Chuang-tsis fjärilupplevelse [Utbruten tråd /Mod]

Du kan ju ändå aldrig säga att cigg-asken existerar sui generis, och därmed kan ju din sensation (intryck) vara felaktig? Descartes berömda synvilla, eller "pinne-i-vatten" illusion visar ju klart att sensationerna kan vara falska. Dock, din sensation kan ju fortfande existera hos dig. Den är dock (kan vara) baserad på felaktiga sensationer. Och då är ju frågan; existerar din sensation eller är det bara ett ontiskt uttryck för en ontologi du ALDRIG kan komma åt? Om du säger att enbart din sensation spelar roll för vad som är sant; då är du och Descartes bröder. Jämför gärna med (citerar mig själv från annan tråd):

En taoistisk, väldigt vacker, tanke om drömmar. Chuang-tsi (ca, 400-300fvt).

En gång drömde jag, Chuang Chou, att jag var en fjäril, en fladdrande fjäril,muntert följande min instinkt. Jag visste icke, att jag var Chou. Plötsligt vaknade jag, och med en chock var jag Chou. Nu vet jag icke, om jag är Chou, som drömde, att jag var en fjäril, eller om jag är en fjäril, som drömmer, att jag är Chou...

Existerar du då som Chou, eller som fjäril disparat? Eller båda samtidigt i ständig ovetskap?Om du är Chou; är dina fjärilssensationer "lika" sanna som Chous (och vice versa)?

Jag anser det vara ett misstag att tala om tingen som vore de något annat än sensationerna av dem. Att det finns något yttre hos tinget som vi inte kan komma åt är att anta just något som vi aldrig kan komma åt och innebär att det är en obefogad farhåga. Överhuvud vill jag mena att termerna inre och yttre i detta sammanhanget saknar egentlig mening. Eftersom alla sensationer har existens så kan man inte skilja dem emellan och säga att vissa har mer existens än andra, alla har likvärdig existens. Så det finns inga felaktiga "sensationer" då allt som finns är sensationer, inget yttre, intet mer. Sensationen av ett jag är alltså reel och att tala om den som något osant vore ytterst märkligt då den varken är sann eller falsk utan bara är, man har den.

Exakt hur menar du att jag och Descartes skulle vara "bröder" här. Vore intressant om du kunde utveckla detta lite.

När det gäller fjärilen kan jag inte se någon motsägelse i att vara både fjäril i en värld och människa i en annan. Alla sensationer är likvärdiga, så, om man i ena världen har sensationen av att vara fjäril, ja då, har man det, lika väl som man har sensationen av att vara människa i den andra. Om där skulle finnas någon sådan motsägelse skulle denna vara skenbar och bygga på en värdslig motsägelse vilken av fenomenen i fråga är obefogad. Ungefär som den värdsliga motsägelsen att ett ting inte kan vara samtidigt framför och bakom ett annat ting, vilket man kan anta, men inser snart att denna motsägelse inte gäller om tingen befinner sig i en cirkulär sfär ehuru då det är så att att ett ting kan befinna sig både framför och bakom ett annat ting. Så fjäril-människa är för mig inte av ett särskilt djupt eller svårt fenomen. Det verkar som att skepnaden byts i det att personen i fråga inte samtidigt upplever att den är både fjäril och människa, och detta ser jag faktiskt inga problem med. Ibland är han fjäril och ibland är han människa. Ibland är jag snäll ibland är jag dum... skillnaden ligger i den förutfattade meningen i värdslig motsägelse, för en del saker verkar vara det och andra inte och det beror på att vi håller fast vid en syn på verkligheten som inte gäller.


Edit: Om adequate låser tråden pga att listsvar fortsätter komma in och det således antas inte finnas något hopp för tråden så kanske vi skulle kunna bryta ut denna diskussion till en egen tråd med temat om "fjärilsupplevelsen"?

...bara en tanke.

