Spådomar om Alliansens kommande reformer och vallöften

Visst har S och Mååna satt oerhört mycket på spel just nu - aldrig tidigare har det fd statsbärande partiet öppet erkänt att man behöver bilda en kartell för att ha en chans att återkomma i regeringsställning igen, aldrig tidigare har ett parti som kallar sig arbetareparti och som byggt hela sin historia, hela sin själ och försvarat sin existens på attraherat så få av de arbetande. Konsekvensen över att öppet dela makten med kommunister och det radikala miljöpartiet vet vi ännu inte - men att det gör det svårare att med trovärdighet kunna bearbeta mittenväljare och föra en trovärdig politik för den arbetande medelklassen synes rätt tydlig.

Att det stora partiet skall kunna lotsa sin allt mer aparta väljarskara till en valvinst ser allt svårare ut - medelklassväljare och storstadsväljare går till mitten eller om man är radikal, till de två ytterlighetspartier som S nu väljer att samarbeta med.
I den mån ersättning strömmar in så är det invandrare och radikaliserade ungdomar vars värderingar allt mer styr partiets värderingar från mitten till
en värld där partiets olika grupperingar kommer att tvingas släppa allt mer av sina käpphästar och som kommer att skrämma bort de värdekonservativa gammelsossar som fortfarande tror på det krackelerande folkhemmet.

Ålderspensionärer, LO-grupperingar med arbetarvärderingar från det privata näringslivet, SSU-radikaler, offentliganställda batikhäxor,det växande bidragsproletariat som allt mer framstår som partiets kärnväljare och den stora grupp av teknokrater och byråkrater som livnär sig på det stora partiet och dess cancerogena utkanter, skall nu samlas och försöka enas om en väg framåt - att kraften och budskapet kommer att bli skapligt oaptitligt för allt fler torde vara självklart.

Den samlande kraften och trovärdigheten som partiet tidigare åtnjutit finns inte längre kvar - borgerligheten är samlad, Mååna ifrågasatt, partiets självransakan och eftervalsanalys oavslutad, samarbete med det politiska spektrummets ytterlighetspartier ett faktum.
De statsbärande kvalitéerna med ansvar och en fungerande folkhemstanke är pinsamt bortslarvade.

Ett socialdemokratiskt parti som etablerar sig under 30% och för alltid förlorar
sitt oproportionella inflytande skulle förstås smaka fågel -om detta kunde bli Mååna Sahlins eftermäle så har hon förtjänat sin plats i historien.

Kvar finns ett allt mer osjälvständigt och radikaliserat parti som lockar fel sorts männsikor och som allt mer kommer att hållas som gisslan av två ytterlighetspartier, ett parti vars försvagade politik allt mer divergerar från den mittenpolitik som är növändig för att vinna nästa val.

I mångt och mycket verkar den flitige Aristotéles förslag både logiska och genomarbetade.

Dock så styrs inte agendan och presentationsmöjligheterna riktigt på det sätt som hans tidplan antyder - PK-medier, yttre händelser och de möjligheter som finns för att nå ut med sitt budskap har alla sina begränsningar.

Fokus kommer att ligga på den finansiella krisen och dess efterverkningar och ordförandeskapet i EU det närmsta året - vilket i sig kommer att ta enorm energi och försvåra den aggressiva utrullning av förslag och idéer som TS förtjänstfullt sammanställt.

I grunden måste aliansen fortsätta att hålla ihop och samverka.
Idén att alla partier måste tillåtas att profiliera är ett nödvändigt ont i en regering där tre av fyra melemmar tvingas löpa gatlopp i varje opinionsundersökning.

Uppdelningen synes rätt:
FP - Skola, EU
C - Miljöstolleri, Småföretagande
KD - Vår, omsorg, etik
M - Ekonomi, buget, lag och ordning

Man skall givetvis följa folkviljan och omdana vår självförstörande asyl och invandringspolitik samt engagera sig i den havererade kriminalpolitik som
tar sig allt mer absurda intryck i törnrosalandet Sverige.

Att borgerligheten inte påbörjat detta med mer energi och resurser är en gåta
och en fullständigt amatörmässig missbedömning som kan kosta dem nästa valseger.

Kul att höra att jag inte är helt fel ute =)
Det är helt riktigt. Det jag anför är vad jag tror är Alliansens målbild.
Även om Alliansen redan nu lyckats med en extremt stor del av vad de utsatt att göra,
så finns det ju drösvis med fall där det inte riktigt blev som man tänkt.

