Skilda föräldrar? på väg att bli?

Som Amazingthing säger, är det verkligen så korkat? Skulle det vara värre/svårare för vuxna att flytta varje vecka än för barn?

Jag vet inte in i minsta detalj hur det skulle se ut eftersom det inte är mitt förslag, det är något jag sett i föräldratidningar och på andra siter, men jag antar att det alltså skulle vara så att barnet har sin fasta adress på Xgatan 5, och mamma bor där en vecka och pappa en osv. Föräldrarna får vackert flytta sina saker fram och tillbaka medan barnet bor kvar i sin trygga invanda miljö med sina kompisar, går kvar på samma dagis/skola osv.

Visst, rent spontant kanske det känns "konstigt" men tänker man efter lite är et inte så jättedumt ändå.

Föräldrarna får väl ha varsin lägenhet/hus i närheten så att de kan jobba kvar på sina arbetsplatser osv. Ja, inte vet jag, det är väl ett förslag som aldrig kommer bli verklighet. Barn är ju som bekant bara små varelser utan samma värde som vuxna, så varför skulle man underlätta för dem vid en separation...Huvudsaken är ju att det blir bra för de vuxna, barnen får vackert finna sig i vad mor och far bestämmer.

Ett jättebra förslag! Hur ska man klara av det rent ekonomiskt att betala hyra för två boenden, hade du tänkt dig? Ännu bättre, hur lätt är det att hitta billigare boenden nära varandra, i låt oss säga Stockholm?

Hur hade du tänkt dig om föräldrarna skaffar nya partners och gemensamma barn? Fatta stressen för föräldarna om de ska behöva flytta runt med sina saker. Kan du då vara en bra förälder om allt ska vara rättvist? Tror du inte t.ex. en 7-åring förstår hur jobbigt det är för föräldrarna att flytta och därför får ännu mer dåligt samvete?

Tanken handlar om vad som är rättvist utifrån ett barns perspektiv, det fungerar inte eftersom barn inte har samma rättigheter som vuxna, inte ens när det kommer till separationer. Ett barn vill helst av allt vill vara där det är tryggt, inte där det där millimetersrättvisa. Om föräldrar i dag inte ens kan lösa situationer där barnet får flytta runt, hur i helsike ska man lösa det när två vuxna människor, som uppenbarligen har gjort slut av en anledning, ska kunna lösa det?

Som du säger så får barnen rätta sig efter de vuxna, eftersom barnen har rätt till att leva tillsammans med båda sina föräldrar tills det att barnet säger ifrån.

Ungefär så ja. Tror inte alls det behöver bli problem för barnet att bo varannan vecka hos sina föräldrar så länge föräldrarna mår bra själva. Och vilken förälder skulle inte bli stressad av att byta lägenhet/dela lägenhet varannan vecka?
Tvivlar på att man skulle bli särskilt bra mamma eller pappa då. Och, som sagt, om man träffar en ny partner med barn - ojojoj, vilken röra...

Förresten så går barnet kvar i samma skola och dagis även om man är separerade. Tror inte ens det går att ha olika skolor?

De flesta av mina kompisar är skilsmässobarn och de har klarat sig fint, inga traumatiska men.

TS. förstår att det kan kännas jobbigt ibland men sväng förbi din mamma då och då och ta en fika eller nåt? Då slipper du det dåliga samvetet och hon blir glad. Snart är du ju ändå vuxen och kommer inte bo hos nån av dem.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det inte mitt förslag, så hoppa inte på mig...

Dessutom är hela diskussionen lite OT, även om den snuddar vid trådens topic.

Rent spontant tyckte jag i alla fall att det lät som en bra idé. Visst, det skulle innebära ökade boendekostnader (dock skulle det ju inte bli två hyror utan snarare 1½, men det kan ju vara mycket nog för en låginkomsttagare), det skulle bli besvärligt att byta bostad varannan vecka, det skulle bli svårt att komma överens osv osv, men fattar man beslutet att separera tycker åtminstone jag att man ska ta större hänsyn till barnet/barnen i förhållandet.

Jag vet att när jag läste om det här förslaget första gången var det många, nu äldre barn, som applåderade förslaget och tyckte det lät mycket bra. De tyckte nämligen att bland det jobbigaste med föräldrarnas separation var just att behöva flytta varannan vecka. Att inte få bo kvar i den hemvanda miljön, att inte få bo nära kompisarna, i vissa fall inte ens få gå på samma dagis/ i samma skola utan behöva byta även dem varannan vecka.