Det är ett tvivel helt klart, om man inte ens vet vem man är eller huruvida man lever i en dröm eller inte. Nu kommer visserligen Chou ihåg hur det var när han var fjäril, men inte tvärtom. Så för Chou existerar hans fjärils-sensationer likväl som hans Chou-sensationer, men för fjärilen så existerar enbart fjärilssensationerna. Så, å ena sidan är det endast Chou som kan säga att han erfarit världen både som fjäril och som Chou, och då torde Chou's sensationer ses som mer "sanna". Men å andra sidan är det endast fjärilens sensationer som existerar från båda sidorna sett, så dessa blir mer objektiva och således mer "sanna".

Inom fenomenologin kan man säga att man kan sätta sig in i en fladdermus fenomenologiska livsvärld. Genom empati. Och empati krävs om man ska kunna ha någon form av intersubjektiv uppfattning om världen överhuvudtaget. Man kan inte ens säga att "Jag finns" utan empati. För hur ska man kunna tänka på något utan att ha något att tänka på. Man kan inte tänka på något om man inte separerar Själv från Andre/Objekt. Att tänka på något är att separera sig från omvärlden, och således också att skapa omvärlden. Att se en röd ciggask är att se sitt Själv som separat från Ciggasken, precis som man separerar sitt Själv från Den Andre när man erkänner andras Subjekts existens genom empati. På ett sätt är empatin inblandad i all intuition, även upplevelsen av den röda ciggasken presentation av sig själv. Man ger den ett vara, man sätter sig in i ciggaskens situation, erkänner dess existens genom att tänka på den som separat från ens Själv. Vad som är "sant" i den här röran blir väldigt rörigt. Allting är beroende av något annat. Man kan inte erfara ciggasken utan ett Själv, men ens Själv är uppbyggt som den intentionella varelsen separat från ciggasken. Dom kan inte existera utan varandra. Blir båda sanna, eller inget utav dom...

Frågan som ställs förutsätter ett Jag, ett Själv. "Vad är sant bortom allt tvivel för just dig". Men om man tvivlar till och med på detta, att det ens finns ett Jag, vad händer då med sanningen? Om man inte ens har ett Jag som kan betvivla eller hävda att något är sant, då är inget sant? Eller om man ser Självet som skapat, genom intersubjektivitet, blir det mindre sant då? Kan något vara mer eller mindre sant, eller blir det ett tvivel i sig själv? När slutar man någonsin tvivla... Tvivlet kanske är det enda sanna i sådan här diskussion

Men även satsen "Jag vet inte" kan sägas vara sann, eftersom den hävdar att Jag inte vet. Ingen annan kan säga åt mig att "Jo, Du vet visst". Samtidigt förutsätter "Jag vet inte" ett Jag, och då skapas även ett Du, eller ett Det. Eller åtminstone tanken om Det/Du. Så vad man än säger, hävdar man att det är sant att det finns en tanke om något, utifrån ens eget perspektiv. Tanken om något kanske inte existerar för någon annan, men den existerar för mig. Och då existerar även Jag, men enbart som en sekundär konstruktion av tanken om något. Om tanken om något är sann, så är även "Jag finns" sant. Till och med i "Jag finns inte" är det sant att "Jag finns", för Jag, men kanske inte för Du. Men om Jag finns, måste inte Du också finnas? Och om Du finns, och Det finns, och tankarna om Jag/Du/Det finns, då är alla intryck/passiva synteser i ens livsvärld sanna. Hela ens värld är sann, för ens Själv.

Om man tvivlar på tanken om något, så fallerar all sanning. Men vad är tvivlet utan något att betvivla. Så även tvivlet är en tanke om något, till och med tvivlet om tanket om tvivlet. Man kommer aldrig ifrån att man hävdar att något är sant, men om det är bortom tvivel, det vet jag inte. Om tvivlet är det sanna, då är det väl inte bortom tvivel. Eller, är tanken om tvivlet bortom tvivel?