Beaktat historiken sedan Alliansen blev till så är det uppenbart att de har en
ganska strark kontroll över den sk "centrala zonen". Du nämner PK-media,
i min värld så styrs inte media av politiska ideal utan av ekonomiska.
Löpsedeln, upplagan och tittarsiffrorna är det enda som spelar någon roll.

Bildsättningen inför valet 2006 var positiv för Alliansen.
Inför valet 2010 så ser vi att Alliansen snart har ett övertag, som snarare
lär öka ju närmare vi kommer valdagen. Som jag sagt tidigare tror jag att
det blir en jämn match som Alliansen vinner med ungefär samma marginal.
Tittar man på hur det såg ut 2004-2006 så tror jag det i stora drag kommer
att upprepas 2008-2010. Detta är utan tvekan Alliansens målbild.

Jag vill ändock vara tydligt med att detta är extremt hoppfulla spådomar,
i vissa fall möjligen rent naiva. Bra så tycker jag. Diskussionen blir aningen
mer intressant om man även inkluderar saker som inte har 90% chans
att bli verklighet.
Helt korrekt. 2009 handlar om finanskrisen och EU-ordförandeskapet.
En enkel invädning är dock att dessa två områden kan tyckas innefatta
i princip all relevant inrikes- och utrikespolitik. Vad som sedan faktiskt
plockas fram får vi se, men dessa två områden är så breda att egentligen
ingenting kan uteslutas på förhand med hänvisning till dagordningens fokus.

Det är väldigt enkelt att glömma bort just hur enkelt det är för en majoritetsregering
att driva igenom sin politik, om folket inte motsätter sig denna.
När jag säger motsätter sig menar jag inte rent teoretiskt utan i praktiken.
Det är extremt svårt att följa alla de reformer som regeringen gör bara under
kvarvarande årsmöte. 166 st t.o.m september enligt denna planering:
http://www.regeringen.se/content/1/c6/11/84/56/51fad38e.pdf

Ur detta är det svårt att hitta någon punkt utifrån vilken man kan formulera
en populistiskt gångbar kritik mot förslaget. Detta väl gjort så är det väldigt
svårt att få upp saker på dagordningen i största allmänhet.
2009 så är det dessutom extra svårt då finanskrisen och EU-ordförandeskapet tar tid.
Regeringen har dessutom alltid företräde till mediautrymmet.

enkelt uttryckt så finns det ingen möjlighet att oppositionen skulle kunna
få till en folklig motsättning mot en större del av dessa 166 planerade reformer,
vilket innebär att de kommer att införas om så inte regeringen själv ändrar sig.

Tittar man lite snabbt på listan så förstår man vidden av reformarbetet.
Undersöker man sedan varje reform för sig och försöker få en bild av vad
var och en kan ha för inverkan på Svensk realpolitik så blir man möjligen förvånad.

Det är ganska uppenbart att inte ens oppositionen, och speciellt inte media,
hänger med i svängerna fullständigt. Hur ska då folket bli upprörda?
Profileringen är dock bra i valtid. Alliansen drar ganska stor nytta av att folk
kan känna stöd för Alliansen som sådant, och sedan välja parti däri utifrån
vad man tycker är viktigast. Ingen litar på kartellen, vilket gör att velpellar
kommer att ta M istället för S, C istället för MP, FP istället för VP osv.

Därmed kan man dels ställa blocken mot varandra, enade under Fredrik eller
splittrade under Mona, och dels slipper man få kommunister på köpet om man
bara är gammal arbetarsosse, eller lattevegan.

Det är rätt smart. Småpartierna ändå löper alltid gatlopp i mellanvalstiderna.
Precis.
Det kanske låter cyniskt, men jag tror att de med flit har väntat till 2009-2010.
Det är faktiskt enklare att strama åt dessa områden i konjunktur och under EU-ordförandeskapet.
Samtidigt är bägge extremt populistiska, och bör därför placeras nära valet.

Tack Aristotélēs för dina spådomar och kommentarer! Gillar att läsa dina inlägg och hoppas att du fortsätter. Hoppas och tror att det är fler än jag som tycker så

Jodå, tanken är att tråden skall fortsätta iaf till valet 2010. Tack för stödet!

I och med IF Metalls nya avtal, där sänkta lönekostnader kan ersätta varsel,
så går vi nu in i en ny epok i Svensk historia. Eller ja, vi går tillbaka till en
ordning vi hade innan Socialdemokraterna tog över Sverige för sisådär 75 år sedan.

