Skilda föräldrar? på väg att bli?

Inget ovanligt att du känner så, det är tyvärr något du delar med tusentals andra barn.

Dock så skall du veta att det är dina föräldrars problem. Din mamma gör faktiskt fel som berättar hur hon känner för dig då det är hennes känslor och dem skall inte barn förmedlas för då blir det så som det blir för dig att du har "dåligt samvete" eller får griller om att pappa har gjort henne något ont..

Det är faktiskt inget ovanligt att kvinnor känslomässigt övereagerar när det tar slut med killen.. Är det barn med i bilden så är de inte sena med att förmedla sina känslor till ungarna och i vissa fall så förtalar de fadern in för sina barn.. Kort kvinnor kan ha problem med att skilja på "sina känslor" från barnet. Många kvinnor genom att förmedla sina känslor till barnet brukar göra det på ett sådant sätt så att barnet börjar tror att pappan har gjort annat än bara slutat älska henne.. Barnet får då känslor som de inte vet varför de har.(Jag säger inte att detta är din mor allting, utan hur mödrar generellt kan reagera efter separation).

Du skall inte ha dåligt samvete för att du bor hos din pappa i stället.
Du har heller inget skyldighet att kompensera din mor för att du bor hos din far mer.. Barn har faktiskt inga skyldigheter och plikter emot sina föräldrar.. Det är föräldrar är som har plikter och skyldigheter emot barnen..
Det är föräldrar som skiljer sig och försätter barnet ibland i situationer som gör att de är tvungna att välja att bo hos den ena föräldern mer än den andre. Eller i växelvist boende Då skall inte den ena föräldern spä på barnets känslomässiga jobbighet med att berätta hur tråkigt det är för henne/honom att h*n inte bor mer hos mamma/pappa.. Du har ju blivit intvingad i denna sits, så din mamma måste förstå att att det är mer jobbigt för dig än vad det är för henne även om hon känner sig ledsen att du inte är hos henne 24/7..

Föräldrar som skiljer sig skall underlätta för barnet så mycket som möjligt för att barnet skall få tillgång till båda dem. Det är deras plikt och skyldighet tillsammans med att inte yppa sig för barnet att de känner sig "ledsna" att barnet bor mer hos den ena.

Nu verkar det ju inte kunna ordnas att du bor i en lägenheten och föräldrarna flyttar fram och tillbaka av ekonomiska skäl.. Fast det materiella skall du inte behöva flytta, det skall din mor tillgodose dig i sitt hem.
Kläder visst jag kan förstå dig att det är jobbigt att packa och släpa på dem, och resultatet kan bli att du glömmer något viktigt, fram och tillbaka fast det är ju tyvärr tvunget till vad jag förstår av läget. Om din mamma inte har råd att skaffa dig ett gäng kläder att ha hemma.

Men nog borde din mor reda ut sina känslor för detta jobbiga och inte ha dig som ventil. Eller ens nämna att det är jobbigt och ledsamt för henne tll dig, utan i stället glädjas och längta tills du dyka upp nästa gång.

Tack, man mår faktiskt lite bättre när man läser sånt här. Blir lite avlastad liksom..

Som du säger så borde man egentligen inte ha några skuldkänslor då det inte var mitt val att ha två hem. Fast det känns inte ens som jag har två hem nästan.. lite komplicerat. I vilket fall som helst känner man ändå dessa känslor, och det kan ju mycket väl vara så som du säger att det är min mors fel, som berättar det för mig.

EDIT: Alltså att föräldrarna ska bo växelvis i hemmet, jag var kanske lite otydlig...

Och exakt hur skulle det fungera i praktiken...? Korkat förslag.

Hejsan!
Vill först påpeka att jag vet mycket väl att det finns de som har jättebra relationer till sina barn, även fast de bara träffas varannan vecka eller så. Men sen finns det också de som inte har så bra relation till sina föräldrar.. pga. olika hem.
Vet ni hur jobbigt det är att känna sig tvungen att flytta fram och tillbaka? Vet ni hur jobbigt det är att nästan alltid känna skuld för att man inte träffar den ene föräldern lika ofta?
Jag träffar nästan aldrig min mamma. Någon vecka i månaden kanske. Jag orkar helt enkelt inte hålla på att flytta runt mina grejer. Jag har inte heller råd att ha två st garderober med kläder. När man väl har tagit sig dit så glömmer man alltid något viktigt vilket skapar massa små irriterande onödiga problem. Detta även fast mina päron bor i samma, ganska lilla stad.

Jag mår jättedåligt av det här för jag vet att min mamma är ledsen över det. Samtidigt känner jag att "vafan jag orkar inte bry mig, det var dom som valde detta", ungefär så. Min far har gift om sig, har en väldigt bra ekonomi medan min mamma har ganska dålig. Jag har två syskon som är oftare hos min mor dock.. Vilket jag är väldigt glad över så hon inte blir utan barn. Men jag märker när hon ringer mig och frågar om jag inte ska komma snart att hon är ledsen.

Jag vill bara att ni föräldrar som lever såhär ska veta hur det känns för oss, barnen. Vi har dåligt samvete men skulle ni vilja byta hus varje vecka? Jag antar att ni inte skulle vilja det.

Jag själv går och funderar på detta mycket. I framtiden har jag iallafall tänkt gottgöra min mamma, som är den av mina föräldrar jag gillar bäst! Även fast jag bor hos min pappa. Blir bara bäst så.

Tack för att du skrev det där.Fint att se det från andra hållet.
Får man fråga varför du bor mest hos pappa?Ekonomin eller bara sådant upplägg?Om du är i den åldern att du kan bestämma själv,vilket jag antar så får du bestämma vem du vill bo hos.permanent.
Lite i samma situation,fast,jag är föräldern.

Fast min mamma berättade att farsan egentligen ville/skulle flytta till sthlm men hon sa åt honom att bo kvar här i vår lilla stad så att det skulle vara nära emellan. Så det känns ju lite jobbigt det med. Kan tänka mig hur hon känner. Typ som man skulle ge bort en lott i födelsedagspresent så vinner den personen 10 miljoner kr :P

Nej, så ska du inte känna, och det tror jag inte att hon gör heller. Som förälder vill man att barnen ska kunna träffa båda föräldrarna.

Men du - är det här verkligen ett jätteproblem? Jag förstår att du hellre bor hos din pappa större delen av tiden. Som jag har skrivit förut, kan du inte hälsa på din mamma lite då och då? Ta en fika och snacka lite. Då får ju hon en dos av dig, och du en dos av henne. Du skriver att du kan tala bättre med henne än med din pappa, det är ju en anledning till att hälsa på henne då och då. Låt inte en bra kontakt rinna ut i sanden!

Du kommer ju ändå att flytta till egen bostad inom en inte alltför avlägsen framtid, och då bor du inte hos någon av dem. Båda dina föräldrar måste vänja sig vid att du blir äldre och har annat för dig än att vara med dem.

Jag är en mamma till två barn. Det ena har flyttat hemifrån, det skedde i somras. Vi har livlig kontakt ändå, och han hälsar på ofta. Inte varje dag, men kanske två gånger i veckan ungefär. Det är tomt, men det måste hända någon gång ändå.

Jag skulle gärna se att han hälsade på varje dag förstås, men inser att han prioriterar annorlunda. Jag får nöja mig med MSN, SMS och telefon för att hålla den dagliga kontakten.

Detta berättar jag för att du ska få det ur en mammas synvinkel också. Din mamma kommer att vänja sig. Det låter taskigt, men hon kommer att göra det.

Ja inget jätteproblem kanske.. Tänkte gå över dit idag faktiskt