Nej, får nog definiera sanning först och främst, som vanligt i sådana här trådar...
Är det "rätt", "korrekt" eller "verkligt"?

Intressanta tankar yidaki, men jag besvarar dem inte, åtminstone inte ännu ty de är ju riktade åt FetFulElak. Men jag lägger mig gärna i definitionen av sanning...

Jag anser att vi får stipulera vad vi menar med sanning. Sanning borde begränsas till att omfatta satser eller föreställningar som säger något om verkligheten. Verkligheten själv är inte sanningsfunktionell, dvs den kan varken vara sann eller falsk, den bara är. När en sats på detta sätt korrekt avbildar verkligheten då är den sann, när den inte gör detta då är den falsk. En mycket enkel definition således.

Jag är av den åsikten att detta är den klaraste definitionen och den mest näraliggande till den allmänna uppfattningen om sanning som man kan stipulera, således är den mest användbar och borgar för klarhet i diskussionerna.

När vi talar om annat näraliggande sanningsbegreppet får vi kanske reservera andra begrepp till detta eller varje gång stipulera vad vi menar med begreppet sanning i de fallen.

Jag håller med, att det är en bra definition på sanning i det här fallet, verkar det som. Annars är den definitionen ganska nära "sundhet", om man vill tala om satsers korrelation mot verkligheten.

Men hur ser man ett Själv i "verkligheten"? Hur kan man kolla huruvida det är sant att ett Själv existerar? Man kan inte se på det, man kan inte ta på det. Man kan inte hitta det någonstans egentligen. Du och Jag kan man se, om man tänker sig en tredje opartisk instans som kontrollerar sanningshalten hos satser som hävdar någots existens. För Du och Jag är individer, som kan observeras som separata, om man följer Descartes' tankar om att saker och ting är separata. Sen vilken av oss som är Du och vilken som är Jag, det skulle nog en tredje instans ha svårt att få grepp om. Men ett Själv kan aldrig kontrolleras som sant eller osant vad gäller dess existens.

Likadant med fjärilen och Chou, man kan inte kontrollera vilken av dom som upplever sig ha ett Själv. Om man antar att det finns en tredje instans som kan bekräfta saker och tings existens och sanningshalt, så kan den inte mer än säga att det finns en fjäril och/eller en Chou. Enligt Chou upplevde han sig ha ett Själv i båda kropparna, och då får man antingen anta att det är sant, eller helt förkasta det. Förkastar man det så är varken Chou eller Fjäril sanna, om det ska vara så att deras vara ligger i deras sätt att uppleva världen. För det är väl det som är problematiken, att om man har en annan kropp så upplever man världen på ett annat sätt, hela världen blir annorlunda. Om man säger att det ena är en dröm och det andra en verklighet blir mer som en liknelse, eftersom vilken annan kropp man än upplever världen genom ger att den andra världen man upplevde blir som ett fjärran minne, som en dröm.

Inom existentialism talar man om "blicken". Att man kan uppleva blicken från Andra på ett sätt som bekräftar dom som Subjekt. Med andra ord måste den tredje instansen som kontrollerar sanningshalten också vara ett subjekt, och då börjar hela problematiken om igen.

Det var lite som jag sa till mina korridorskamrater idag, "Kan du säga till mig om jag har ljus hy eller mörk hy? Och berätta om jag har Tourettes eller något annat sånt." För Jag kan inte se mig själv, det kan bara Du göra. Jag antar att den jag ser i spegeln är väldigt lik mig, och att jag är lik dom i min familj. Men egentligen har jag inget sätt att själv ta reda på det. Jag måste se mitt Själv i Andra. Samtidigt, hur kan Jag lita på Andra om Jag inte ens kan lita på mitt Själv

För övrigt lär mina korridorskamrater tro att jag är helt bäng, men dom börjar nog bli van vid mina konstiga filosofiska påhitt. Hoppas jag

Vid närmare eftertanke..