Likt Tatcher har nu Reinfeldt knäckt facken. Alla åtgärder som gjorts i
arbetsmarknadspolitiken har minskat fackens politiska inflytande.
Visseligen har det funnits synnerligt bra skäl till varje åtgärd, och varje
åtgärd har dessutom motiverats med att det är bättre för arbetarna och
för Sverige, vilket ju facket alltid hävdat att de strävar för. Men likafullt.

Först reformerades a-kassan. Vi minns vilket liv det blev över, som många
sedan summerade, "ingenting". För facket och Socialdemokraterna var det
dock långt ifrån ingenting. Höjda medlemsavgifter, sänkta ersättningar,
en större medfinansiering samt att avgiften skulle bestämmas av kassans
arbetslöshet var naturligtvis ett dråpslag mot fackrörelsen.
Som ett brev på posten så minskade medlemmarna, och därmed intäkterna,
och plötsligt så var det inte så självklart att vara med i a-kassan längre,
särskillt inte en kassa där många var arbetslösa.

Facken fick då tydliga ekonomiska incitament att motverka arbetslöshet.
Detta kan låta märkligt, men så var inte fallet innan. Inte i praktiken.

Nåväl, vad händer då sen? Jo, Alliansen går vidare, nu skall hela
arbetsmarknads- och socialförsäkringssystemet in under luppen.
Som bekant har Socialdemokratin helt enkelt gömt en massa arbetslösa
och arbetsovilliga i olika former av bidragsförsörjning utan krav.

Nu plötsligt börjar man jaga ut dessa på arbetsmarknaden, där många hör hemma.
Det är dock en brinnande högkonjunktur, så arbetslösheten sjunker trots detta.
Så blir naturligtvis inte fallet i en lågkonjunktur.

Sedan vänder allt. Finanskrisen, industrikrisen och nu den ekonomiska krisen.
Nu är det allvar. Skarpt läge. Facken kan inte rädda Volvo och särskilt inte SAAB.
Man kan heller inte vända sig till Göran Persson, likt de gjorde 2004 när han
sedan blev totalt grundlurad av GM. Vad ska man då göra, som fack?
Jo, man gör som man alltid gör, man försöker pressa regeringen att, citat, "agera".

Oppositionen ser sin chans och Mona tar rodret i denna strid. Här ska både
den fackliga och den politiska armen av rörelsen gynnas på samma gång.
Precis som det alltid funkat tidigare. Det visar sig vara ett misstag.

Först och främst så kommer den stora kärnkraftsuppgörelsen.
Både facket och folket står helt plötsligt på Alliansens sida,
mot den politiska armen SAP och partiordförande Sahlin.

Låt oss snabbt summera att Sahlin gjorde bort sig, vilket ju som bekant
inte var första gången sedan i höstas, och nu grinar man rätt illa i de
fackliga leden. Kärnkraft är inte lite lockande, om man säger så.

Hur som helst.

Maud och Borg hade ju redan lovat de där garantilånen, riktat mot SAAB och Volvo,
samt undsättningslånen, riktat mot underleverantörerna. GM, pressade som de är,
ser sin chans att återigen utnyttja "Die dumme Schweden" och få en massa pengar,
rent ut sagt, för att göra ingenting.

Problemet är bara att Maud har lurat både facken och GM.
De där lånen får de bara om det finns en ägare till bolagen.
GM vill ju avyttra förlustfabriken SAAB. Kris skriker Mona när
den synade bluffen får GM att agera annorlunda.
Rädda Varven! Hör hela Svenska folket, och ryggar tillbaka.

Snällt uttryck så gör Mona bort sig mer än ens de närmast sörjande
kunde föreställa sig. Opinionen visar nu i princip jämt skägg mellan blocken,
och förtroendeopinionen visar att Reinfeldt vinner på Walk-over.

Steffe, som inte är dum i knoppen, gillar läget och bryter då hederkodex
i fackrörelsen, han låter temporärt sänkta löner bli en förhandlingspunkt.

Nu är avtalet skrivet. Sänkta löner eller arbetstider med upp till 20% i 1 år,
är nu att betrakta som en etablerad praxis. Gruvtolvan och liknande krypto-delar
av rörelsen bölar i media, men ingen bryr sig. Nu kommer samtliga förhandlingar
att få upp detta på bordet. Ska vi varsla eller ska vi sänka timmarna/lönerna?

