Citat:
Ursprungligen postat av
Raketforandringen
Hej. Kan någon vänlig själ kunna "lugna" ner mig lite angående processen mot min diagnos?
Anledningen till att jag skriver som att det vore en självklarhet är för att samtliga symptom stämmer in på mig samt att det är ett problem i mitt liv, i min vardag, hursomhelst. Har nu gjort klart alla de tester inklusive datortestet och har en tid inbokad om ett par veckor där psykologen ska ha rättat allting. Hans slutsats var att jag var "långsam", vilket naturligtvis knäckte mig totalt. Ett utav problem genom mitt liv har varit en otrolig tankespriddhet som varit så fasansfullt på högvarv att om saker och ting äntligen blivit bra så skapar jag andra tankebanor som är mindre bra för mig. Just tankespriddheten i sig får mig bara upp i högre och högre hastighet och energi slukas på grund av det här. Testade tjack och kunde äntligen bli mig själv, på riktigt - utan oro och ständig stirrighet. Bara känslan av att äntligen kunna läsa och bestbeta informationen var magisk, inte minst att kunna vara i "nuet" utan att gå i folkmassor och undra hur man ser ut, vad andra människor sagt om en, m.m, m.m,
Kan bli riktigt långdraget om jag går igenom alltihopa kring övriga problem så jag återupptar fokuser på inläggets egentliga frågeställning, dvs om det är något tabu att jag har uppmärksamhetsproblem och därmed i denna persons ögon är "långsam", trots att jag vet min egentliga potential och vad jag klarat men tyvärr inte orkat upprätthålla.. ?
En sådan grej som att man skulle dra från en siffra till alfabetets bokstav var ett litet problem för mig på grund av skiftningen mellan två moment. Man drar först från siffra 1 till bokstaven A, sedan till siffran 2 till bokstaven B, därefter till siffran 3 och till bokstaven C. Alltså, jag kan givetvis alfabetet, men bara för att jag behövde använda sifforna innan och inte bara dra från bokstav till bokstav så "glömde" jag alfabetet i sina stunder. Pinsamt som fan men jag är inte trög egentligen, har bara så svårt att fokusera...
Hoppas någon kan förklara något lättande för mig, mår inte så bra över allt det här..
Jag fick ADD Nov 2015 har fått ritalin 40mg sedan September 2016. Till en början var jag också rätt knäckt av min diagnos just på det viset att man kände sig något "defekt" men mitt liv gick från att vara "flatline" (rent känslomässigt) till att kunna skratta och gråta och att känna mig rent normal.
Det bästa med min diagnos är att jag har lärt mig så mycket om mig själv och lärt mig analysera mig själv vilket har gjort mig till en mer uppmärksam och mer sympatisk person.
Vad jag tolkar det du skriver så är det är diagnosen i sig som skrämmer dig? att få diagnos på sitt problem är så mycket bättre (iaf från min synpunkt) man kan anpassa sig och lära sig massor av det. Men tankspriddheten för mig kvarstår och självklart medicinen hjälper efter några månaders kontinuerligt intag.
I början så var allt en jävla soppa det är som att någon tömmer en sopbil över dig med tankar och känslor. men detta släpper såklart efter ett tag.
Men om du får medicin utskrivet ta inte mer än du känner att du behöver och analysera ditt beteende och ställ frågor till dig själv "hmm varför gjorde jag så här?"
Och oavsett om det är ADHD/ADD du har så ska du inte se det som ett handikapp, Se det mer som en superkraft så sätt. Allmänheten som inte har någon erfarenhet av diagnoser osv (eller folk som inte är väl pålästa) kommer aldrig förstå dig som person och se din diagnos som nått negativt. det är där man måste vara duktig på att kunna informera om vad den gör för dig osv.
Hoppas du fattar vad jag menar och att det kanske är lite lugnande iaf