Håller fullständigt med om att vi måste bestämma vad som är "sant"... Är det vi ser (iakttar) ontiska uttryck för en ontologi vi inte kan komma åt? D.v.s. är alla förklaringsmodeller mer eller mindre misslyckade försök att diskutera något vi inte KAN diskutera (och nu är vi farligt nära Heidegger, Tillich och andra teologer!). Med detta kommer då frågan om vad som är sant (vilket också var den ursprungliga frågan, i tråden som denns diskussion bröts loss). Där svarade jag att självevidenta satser måste vara sanna, i en viss bemärkelse. Dock återstår problemet med att det är språket (och språkbrukaren/iaktagaren) som gör definitionen, eller med andra ord: en cirkel utan sammanhang (utan definierare) kan kanske inte sägas vara sant rund; den bara "är"? Detta gäller ju självfallet alla fenomen som vi inte, per definition, kan definiera... Bara för att vi (snillen som spekulerar) inte känner till dem, betyder det att de inte finns? Per definition; ja.. ontologiskt? Fan vet. En nyupptäckt djurart har väl troligen funnits da´n innan också? Det samma gäller ju min egna existens, och de sensationer jag kan tänkas ha... existerar de i "sann" bemärkelse, eller är det enbart min totalt subjektiva upplevelse (ontiska erfarenhet) av en ontologi som är dold? Å andra sidan: om detta stämmer så är ju det sant att alla sanningar är subjektiva ontiska upplevelser av något annat (och därmed en självevident sanning, som alltså existerar sui generis/causa sui)?


Då måste verkligheten definieras först? Samma problematik med realism kontra anti-realism gäller ju här? Som du säger: "är" verkligheten bara? Ligger den s.a.s. att beskådas eller måste den filtreras via ett subjekt? Här kommer Descartes in igen med sina illusioner och gemena andar... Jag skulle säga att verkligheten INTE bara är (d.v.s. anti-realism), utan är ett verk skapat av min förförståelse, mina för-domar och bagage. Det är ju denna hermenutiska insikt som fått den post-moderna teologin att skjuta i höjden (bara i Sverige finns ju Ola Sigurdsson och Jayne Svenungsson t.ex.), då man insett att det "moderna projektet" med dylika "vetenskapliga" sanningar (eller paradigm om man ska vara exakt )inte håller, på exakt samma grunder som den klassiska teologin inte gjorde det. Man skapar sanningar om verkligheten och påstår att dessa är ontologiska sanningar. Men, i själva verket, är det ju bara konstruktioner som förklarar det hegemoniska paradigm som råkar råda. Och bara för konsensus råder om ett paradigm, betyder det inte att det är sant... Fråga Copernicus och Gallileo!

Vidare frågor:
Vad är verkligheten? Existerar den sui generis (då är den per definition sann) eller måste den definieras? Och vem, i så fall, har tolkningsrätt?
Är "sanning" ett universellt begrepp (då kan det bli svårt att finna universella sanningar, utan de blir teoretiska satser?), eller finns det sanning på partikulär nivå (d.v.s. kan jag som subjekt inneha en sanning; då blir det lättare ty då är det sant att cigg.-paketet ter sig rött för mig (varpå man blir tjenis med Descartes;-)).

Ska fundera vidare..

Och just det ja.. frågan om självet. Yidakis terminologi får mig att fundera om han läst Heidegger, Tillich, Buber, Levinas et al? För faktum är (hehe) att jag aldrig kan definiera något utan att använda mig själv som mall (vilket kan ses i Ricouers och Derridas kritik av Levinas). Jag måste alltså definiera "den andre" (det andra) som olikt mig själv,vilket endast kan ske om det finns en likhet! Om den andre är totalt olik, kan jag överhuvudtaget inte definiera det (då jag inte kan tänka mig det). På ett teoretisk plan ger detta stöd för att jag enbart kan uttala mig om saker jag kan definiera; på ett subjektivt plan finns alltså sanning i det vara som föreligger (rätta mig om jag tänker fel). Och då är man där igen; kan "sanning" vara partikulär, eller måste den vara universell?

