Vad vets om Hanna Hellquist? (Morgonpasset i P3)

Och hur vet att du vännen inte tar ansvar för att hon sårat henne? Men det sköts väl privat, vilket även detta borde ha gjorts. En sak att skriva om det i en anonym blogg men att skriva krönika i DN om t ex svek identifierbara män och vänner utsett en för gör nog att man löper risken med ännu mer avståndstagande.
Eller så fattar vännen först nu hur ledsen Hanna blev och ångrar sig bittert. Who knows?

Och vänligen sluta tala om för mig vilka åsikter jag har. Jag sympatiserar med Hanna men jag inser också att det finns en mängd anledningar till att vännen sa nej som vi inte har en aning om.
Som t ex, och ja, följande är helt påhitt och bara som exempel på anledningar:

Kanske är det bara Hanna som anser att hon är vän men vännen anser inte det?
Kanske är vännen deprimerad och orkar faktiskt inte umgås socialt med andra än familjen? (Och nej, man har verkligen ingen skyldighet att ”kommunicera” det!)
Kanske fick vännen just veta att någon nära anhörig har fått en svår sjukdom?
Kanske totalvägrade vännens man och barn att ha någon annan där?
Kanske upptäckte vännen precis att hennes man vänstrade och hennes värld kraschade?
Kanske blir Hanna stupfull varje gång och vännen tycker det är väldigt jobbigt?
Kanske är Hanna gapig och domderar och kör över alla i sällskapet?
Kanske, och mest troligen, vill de helt enkelt bara fira påsk tillsammans med sin egen lilla familj?
Eller så är vännen en riktig svikare som hellre vill att en annan vän skulle ta Hannas plats så hon exkluderade Hanna i stället.
Vi har faktiskt ingen som helst aning, varken du eller jag, men saker är väldigt sällan svartvita.
Men ja, klart det är synd om henne.
Tror inte det fanns en käft som läste krönikan som inte blev ledsen för Hannas skull? Men det betyder inte att man inte kan förstå att det kan finnas fullgoda förklaringar. Även om det som sagt var klumpigt, taskigt, illa skött, dåligt uppförande och fel att dra tillbaka en inbjudan. Det håller jag med om.

Hon är ju inte automatiskt en skitfitta bara för att hon inte vågade säga nej till Hanna när hon ringde. Hanna har helt klart inte läst av den här personen på rätt sätt och personen i fråga har inte sagt ifrån ordentligt.

Det blev fel från båda håll.

Alltså, anledningen till att hälften av Sveriges klimaktieriamorsor ÄLSKAR Hanna Hellqvist, är att hon fyller rollen av strulig lillasyster. Någon man kan se ner på, och låtsas bry sig om samtidigt.

Själv hatar jag människor som skryter med sina fel och brister, i stället för att göra något åt dem. Det är dags att Hanna börjar ägna sig åt något som inte handlar till hundra procent om henne själv.

.Såhär är det min bok, och jag ger faktiskt blanka fan i hur det är i andras:

Bryr man sig om någon (och det gör man om man anser att någon är ens vän) så vill man att denna ska förstå. Man vill inte såra en vän och få gen att känna existentiell ensamhet om man älskar och respekterar en vän (vilket man borde,,annars är man inte vänner)
.
Om man väljer att inte säga som det är, om man exempelvis är deprimerad/trött/ledsen för att använda dina exempel, så får man kalkylera med risken att detta fjärmar en från vännen.

Att vännen känner sig dissad och sårad. Ingen är tankeläsare.
Man kan säga: "Jag vill så gärna träffa dig och fira påsk, och jag orkar inte gå in på mitt mående. Är så ledsen att jag ställer in,men orkar inte umgås med någon". Tex. Men jag hade ändå sagt: är deppig o du får gärna komma men orkar inte så mkt..

ALLA har ett ansvar för hur man väljer att kommunicera i relationer. Vill man ha kvar någon i sitt liv så kan man inte bara skita i den biten. Om väninnan förklarat och de haft ett snack behövde förmodligen inte HH ha skrivit krönikan.

Nu var det ju dessutom så att väninnan hade huset fullt av alla utom Hanna.

Så någon depression och att knappt orka med tillvaron låter det verkligen inte som om det var frågan om.

Personer som likt vännen (aka skitfittan) lever i tvåsamhet är aldrig ensamma. De har ofta tillgång till oceaner av jobbkompisar och släkt, grannar och par.

Detta gör dem ofta till helt odrägliga, okänsliga människor. De bara KAN inte föreställa sig hur det är att vara ensam.

Den ensamme vännen kan de ibland förbarma sig över, men att den vännen skulle ha behov av tydlighet och respekt,det ingår inte utan är förbehållet familjen.

Vågar hävda att många kvinnor är såhär.
De utnyttjar sina väninnor skamlöst som utfyllnad,och objekt när de har behov.
Det är att reducera någon till ett objekt.

Att se någon som människa i en relation innebär att man har ansvar för vad man gör och inte gör.
Att som du sitta och spekulera i "varför" vännen inte förklarade eller betedde sig så som hon gjorde är irrelevant.
Man har likväl ett ansvar, även om man misslyckats med att ta det, för hur man agerar mot sina nära och kära.
Mot andra människor.
Om .man önskar ha kvar dem, vill säga.

