid i världen, men fritid betalar inte hyran.

Visst, det kommer alltid att finnas små, nischade branscher - en del är beredda att betala en massa pengar för handbyggda möbler, till exempel, så några möbelsnickare kommer väl att ha arbete, och artister kommer det väl alltid att finnas en efterfrågan på, men vad händer när maskiner gör allt annat bättre än vad människor kan göra?

Det här är inte samma sak som när vi övergick från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare, eller när vi gick från jordbruk till industri, eller från industri till informationssamhället.

I alla de skiftena så har det funnits något som människor gör bättre än maskiner - först var det att bruka jorden, för då fanns det inga maskiner. Sedan blev det att sköta maskiner och tillverka produkter. Efter det var det informationshantering - men vad händer när vi kommer till den punkt där det inte längre är så?

Vilken ny, idag icke existerande bransch kan ge arbete åt tio miljarder människor? Alla kan inte bygga stolar eller vara med i American Idol.

Vi ponerar att allt har blivit automatiserat och sköts av botar. Allt från odling av livsmedel till husbygge. Människan är överflödig i produktionsleden. Robotar bygger nya robotar, etc etc. Man kan på ett vis säga vårt samhälle blivit en perpetuum mobile.

Eftersom all nödvändig produktion sköter sig självt så kan människan helt och hållet ägna sig åt sin fritid.

Dock skapas väl problemet med hur produktionen skall fördelas och hur mkt jordens resurser tål. Alla kan inte få allt de vill ha, men vem skall besluta var gränserna sätts.


Jag tror dock aldrig att vi kommer till en punkt där produktionen blivit en perpetuum mobile, utan människan kommer alltid att hitta nya arbetsuppgifter. Jag tror på att människan är en skapande kraft som ständigt försöker hitta förbättringar och nya vägar att gå.

Vi har dock samma svårigheter att föreställa oss framtidens utvecklingen som bönderna på 1800-talet hade.