Strukturalismen kom till när vi började att på allvar regionalisera vårt vetande, ifrågasätta om det finns något "transcendent" sant eller om allt bara är följden av språkliga, samhälleliga och historiska strukturer som skapar ett väldefinierat rum där sanningen kan hålla hus. Genom att förstå dessa strukturer kan vi alltså "tänka oss fria", för att tala med Leví-Strauss, som ville skapa en ny plattform för filosofin genom att finna de allra mest basala kulturella strukturerna (ungefär så, Yidaki kan säkert fylla i mina luckor här

).
Vad Derrida gjorde sedan var att påpeka, att vi omöjligen kan tänka oss till en position utanför en sådan struktur. Med andra ord, varje försök att "dekonstruera" en struktur måste alltså ta sin utgångspunkt från en
annan struktur, om så "bara" språket. Och eftersom det inte finns någon punkt utanför språket för oss att inta så är vi fast i tecknens värld. Detta är vad vi menar med post-strukturalism.
Det är lätt att röra ihop begreppen, dels för att de är väldigt snarlika och dels för att de uppträder nästan samtidigt i historien. Jag tror inte ens att det är ett år mellan strukturalismens födelse (som begrepp) och Derridas föreläsning som blev startskottet för post-strukturalismen. Kan försöka återkomma med källa om någon är nyfiken.
Parentes: Foucault avskydde redan från dag ett att kallas strukturalist, och kom med ganska syrliga tillmälen till dem som buntade ihop honom med de franska strukturalisterna. En förklaring kan vara att han med sin epistème-tanke (från hans magnum opus
Les mots et les choses) inte i klassisk mening tecknade en "struktur" för tänkandet utan försökte skriva om de för givet tagna premisserna för tänkandet över huvud taget. Om man läser boken noggrant kan man finna uppslag som tyder på att också postmodernismen är ett oundvikligt utslag av det epistème som tänkandet idag befinner sig i, och därför kommer även den att försvinna med tiden.