En väninna är inte någon trevlig festinbjudan som man kan neka plats på luddiga grunde en timma innan firandet.

Vänskap kräver inte mindre respekt och ärlighet,det kräver samma komponenter för att funka som en kärleksrelation.

Tänk om alla dessa osjälvständiga drällande tjejtanter mä man och barn och släkt i kubik kunde förstå det.

Nästa gång är de de som står ensamma, när mannen stuckit meden yngre böna eller bara dör ifrån dem. Då minsann brukar väninneinventerlngen dra igång.

Det upplever många frånskilda,dvs, vilken öronbedövad tystnad det blir när hela bekantskapskretsen och alla roliga fester uteblir och försvinner.

Vi människor är ynkliga, ytliga och korkade.
Vi förstår sällan att vi alla kan riskera att bli ensamma någon gång under livet.
Det är så erbarmligt trist det här slutna familjelivet som hermetiskt utesluter alla som inte passar i parnormen.
Och det bidrar till sämre folkhälsa och för tidig död.

Läs kommentarerna och sluta kommentera något som du dragit ur ditt eget huvud. Hon sade först ja och ställde in samma dag bara några timmar innan..
Utan förklaring. Annars hade inte Hanna känt sig dissad.
Det handlar inte om att man inte kan säga nej.
Det handlar om hur man hör det och hur man relaterar till dina vänner som ngt annat än objekt som får vara mä ibland och ibland inte.

Fast nu var det ju ingen vän annat än i Hannas egen värld. För då hade det inte slutat såhär.

Troligtvis inte. Och Hanna ger uttryck för det i en krönika. Bra eller dåligt,det är ute och det är så hon känner..
Känner mer empati med henne än med hennes fisiga skitvänner.

Det är en intelligent kommentar och du har en poäng.
Men jag tror det är lätt att kräva att folk ska ändra sig nr man själv kanske inte haft samma livsvillkor
Alla är inte hela och i kontakt med sina gränser och sitt ansvar. Hon har också haft en pappa som tog livet av sig då hon vet barn. Vet inte allt om hennes uppväxt men hon kanske haft för stöttning och behöver hjälp med detta .

Jag älskar henne inte alls, men upplever att hon ibland är genuin.
Hon vågar visa sina känslor.
Det appellerar till det bästa hos människor och det är också det hon skriver, hon har överlevt pga att hon sträcker ut handen och söker hjälp.

Ser man det så,som en strategi hos henne,så är det lättare att förstå att den utvecklats under ett långt tag och att det inte bara är sådant man häver över bord hur lätt som helst.
Det är då man tar sig fram..
Vi har också alla våra strategier och det när stämma till ödmjukhet.

Jag älskar he

Jo, jag förstår det. Men samtidigt oroar det mig att offentligheten i allt större omfattning fylls av personer som vi älskar för deras brister. Det blir en sorts formel, där varje kändis ska ha en mörk bakgrund, och sedan klättrat mot ljuset med läsarens hjälp.
Jag är inte säker på att det hjälper varken dig eller mig, att känna att vi "förstår" Hanna Hellqvist. Feelgood-faktorn består trots allt i att vi känner oss överlägsna Hanna. Vad säger det om ett samhälle, om våra hjältar är personer som vi ser ner på?

Som sagt, du har en poäng.

Du har en poäng, men samtidigt är det en balans för vi behöver också människor som inte är så lyckade i offentligheten. Ingen tror längre på att Elitidrottare ständigt mår bra.
Vi behöver varandras berättelser, även där livet inte alltid är tip top
Och sen kan jag också fundera lite över varför vi tycker hon är så misslyckad att hon inte borde befinna sig i offentligheten..
Det är inget personligt misslyckande att vara ensam.
Det är behäftad med mkt skam dock.
Men vi kan faktiskt alla bli ensamma .Det vittnar inte minst alla frånskilda om, hur svårt det var när hela bekantskapskretsen försvann..

Men är helt enig med dig om att allt inte ska göras underhållning av. Att det är ett märkligt fenomen detta och du analyserar det väl ändå.
Kvinnor som tror sig vara ngt, visar upp sig och tex är snygga får ju ta enormt mkt skit av folk.

Men jag tror inte vi människor är bara elände eller solsken. Vi är både-och..
Det är allmänheten som beter sig märkligt.
Även Bianca Ingrosso berättar ju om sina ätstörningar etc.

Tänker på Lars Lerin som har den här inbyggda driften med sig själv. Hans liv innehåller en del mindre vackra saker,som han gärna tar upp. Hur lite han kände för barnen etc
Det får aldrig någon att anklaga honom för att vara en misslyckad individ. Hanna H är dock kvinna. Jag vet, nu kommer det.
Då blir hon "den misslyckade lillsyrran".

Men som jag sagt tusen gånger på olika sätt, det är något skevt med självbekännelsekulturen och hur vi andra frossar i den.

Hade jag varit Hanna hade jag också försökt att frigöra mig från offentligheten)bekräftelsen och helat mig.

Tack för din kloka synpunkt som fick mig att reflektera.

Någon som provkört?