Såg nu att pratar om "the gaze".. ett utryck som för mig snarare ställer dig i en socio-konstruktivist kontext:-)

Hehe, jo, jag är nog i en socio-konstruktivistisk kontext.
Med existentiell fenomenologi som backup.

Det är väl just det egentligen, det man definierar som Den Andre utgår ifrån ens egen upplevelse av världen. Att uppleva världen är att kategorisera den. Utan händer skulle inte kaffekoppar vara kaffekoppar. Så när då Chou upplever sig som en fjäril, det är klart att hela världen upplevs som totalt annorlunda. Det som förut sågs som olikt ses nu kanske inte alls, och det som han kan definiera som Andre är saker och ting som han inte ens lade märke till förut när han var Chou. Och då hävdar han att verkligheten ser olika ut genom dom olika kropparna. Det han hävdar vara sant om världen ändras beroende på hans upplevelser av den. I en människokropp kan han tala om hur solstrålarna känns varma. I en fjärilskropp istället, kan han tala om hur blommans nektar smakar. Det är väl egentligen båda sant, om det är så att deras uttalanden om världen korrelerar med hur det ser ut i verkligheten.

Ingen upplever världen ur samma kropp, så alla upplever världen olika. Så alla har sin partikulära hävd om vad som är sant. Men det kan vara sant alltihop, bara det att man talar om olika saker. Så verkligheten verkar mycket flexibel, eller "kaotisk" som jag skulle vilja säga. Den tillåter alla att göra någon form av uttalande kring vad som är sant.

Sen kan alla ha fel också förstås. Som med Chou och fjärilen,
har han inte tänkt på att han är en daggmask som drömmer att han är Chou som drömmer att han är en fjäril

Om man inte kan definiera verkligheten så blir alla uttalanden om sanning meningslösa...
Man kan i vissa sammanhang definiera den som det som flera personer kommer överens om, som hur en domare har rätten att säga åt andra vad som är sant eller falskt. Men den definitionen, en konstruktivistisk definition, säger väl egentligen inget om verkligheten i sig självt, den definitionen säger bara hur vi ser på verkligheten.

Och vad händer med tvivel, om man inte har en verklighet att kontrollera sanningshalten...
Då kommer man aldrig sluta tvivla.

Det är det jag menar.. det är ju extremt tråkig om alla sanningar enbart blir retoriska satser av typen "den enda sanning som existerar är att det inte existerar några sanningar", "det enda sanna är subjektets uppfattning om objektet" etc.. Socialt konstruerade påhitt kan aldrig vara sanna i ontologisk bemärkelse; det är inte sant att man ska köra på höger sida av vägen (om man bor i England t.ex.), och om en domare dömmer dig för det är det anbart av pragmatiska, konsensusartade konventioner... Det är dock inte en "sanning". Så det närmsta JAG kan komma sanningen är självevidenta satser (eller fenomen).

Ja du har rätt i att den sammanfaller med just sundhet. Men det är ju så att i ett logiskt resonemang så har man alltid ansatsen att premisserna är sanna. Detta beror på att man alltid utgår från att premisserna talar om något, en "domain of discourse", och att de i kraft av detta är sanna. Hade man inte haft en "domain of discourse" så hade premisserna inte heller kunnat vara sanna. En slutledning kan man kalla logiskt giltig om den nödvändigtvis följer av premisserna, och den är sund då den går att applicera på "domain of discourse", vanligen verkligheten som vi uppfattar den. Man kan alltså inte ha sanna satser om de inte handlar om något. T ex om man har 1. om B så C, 2. C, som premisser så har man namngivit någonting i domain of discourse, det förhåller sig alltid så. Om jag inte minns fel så finns det logiker som menar att det är fel att tala om sanna slutsatser i den meningen, utan att man istället bör tala om giltiga slutsatser och att man reserverar premisserna till att vara sanna. Jag vet inte om detta är fel eller inte, men det ligger förmodligen något i det då man kan anta att slutsatserna är logiskt giltiga utan att behöva komplicera det genom att anta de vara sanna, vilket i sin tur beror på om premisserna är sunda eller inte, så, premisserna kan vara sunda men slutledningarna giltiga.