Men visst, det är lätt att sitta och tycka en massa så här när man aldrig behövt gå igenom en separation med barn inblandade själv.

Äldste sonen har aldrig bott hos sin far, och jag är gift med yngste sonens far. Skulle vi skilja oss vill jag gärna tro att jag skulle vara så klok och förstående inför min sons situation som jag predikar att andra bör vara, men kommer den dagen är det ju inte alls säkert att det skulle bli så.

Både Antonia Ax:son och New Deer bekymrar sig för att föräldrarna ska bli stressade av att flytta varannan vecka...Ingen verkar bry sig om att barnenkan bli stressade av exakt samma sak?

Dock håller jag med om att det skulle bli "smått" kaotiskt om/när nya partners kommer in i bilden. Man får väl helt enkelt vänta med nya partners tills barnet flyttar hemifrån!

(Jag är naturligtvis inte allvarlig med det sista!)

Skillnaden är att föräldrarna har ett det yttersta ansvaret egentemot sina barn. En förälder bör ha ett tryggt boende, en trygg ekonomi/ett arbete och därför kunna erbjuda grunden för barnets trygghet. Har föräldrarna inte grundtryggheten utan ska flytta mellan varandra, hur tryggt blir då barnet?

Barnet ska ska bo hos föräldrarna, föräldrarna ska INTE bo hos barnet, eftersom ett barn inte kan ta ett sådant ansvar.

För att komma ner till verkligheten ett tag. Två människor separerar, det kan ligga mycket i varför men oftast pga dålig kommunikation. Hur tror du att det ska fungera om två vuxna människor som ska kompromissa med varandra, när det handlar om grunden till trygghet - ett eget boende?

Tänk om den ena förälderna inte städat eller köpt mjölk som det var tänkt att göra, innan den andra förälderna kommer? Vad händer om den ena glömmer betala in vissa räkningar eller kanske skiter i att betala eftersom allt ska vara superrättvist? Hur roligt är det för barnet att veta att föräldrna inte riktigt kan planera in aktiviteter pga boendet?

Det man gör med detta är att man lägger ett stort ansvar hos barnet. "Det är DU som bor här och vi flyttar emellan dig". I de flesta fall lär detta bli otroligt slitande för alla parter och barnet är inte sen att märka av det.

Att föräldrarna ska flytta runt är ett så urbota korkat att jag knappt förstår hur folk som förespråkar det tänker. Som du själv gör, du skriver den sista meningen med att föräldrarna ska skaffa nya partners när barnet flyttar ut, men du märker själv att bara tanken på det är helt sjukt.

Veckovisboende är bra om föräldrarna är någorlunda sams och ser till barnets bästa. I TS fall är det olyckligt att hans mamma för över sitt eget dåliga samvete över separationen på honom.

Jo, du har många bra poänger. Det är felet med att "spontantycka" saker, man tycker att "Oj, det där lät ju riktigt vettigt!" och så tänker man inte igenom alla negativa aspekter ordentligt.

För mig kändes dock inte det här förslaget som att "föräldrarna ska bo hos barnet" utan att "barnet får behålla sin ursprungsmiljö och de som väljer att splittra den får också ta konsekvenserna av det". Men visst har du alldeles rätt i det du skriver.

Naturligtvis var jag inte seriös i att man ska vänta med en ny partner tills barnet har flyttat hemifrån (även om många barn säkert skulle föredra det också), men det framgick ju.

Ja, i TS fall har det ju blivit väldigt olyckligt tyvärr. Där har ju mamman, som du säger, lagt över sin besvikelse och sin sorg på honom och de övriga barnen. Många vuxna hanterar ju en separation så illa att man ibland undrar om de skulle haft barn alls.

Jag såg många exempel på det när min mans barn var yngre och bodde växelvis hos oss och mamman: Föräldrarna kunde inte kommunicera utan använde barnen som "kommunikationsvägar" sinsemellan, de pratade skit om varandra inför barnen, jag fick ofta agera skiljedomare när de vägrade prata med varandra osv osv tills jag bara hade lust att skita i alltihop. Jag hade ju möjligheten att göra det, stackars ungar som inte kunde...Men nu är de snart vuxna och situationen har, tack och lov, blivit bättre.