Vad skulle du gjort om du var Oändlig Skapare?

Som rubriken säger, hur skulle du format skapelsen om du var en oändlig skapare som skapat allting. Det betyder att du skapat universum, energin, materian och allting. Vi utgår ifrån all kunskap och information som finns i våra liv här och nu.

Om du sätter dig och tänker på hur du skulle gjort om du skapade allting, hur hade du skapat det då?

Tänk att du är Oändlig Intelligens och medveten om din intelligens, hur hade du skapat allting? Som jag ser det så måste det första man skapar vara Fri Vilja, eftersom uppenbarligen så lever vi med en viss separation. T.ex. jag har ingen aning om vilka som kommer svara på denna tråden, jag kan inte läsa folks tankar bara sådär och jag kan inte påverka folk rakt av med mina tankar. Så någon form av "spärr" finns det om nu allting kommer ifrån En Oändlig Skapare.

Ungefär som en vän sa till sin kompis:
- Du vet att det bara är du som finns va?
- Va? Näe, du pratar ju med mig nu.
- Näe, det är du själv som pratar med dig, men givetvis så låter jag dig tro att du inte är ensam så du inte blir orolig eller chockad. Alla andra är bara du själv som låter dig tro att du inte är ensam.
- Så du existerar inte?
- Jag är bara en karaktär i din dröm, du lever i en dröm. Jag är du, men jag låter dig tro att jag inte är det så du inte blir chockad. Om du frågar mig vad du tänker så vet jag inte det, så du tror att du inte är ensam.
- Vet du vad jag tänker?
- Jag har inte en aning.
Den konversationen gjorde så min väns vän funderade över allting i sin närvaro och hur alla var han men som levde liv som gjorde så han inte trodde det bara var han som existerade.

Hur hade du satt upp spelreglerna?

- seilon

Ja, hur mycket jag än försökte skulle jag inte kunna åstadkomma någonting som är ens en miljondel så häftigt som det universum vi lever i, så det första som skulle hända vore nog att jag kände ganska mycket prestationsångest.

Jag skulle i vilket fall börja med att skapa en motpol till mig själv; något som var jag men som ändå var avskilt från mig. Något som kunde relatera till mig eftersom vi inte är åtskilda i vårt ursprung, men som kunde ställa sig emot mig i kraft av sin alteritet. Genom att växelverka med min motsats skulle jag skapa den första rörelsen, den första relativiteten i den tidigare tomma absoluta och odifferentierade singulariteten. Jag skulle skapa denna dialektik på ett sådant sätt att den fortsatte att alstra sig i ständigt nya former som vilade på de gamla, skapade utvecklingar av tidigare mönster och splittrade upp sig i myriader av aspekter med tiden. Jag skulle göra det så att jag själv inte hade en susning om vad som komma skulle, men samtidigt skulle jag hålla i trådarna.

Allt det här är som ni säkert förstår bara en billig parafras på Hegel. Några inslag av Schelling också. Har skrivit lite om Hegel och Anden på sistone, en kul tanke att leka med, speciellt som den återkommer i så många olika tappningar genom filosofihistorien. Vad säger idén om uppkomsten som en dialektik om oss människor?

CurryCurre, jag tycker det var skitgrymt beskrivet. Håller verkligen med och själva första akten skapar en rörelse, med andra ord en vibration.

Tankar är elektriska signaler som rör sig, och elektricitet är bara vibration. Allting är vibration som vibrerar. Borde det inte vara möjligt att matematiskt beskriva universum då? Tänk om vi hela tiden skapar nytt genom att bara tänkta, det är ju vibrationer. Vilket borde göra oss alla till en Skapare.

Fan vilket skitsamhälle vi skapat åt oss :P

Borde vi inte börja fixa det, jag menar så länge vi inte ändrar våra tankar så kommer vi ju fortsätta tillåta 'status quo'.

Borde gå att se till så folk börjar tänka rakt av som en skapare, för jag menar om allt är en vibration så måste det skapas hela tiden. Så egentligen borde vi rent praktiskt skapa en slags rörelse som ser till att sprida det budskapet. Jag menar om alla är skapare så finns det inget annat än jämlikhet. Vilket måste vara det bästa tankesättet. Idag har ju vi inte ens enade åsikter om vem som skapat allt. Det kanske inte ens går att veta och därför kan vi lika gärna säga att vi alla är skapare. För de som påstår sig ha andra åsikter har ju bara skapat det för sig :P.