Men mindre om detta - det är ett ämne som eggar mig, därför talar jag gärna om det trots att jag är oombedd - och mer om annat.

Ja upplevelsen av ett jag är alldeles privat. Och därmed ligger frågan öppen huruvida andra av mig upplevda subjekt är filosofiska zombies eller inte. Men kanske är också de andra sensationerna privata ehuru jag tror att de inte är det. Denna upplevelsen av ett själv är något förunderlig då den i likhet med andra sensationer som man har inte går att ta på, saknar utsträckning och verkar alldeles privat - inte desto mindre upplever vi det och inte desto mindre har det existens. Att det skulle finnas en tredje part som upphäver denna privathet är en mycket besynnerlig tanke som jag har svårt att föreställa mig då denna tredje då skulle ha upplevelsen av att vara en annan, vilket i sin tur skulle betyda att denna nya upplevelse vore exakt som den gamla upplevelsen denne hade tidigare om ett själv - han skulle så att säga inte kunna skilja dessa upplevelser åt då de till sin natur är identiska. Ungefär som de metafysiska realisterna har haft problem med en del abstrakta ting, t ex det ting som inte är identiskt med sig själv. Vi måste så att säga fullfölja tingets vara. Kanske är denna upplevelse det enda som är privat men samtidigt exakt lika hos alla subjekt. Det enda som skiljer är att de är numeriskt olika sensationer.

Nu vandrade jag visst vid i andra tankar. Men jag anser alltså att även om man inte kan se upplevelsen av ett själv, som man kan göra med andra sensationer, så, inte desto mindre har vi den. Och faktum är att den existerar. Den bevisar sig självt. Liksom upplevelsen av att vara en fjäril är det. Att samtidigt säga jag har upplevelsen x men jag tror inte på x, eller x är inte sann, anser jag vara mycket märkligt när den faktiskt har existens. Denna upplevelse är något annorlunda än andra upplevelser då man på andra kan säga att jag har upplevelsen y men det kan vara så att det inte är z:as rätta natur, och att man då tänker sig att z är det bakomliggande tinget som genererar y, då det svårligen är så att just denna sensation om ett själv inte är just allting denna sensation är och att man verkligen är denna sensation. Nu råkar jag tycka att det vore märkligt att överhuvud förstå tingen på det sätt som beskrevs i förra satsen, dvs att tro att sensationerna är något mer än sensationerna, men med sensationen av ett själv kan jag i synnerhet inte se hur den skulle kunna ha någon annan natur än sensationen själv, it makes no sense. Därför vill jag gärna säga att alla sensationer har samma grad av verklighet. Och att Chou verkligen både är människa och fjäril, men vid olika tidpunkter. Jag måste säga att denna sammablandning av dröm, fiktion och vakenhet för mig är synnerligen intressant då jag misstänker att de till sin natur endast skiljer sig i trivialiteter.

Jag antar att det finns en oerhörd komprimerad text bakom de ord i vilka du begagnar en versal i första bokstaven. Det är därför inte helt lätt att avtäcka precis vilken mening du lägger i dem. Det skulle vara intressant om du gav lite lästips eller mer utvecklande om vad som menas med detta tilltag. Jag antar givetvis att det finns hyllmeter med text kring detta, men var är ursprunget till detta?

