Varför är vi intresserade?

Varför är vi intresserad av saker? Vad är det som gör att vi blir intresserad av saker? Det är saker jag funderar över ofta.

Personligen tror jag det har att göra med hur mycket man exponeras för någonting samt hur skicklig man är på att utföra det man exponeras för. Det är därför så många är intresserade av exempelvis att lyssna på musik, eftersom det inte kräver någon direkt skicklighet. Det är också därför det finns mycket färre som är intresserade av att spela instrument - eftersom det är svårare.

Tror ni våra föräldrar påverkar våra intressen i stor utsträckning? Skilda föräldrar resulterar i disposition för att "ärva" ena förälderns intressen antingen på grund av att man träffar den ena mer, eller på grund av sympati för att man sällan träffar den andra. Eller får vi våra intressen från människor vi respekterar, ser upp till eller kanske är rädda för?

Som en väns dotter sa vid 2års ålder vid frågan om meningen med livet: "Att lära sig."

Och utan intresse så kan man inte lära sig något, således blir intresset en biprodukt av meningen med livet .

Jag tror att om man lägger till unikhet, strävan efter att vara unik, så kan vi skapa riktigt otroligt vackra saker!

Unikhet är något som kapitalismen tutat i oss.
Det finns mycket vackert i kollektivism också.

Jag förstår inte frågeställningen här.
Vad betyder "intresserad"?
Är det när man brinner för något, med passion?
Eller bara att man är nyfiken?

Okej, för att klargöra lite så bör väl "intresserad" per definition menas något som man engagerar sig själv i. Inte nödvändigtvis att lära sig allt om. Ponera att du skrev in dina "intressen" på facebook, det är sådant jag menar. Varför är vissa intresserad av att laga mat medan andra ger blanka fan i det? Varför är vissa intresserad av politisk historia medan andra är intresserad av musikhistoria?

Självklart. Unity in Love. Och med unikhet menar jag att ingen är kopia av någon annan. Alla är sig sjäva. Oscar Wilde sa bland annat det.

- seilon

Jag tror att det finns ett otal saker som en viss person skulle kunna bli intresserad av, och sedan är det bara är tillfälligheter och omständigheter som gör att man ramlar in på de intressen som sen blir ens egna.

- Vad föräldrarna gjort
- En snygg tjej sjunger i kör, varför inte börja med kör? (känner jag till...)
- Vissa sporter råkar vara på modet och "tillgängliga" i kompiskretsen
- Man surfar runt på webben och får syn på något som tilltalar en.

Tror inte mycket på att man är "bestämd" för något.

