I taket lyser stjärnorna?

Är filmen inspelad i Trollhättan?.

Inte sett filmen men tänker fan bojkotta skiten med tanke på att den blonda tjejen som spelar en utav huvudrollerna var hemma hos min polare i måndags och jag hade halva inne på hennes kompis ända tills den fröken skådespelare blev alldeles för jävla full, spydde ner hela toan, fick för sig att ta taxin hem klockan 3 på natten och tvingade sin kompis (som jag hade halva inne på) att åka med!

And now whenever I see this bitch it gon' be a misunderstandin!

Nu blev jag sugen på att se filmen i alla fall.

typisk svensk film.. man visste ju redan efter typ 5 min att morsan skulle dö och att tjejen skulle bli fjortis..
men den var väl sevärd iaf. men man vart så jävla förbannad på hur mormorn betedde sig hela tiden mot tjejen.

Försökte se den men klarade inte av det för regin och fotot var för jävla dåliga. Närbilder som hoppade fram och tillbaka varje gång nån pratade, död stämning som byggdes upp för att det skulle verka känslosamt tror jag, samt noll förståelse för mänskligt beteende, låtsasempati. Hade ju lätt kunnat bli en småmysig filmstödrulle i stil med Sanning och konsekvens och Hip hip hora, men nu saboterade de så den inte ens blev det.

Varför måste alla kvinnliga svenska regissörer bara göra barn- och ungdomsfilm förresten? Lemhagen, Teresa Fabik och den här. Är det att de inte vågar göra vuxen film ur kvinnoperspektiv? Den senaste som försökte nå en vuxen publik var väl hon som gjorde masjävlar. Och den senaste som försökte göra seriös film var Mai Zetterling. Jag skulle ju också gärna se en stor svensk kvinnlig regissör, men det kommer inte hända snabbbare för att nån sfi-konsult låtsas att Tsatsiki, morsan och polisen är Sveriges svar på Cléo från 5 till 7.

den var inget vidare

typisk svensk film om en tonårstjej.
Påminner om tretton, där de också är en tjej som börjar umgås med en "cool" tjej och super ner sig totalt och lämnar sina gamla vänner när de inte är coola nog.

Håller med om att filmen liknar många andra tonårstjejs-problems-filmer som kommit ut i Sverige. Men tycker ändå att den var annorlunda på sitt sätt, något mer seriöst och jag tyckte den var sjukt sorglig.
En av få svenska filmer som faktiskt berört mig

Precis sett den tänkt att se den många gånger men nu blev det av. Skådisen som spelar den cancersjuka mamman var extremt realistisk och klockren i sin roll. Det blev aldrig töntigt, även fast mycket utav tonårens töntighet skulle visas och "Tsatsiki-Sakke" är ju oavsett ålder alltid charmig som fan.

Fanns det en sak jag skulle ändra så var det möjligen den "sorglighetsmusik" som spelades i de allra svartaste stunderna, hade önskat att det var något annat än fiolgnid, något som är mindre uppenbart. En svensk film som är värd att se och som passar när man vill se något tårframkallande.