Svenska arbetsgivare står nu inte bara med kortet som finns i centraleuropa,
sänkt arbetstid och sänkta löner, förövrigt utan att staten får pynta mellanskillnaden
som är fallet i exempelvis Tyskland, utan också med kortet varsel, som bara finns i Sverige.

Sverige har därmed en fördel, vilket kan balansera våran stora nackdel, skattesystemet.
Ännu bättre dock, vore det om vi hade samma skattesituation som våra "konkurrenter".

Så vad tror ni kommer nu? Just precis. Stimulanspaketet.
Nu kan regeringen svepa in, troligen i mars för att visa att de reagerat
dels på BNP-siffrorna men kanske främst på kronfallet. Behöver jag
förövrigt nämna att exportindustrin dessutom har en fördel mot EMU-ländernas
nu när kronan sjunker lägre än någonsin förr? Jepp. Precis så.
Somsagt, de kan nu svepa in och rädda Sverige, inklusive Volvoarbetarna.

Facket får skit men de har iaf "gjort allt de kan", Mona får kopiöst med skit,
då hon och hennes lakejer hejdlöst kommer att kritisera de sänkta skatterna,
men naturligtvis har hon ingen chans att vinna problemformuleringen, mediakriget
eller någon debatt. Regeringsalternativet Kartellen försvagas ytterligare.

Visst är det intressanta tider? Historiska skrivs gång efter annan, och nästan
varje dag så kommer något nytt som talar för att regeringen Reinfeldt sitter kvar.

Mycket intressant och kanske mest intressant är hur många som går på Monas "attackpolitik" utan ha något konkret alternativ mer än "tvärt emot allt alliansen säger, vare sig det är bra eller dåligt-alternativet".

Bra sammanfattning!

Ställer mig i ledet och tackar för Aristotélēs inlägg. Mycket intressanta spådomar må jag säga, och de flesta är inte allt för orealistiska. Slopas glasbankens monopol kommer moderaterna vinna hela skiten, utan tvekan.

Har principiellt svårt för ryggdunkande utan att tillföra något eget här på fb, men måste göra ett undantag.

Mycket insiktsfull och underhållande läsning.

Tänk att vi inte har nämnt biståndet en enda gång i tråden!
Just biståndet har ju moderaterna naffsat på lite tidigare men det stora hugget har ännu inte kommit. Onekligen verkar man förbereda för lite slakt av biståndet, bland annat kommer granskningen av biståndet visa att pengarna rinner iväg till militära diktaturer och försvårar arbetet i sin helhet. En halvering av biståndet vore nog att hoppas för mycket, men kan tänka mig att 5-10 miljarder säkert kan tas bort från biståndet och kanske läggas på försvaret alt. skattesänkningar? Bara att hålla tummarna

Detta är en intressant fråga. De har ju redan räknat in skuldavskrivningar i
biståndsbudgeten samt plockat bort oförsvarliga bistånd till Mugabeland etc.
Nivån ska heller icke vara 1% utan ja vad det nu var.

Min förhoppning är inte att biståndet minskar utan att pengarna används annorlunda.
1/3 kan vara rena bidrag till regimer och stater som vi vill ha goda relationer med.
1/3 kan gå till Svenska företag som får bygga upp infrastruktur och arbetsmarknad i grusade samhällen.
1/3 går till militära insatser, väpnat såväl som katastrofhjälp.

Då har vi ett effektivt bistånd som ger en nettovinst samtidigt som man
knäpper vänstern på näsan med att man faktiskt räddar världen, inte bara
skickar pengar till tveksamma diktaturer styrda av Palmes gamla suputer.

Opinionen har ju vänts mot biståndets missförhållanden, så Alliansen kan ju
se sitt stöd öka när Ohlyansen tvingas säga nej till de korrekta reformerna.

Vad säger att biståndet skulle bli effektivt? Det enda rimliga är att avskaffa allt skattefinansierat bistånd, sänka skatterna i motsvarande mån och sen får folk ge bistånd ur egen ficka om de så önskar.

Bistånd är tyvärr viktigt ur politisk synvinkel i utlandet. Det underlättar i förhandlingar med andra länder och används som slagträ i debatter och ekonomiska förhandlingar. Jag tror man underskattar hur det används/kan användas. Dock behövs nog en noga genomgång över vad man egentligen ger bort och till vad. Samt ifall det är för mycket (för lite är det i vart fall inte...).