Jag tror att det finns två större anledningar till det. Det ena är att det handlar om social och kulturell identitet. Precis som jag kan nämna min favoritfärg, favoritlåt, favoritmaträtt, kan jag också nämna mina hobbies och intressen. Identitet kan beskrivas som unikhet, som Seilon talar om, men det kan också ses som motsatsen till "sameness" (finns inget bra ord för det på svenska). Och där kommer jag osökt in på den andra anledningen till intressen. Existentialistiskt och fenomenologiskt handlar det om att skapa sig en ontologisk känsla av kontroll över sin livsvärld. Man kan inte veta varför andra gör som dom gör, men man vet varför man själv gör som man gör. Om man förlorar alla sina pengar och hela ens släkt dör, så har man ändå sig själv som fast punkt i tillvaron. Världen är kaotisk, så den känslan av kontroll är inte mer än en känsla. Men den är viktig, den håller ångesten borta. Ångesten kommer från att det okända, Den Andre, tar över för mycket i tillvaron. Gränsen mellan Själv och Andre kollapsar. Man kan inte organisera sina intryck, man kan inte relatera till omvärlden. Men om man har sig själv som fast punkt i tillvaron, genom att man vet vem man är, vet vad man tycker om, som ens intressen, då håller man en balans mellan Själv och Andre. Martin Heidegger skrev om "Identity and Difference" http://books.google.se/books?id=_pJl...result#PPA7,M1 där expanderar det bortom subjektet. Det är inte bara subjekt som upplever sig ha en identitet, subjekt upplever andra objekt och subjekt som mer eller mindre lika och olika. Det är en basal kategorisering av aspekter hos upplevelser. Blåhet och Lilahet kan upplevas som mer lika varandra än Blåhet och Rödhet. Desto mer man kan definiera något, desto fler aspekter av något som är känt för en, desto mer kan man uppleva en känsla av kontroll i sin livsvärld. Att veta vem man är, genom att definiera sina intressen, ger denna känsla av kontroll. Samtidigt som skillnaden mellan mina intressen och dina intressen är en del av personliga och kulturella identitetsprocesser. Personligen kan jag vara intresserad av något som ingen i min umgängeskrets är intresserad av, kanske shamaners klädnad i sydamerika. Kulturellt kan jag vara intresserad av något som ger mig en gruppidentitet, till exempel vilken sorts hårsprej som är bäst för att göra en riktigt bra tuppkam till punkaroutfiten. Det blir en slags kunskap, som är antingen exklusiv och inklusiv beroende på om den är personlig eller kulturell. Och kunskap är ett hävdande av auktoritet, "jag vet det här, lita på mig" säger man genom att inneha kunskap. Viss kunskap är mer legitim än annan, och genom att inneha mer legitim kunskap desto mer symboliskt kapital har man att röra sig med inom gruppen för vilka den kunskapen anses vara viktig. Till exempel om jag är intresserad av att bygga båtar, säger jag mig kunna något om att bygga båtar. Inom båtbyggar-fältet kan jag då hävda auktoritet, beroende på hur mycket jag kan om detta. Desto mer auktoritet jag har inom ett fält, desto mer kan jag också påverka vilken kunskap som ska ses som legitim. Om jag kan mer än vanligt om att bygga båtar, kan jag säga att det är viktigt att kunna mycket om olika sorters korkar, och då måste andra inom samma fält också kunna mycket om båtar. Det handlar om maktrelationer, att sträva efter att vara en auktoritet. Den som har mycket symboliskt kapital är i en maktposition över dom som har mindre symboliskt kapital, i samma fält. Om man inte är intresserad av att bygga båtar spelar det mindre roll ifall någon båtbyggare säger att korkar är viktiga. Pierre Bourdieu talar om detta i sin analys över människors smak. http://en.wikipedia.org/wiki/La_Distinction Titeln på hans verk, Distinction, är också ett ord som anspelar på unikhet/identitet. Vem är man som person? Vilken grupp tillhör man i samhället? Raggare är intresserad av amerikanska bilar, cigaretter och motorsport generellt. Damfrisörer är intresserade av hår, schlagerfestivaler och gay pride festivaler. Ens intressen visar vem man är, inte bara för andra utan för en själv också. Det är en del av ens Själv. En stabil punkt i en kaotisk värld. Och i och med den globala ekonomins nedgång just nu, med banker som går under och arbeten som förflyttas, är intressen av större vikt idag än det var förr. Det är viktigare med starkare intressen nu än vad det var förr. Vissa intressen är dessutom mer i modet just nu, som släktforskning och allting annat som har med det förflutna att göra. Om man kan hitta en koppling bakåt i tiden, som berör en själv, så skapar man sig en bild över sig själv som mer autentisk. Det handlar om att ha rötter. Har man rötter, är man autentisk, så befäster man sin identitet ytterligare. Människors identiteter är nuförtiden mer fragmenterade än vad dom var förr. Förr kunde man kalla sig för skogshuggare, man, eller någon annan kategori som kan identifiera sig med. Men i och med postmodernismen så ifrågasätts dessa kategorier, dom dekonstrueras i försök att minimera deras inflytande. Man får inte vara gentleman för då är man manschauvinist. Man kan inte identifiera sig med sitt arbete för fabriken kan gå i konkurs eller flytta utomlands. Istället för man förlita sig på vem man själv är. Detta med intressen tar alltså inte slut enbart vid subkulturer eller vem man är som person. Det går in på hela ens identitet, med allt vad det innebär. Män har andra intressen än kvinnor, barn har andra intressen än vuxna, och så vidare. Det finns genusperspektiv, generationsperspektiv, och allt möjligt. Generationsperspektivet är extra intressant tycker jag. När är man vuxen? När kan man sägas ha utvecklat en personlighet? Har man fler intressen så har man en mer utvecklad personlighet, då är man mer vuxen. Eller, inte bara "fler" intressen, utan även mer djupgående intressen. Man ska gärna ha ett intresse som man har spetskunskap om. En vuxen person är en nörd, jämfört med ett barn. Att nämna sina intressen för någon, är en form av kommunikation. Att utveckla intressen är att utveckla sin förmåga att kommunicera. Barn kommunicerar sämre än vuxna, vuxna använder intressen som en del av abstrakt retorik. När man läser i tidningens singelannonser att någon har som intresse att gå månskenspromenader, så kan det betyda att personen är redo att skaffa familj och hus. När någon säger att dom har som intresse att mata fåglarna i parken, så kan det betyda att det är en person med mycket fritid. Det går alltså åt båda hållen, ens identitet påverkar ens intressen, och ens intressen visar på vem man är. I grunden dock, när det handlar om att utveckla intressen, så handlar det om socialisationsprocesser. http://en.wikipedia.org/wiki/Socialization När man lär sig normer och värderingar, så odlar man intressen. Man ser en viktig person (en socialisationsagent) göra något som ger en inverkan på en som barn, då tar man in det (man internaliserar det). Det kan vara något så enkelt som att man får en femma för att kratta löv, vilket gör att man får ett begynnande intresse för pengar eller löv eller något sånt. Det är aldrig så enkelt dock. Socialisationsprocesser överlappar, och skapar interna konflikter. Morsan säger en sak, farsan säger en annan. Läraren säger "rök inte", men går sen ut på en rökpaus. Fotbollsmatchen som gick så bra avslutas med att en hund biter en i armen. Man kan aldrig riktigt veta vad som kommer att internaliseras, och man kan aldrig riktigt veta vilka associationer man kommer att göra till det som i slutändan blir ens intresse. Kanske associerar man sin mor med fångenskap då man såg hur hon aldrig fick chansen att utbilda sig och förverkliga sina drömmar, kanske blir det då en grogrund för ett intresse av militant feminism eller socialism. http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_schema_theory Man kan aldrig riktigt veta på förhand hur en sak kommer att tolkas. Man kan aldrig försöka ge någon annan ett intresse. Det klassiska exemplet på det är när en far försöker få sin son att bli ishockeyproffs, leva ut sina drömmar genom sitt barn. Det kan få raka motsatsen, barnet kan rebellera. Oftast är det det som händer. Varannan generation rebellerar, så man har oftast en mer kompislik relation med sina mor och farföräldrar än vad man har med sina egna föräldrar.