Hmm, du talade innan om att den som tänker måste ha något att tänka på. Då funderar jag på vad som utgör en person. Man kan ju lätt ledas till att tro att man är avskild från det som man tänker på, att man ytterst egentligen endast är denna upplevelse av ett jag. På denna sak har jag börjat tänka annorlunda än tidigare, jag har börjat tro att man är mer än så, att man verkligen är alla sina sensationer och man så att säga inte befinner sig i huvudet utan i världen, i alla sensationer, eller att man är alla sensationer. Detta sätt att se det på hindrar också den annars korrekta slutsatsen att eftersom man måste ha något att tänka på inte heller är upplevelsen av ett själv, och att man därför egentligen inte kan säga att detta är ett bevis för att ett själv existerar. Nu menar jag ju annorlunda, att man är den som tänker och det som tänkes på, och alla sensationer - ja allting som existerar för en. Detta grumlar till viss del gränsen mellan självet och de andra, då sensationerna av varandra är sensationer av en själv, även om man kan säga att upplevelserna är privata.

Nu har jag delvis spårat ur lite och texten är spretig och är kanske inte ett särskilt gott inlägg eller svar på ditt inlägg, men det är något svårt att framkalla text som effektivt presenterar mitt tänk om sensationernas likaberättigande existens och det motsägelsefulla i att förneka dem utan att göra det.

Edit: Det dröjer nog tills imorgon innan jag svarar på FetFulElaks mycket intressanta inlägg då musten är något ur mig.

När man talar om sanningen i vardagligt tal håller jag med dig, men i vetenskapliga texter är det mer korrekt att tala om sannolikhet och plausibilitet (i vart fall i metafysiska texter). Anledningen är att vi egentligen inte kan veta ifall våran sats avbildar verkligheten 100% korrekt och således kan vi aldrig veta om den är sann. Vi kan däremot sluta oss till att den är sannolik beroende på hur väl den stämmer överens med observation och teori.

Jag går naturligtvis runt med en massa saker som jag anser vara "sanna" (väldigt sannolika med ovanstående definition) och jag lever efter dessa sanningar, men ifall rätt bevis uppenbarar sig måste jag av intellektuell hederlighet ändra uppfattning. Poängen är att ifall jag gör anspråk på att ha verkligheten 100% rätt i mitt huvud så borde en konsekvens av min ändrade uppfattning vara att verkligheten ändrar sig och det vägrar jag gå med på.

Ett problem, som jag ser det, med Husserl och fenomenologin är att den enbart kan talaom fenomenen såm sådana, d.v.s. det varande, aldrig Varat. Vi har olika utgångspunkter, men ur fenomenologisk synvinkel så har du en poäng i att sensationer kan betraktas som sanna. Dock, enligt mig (och andra) så finns det ett Vara bortom fenomen, ett Vara som teoretiskt är helt objektivt s.a.s. (men i praktiken självfallet inte åtkomligt alls). Ang fenomenologin kan man göra en analog med ett årgångsvin; tre experter uttalar sig om doft. 1: det doftar läder 2: det doftar stall 3: det doftar mögel. Här har du tre sensationer, och tre sanningar om vinet (eller egentligen om vinets varande). Detta kan sedan fenomologin utröna, men man har ändock tre sanningar om vinet (varav de facto är sann i egentlig mening). Vinet i sig (dess Vara) hat ju en egen doft som ingen av experterna kan säga vad det är, d.v.s. vinets doft. Denna doft, vinets esse, dess vara, dess självt ligger bortom experternas sensationsvärld och är därmed ogripbar för dem. På detta sätt har man NÄRMAT sig sanningen om vinets doft, ännu mer om man tar alla världens experter till hjälp, men du har ändå inte beskrivits vinets verkliga doft. Detta Vara menar jag är sant. Men det är en sanning som alltid håller sig undan, flyktig ocho gripbar. Detta gäller ju då inte självevidenta utsagor ("ingen är längre än sig själv" etc.) men det vore förmätet att säga att de är HELT sanna för det; då jag inte tror vi sitter inne med alla parametrar för att bedömma detta.

Själv har jag en teologie kandidat-examen, samt en fil.kand i litteraturvetenskap och kommer därmed från humaniora-fältets flummigaste ängar:-).