Vill vi veta allting om allting? Bör vissa saker vara fördolda för oss?

Som rubriken lyder, vill vi veta allt? Varför vill vi då veta allt?

Om vi fick reda på att Gud inte fanns, hur skulle vi då ändra vår livsstil?

Bör vissa saker vara fördola för oss? Finns det saker vi mår bättre av att inte veta?

Vad anser ni?

Det verkar som att vi vill veta allt. Förmodligen för att vi är nyfikna filosofer.
Alla vetenskapsmän vill veta mer om världen...

Om Gud inte finns så kan vi alltid ta Kwanza

Vi skulle säkert klara av att veta allt, men frågan är om vi inte skulle bli fruktansvärt blasé.
Då skulle man inte sakna att åka utomlands, för man vet redan hur det är.
Man skulle inte vilja lära sig ett nytt språk, för det vet man redan.
Man skulle inte vilja någonting, det skulle bli tomt... Kanske

Jag vill iallafall att vi ska kunna veta allt, och att hjälpa till med detta är i princip vad jag har vigt mitt liv åt. Varför skulle vi inte det? Vad skulle vi må bättre av att inte veta?

EDIT: Och apropå varför, så är vi som sagt nyfikna.

Det finns iof flera trådar här på FB som menar på att Ignorans gör en lyckligare än Vetskap. Så det omvända kanske gäller också, att man mår bättre av att inte veta. Men men, jag vet inte

Vi?

Jag vill inte veta allt, bara tillräckligt mycket. Hur mycket det är vet jag inte.

Jag tror jag vet att det finns saker ingen kan veta och en del saker vissa kan veta men inte kommunicera.

Eller som en vis man en gång sa: " "

Förövrigt är kunskap en illusion, den kan bara bära dig en viss sträcka sen måste du klättra själv.

Nu kanske det råkar vara så illa så det finns saker som vi inte ens kan veta. Då menar jag inte vetandet av sanningsvärdet i påståenden som är logiskt oberoende av inferenssystemet man befinner sig i, (som kontinuumhypotesen i vissa uppsättningar av mängdläran) eftersom vi kan betrakta logiskt oberoende som ett slags sanningsvärde och förstå vad det innebär. Nej, jag tänker på sanningar som är så hemska/bisarra/komplicerade så de får oss att begå psykosomatiskt självmord/förtränga dem/missförstå dem
bara genom att försöka förstå dem. En i sanning (?) deprimerande tanke.

Kan du ge exempel (eller någon form av metaexempel) på dylika sanningar?

Självklart inte. Det är själva poängen med dem.

Sådana sanningar torde vara relativa, men om man vet allt så vet man alla sidors syn på saken, och då försvinner nog risken att man blir överväldigad eller existentiellt störd.

Känns som att det var sådana sanningar Cantor snubblade på när han sökte efter att förstå oändligheten/-erna. Sanningar för stora för att inkapslas i en primathjärna. Men det kan nog ordna sig. Efter Omegapunkten/Singulariteten lär vi kunna veta även dylikt, eftersom vi då enligt alla praktiska definitioner har blivit Gud.

Vi bör definitivt inte veta allt. Om vi t.ex. fick reda på våra egna obestridliga dödsdatum skulle all vår livskvalité försvinna omedelbart. En definitiv slutsats om huruvida gud finns eller inte skulle orsaka stor kaos och förmodligen få samhällen att kollapsa. Ignorance is bliss, i slutändan.

Jag vill veta det mesta, men inte riktigt allt. Typ datum på när man själv eller andra i ens närhet skall dö, är vetskaper jag klarar mig bättre utan. Men i största allmänhet är jag hellre kunnig än okunnig. Vi vet redan att Gud inte finns. Men när det inte passar, går det ju bra att tillämpa självvald blindhet också. (Huruvida det sedan är irrationellt att evadera fakta blir en separat fråga.)