Ett parti för jämnlikhet.

Där alla får ha sin åsikt, så länge vi bara lever i fred.

Så vårt mål är jämnlikhet, med en regel: Fri Vilja, och för att vi ska nå jämnlikhet så måste den fria viljan acceptaras.

Det känns för mig logiskt om allt kommer ifrån en singularitet.

Ying/Yang, utan ying finns inte yang och vice versa.

Hela ditt liv har varit en ying/yang. En slump?

Jag tror det ligger mycket i uttrycket: Du skapar din egen verklighet.

- seilon

Uttrycket: Den Tao som går att prata är inte den tao som går att uppleva. Tycker jag är väldigt passande. Just att Tao går inte att berätta om, man känner den eller upplever den.

Jag skulle vilja säga såhär istället för Ying/Yang.. Ego/Gud.

Så utan vårt ego skulle inte gud finnas och vice versa.

Ego är människan, vi. Gud är det undermedvetna eller superundermedvetna som Carl Jung och Edgar Cayce beskrev det som. Vilket faktiskt ger uttrycket att drömmar kan vara meddelanden ifrån Yang om det är Gud, och det "vakna" livet är Ying dvs Egot. Så betyder inte det egentligen att allt är rätt så logiskt? :P

Om man glömt det liksom, då finns ju bara egot. Men egot är alltid ett med Gud = det undermedvetna.

Så därmed har man alltid rätt. Bara att man missar en regel: Fri Vilja. Vilket gör saker jävligt logiskt och vi borde ifrågasätta allt. Även om det är löjligt. Jag menar, OM det är möjligt att det stämmer. Borde inte det vara logiskt att iaf sträva emot det. Eftersom allting skulle automatiskt bli bättre?

Men Tao, den går inte att beskriva, för den är mer än egot. Och endast egot kan uppleva Tao. Tao går att beskriva med Ying/Yang cirkeln. Den i sig är Egot och Tao i ett..
Eller vad tror du?

peace!

- seilon

Jag har varit inne lite på samma spår som dig, här. Om Gud nu finns, vilket jag inte vill påstå att jag direkt tror, så kan jag inte tänka mig att skapelsen skulle ske på något annat sätt än att han helt enkelt gav perspektiv åt sig själv (universum) och således expanderade i de tre dimensionerna. Universums andetag; kompression och expansion. Eller Big Bang.

Teorin finns mer eller mindre beskriven i Samtal med Gud 1, 2 och 3 av Neale Donald Walsch.

Jag skrev en kort redogörelse för mystikern Boehmes Mysterium Pansophicum i en liknande tråd för några månader sen. Den innehåller i princip samma dialektik en gång till. Tänkvärt, non?

https://www.flashback.org/showpost....7&postcount=32

Tycker världen är rätt coolt så som den ser ut nu.

Men jag skulle nog fixa så att allt hade en kärna, eller hur jag ska säga. Kanske så att man kunde få färdas i en övre dimension och få uppleva att man observerar en annan organism än den man är i för tillfället.

Och mer hemligheter till de som letar.

Det är en vacker tanke, jag skulle aldrig säga något annat. Den är dessvärre svår för mig att relatera till längre, men jag kunde göra det och var väldigt övertygad när jag var yngre. När jag började läsa filosofi förändrades det - idag ser jag att människan har begåvats med flera vackra egenskaper som är svårförklarliga och att Universum är en spännande och häftig plats. Men jag ser samtidigt att vi har fått syn på oss själva, och vi är rädda för att vara avskärmade från helheten.

Det finns något väldigt djupt mänskligt i att vilja vara ihopkopplad. Tillsammans och inte bara för sig själv. I ensamheten förlorar människan det lilla hon har, kanske det enda hon har - känslan för sig själv. Men jag pratar inte då om gurus och yogis som lever ensamma och mår bra av det. Jag pratar dem som krymper av ensamheten; den får dem att torka ihop som en växt utan vatten. Jag hör Nietzsche prata om slavmoralen, om den svaga människan som söker sig till sin flock för skydd i sin ängslan. Kanske är vi alla sammankopplade, kanske är vi det inte och vill vara det. Det intressanta är att vi behöver hitta sätt att vara goda mot varandra på i båda fallen, för man kan aldrig övertyga alla om en ståndpunkt.