Jag kan nog prata hur mycket som helst om det här, men nu har jag tagit upp lite mikro, lite meso, lite makro, lite filosofi, lite psykologi, lite sociologi, lite antropologi. Så jag hoppas att det ger något iaf

Bra inlägg (:

Jag har ofta saknat intresse för dina inlägg eftersom din layout ofta är av "poetisk karaktär" - vilket jag bara inte tål

Har försökt, men vissa saker smaker bara illa Hoppas du inte har något emot sanningen?

Men detta inlägg var väldigt utförligt. Dock troligen för utförligt för dom flesta - men är det irrelevant? Nja. Beror på dina värderingar Vad är dina värderingar? Bryr du dej om ifall folk läser vad du skriver, eller skriver du för dej själv? Detta intresserar mej, för att relatera till vad tråden är menad att handla om - jag funderar ofta när jag sitter här på hur mycket jag skriver för mej själv, och hur mycket jag skriver för andra.

För personligen är det, gissar jag, en blandning.

Och för att besvara TS: Jag tror intresse är förhållandevis närbesläktat med glädje - det som intresserar en, gör på något vis, en glad.

Så då är frågan: Vad är glädje?

Min definition: Förståelse av sanning. Obs: Religiös upplevelse. Återkommer

Älskar era narcissistsmiliesar, där kan vi prata om internalisering!

Har inte så mycket att tillägga.

Mm, det där "poetiska" är nog mitt försök att vara postmodern. Det säger jag med glimten i ögat, för det är en av dom saker som jag faktiskt inte gillar med postmodernismen. Men jag vill nog ändå vara postmodern. Postmoderna texter "intresserar" mig

Att skriva på internet är väldigt narcissistiskt, som gagg-OLF säger. Facebook är nog det värsta exemplet på det. Inte nog med att man skriver in sina intressen på info-sidan, som om folk vore intresserade av det. Dessutom ska man tagga foton, och således berätta för människor att man är med i fotot. Man ska uppdatera sin status varje gång man gör något, så ingen missar det. Helt absurt. Jag menar, jag är ju uppenbarligen på Facebook som alla andra. Och jag skriver ju här också. Så det är inte som att det saknas medvetenhet om den här narcissismen. Det intressanta med narcissism här dock, tycker jag, är att myten om Narcissus handlar om en människa som blir kär i sin spegelbild, inte kär i sig själv (vilket jag trott väldigt länge). Det är det människor är ute efter, att se sig själv speglas i andra, att sitt Själv speglas i Den Andre. Det blir lite av en bekräftelse på att man finns, att andra människor bryr sig om en på ett eller annat sätt. Skulle man se det psykologiskt så skulle man snacka om ett behov, men jag tror inte på behov. Det är nog ytterligare ännu en sak som vi lärt oss, att söka bekräftelse i andra. Det är väl det som är en av konsekvenserna av den individcentrerade kultur vi har i världen idag? För det känns inte som att det är lika viktigt att bli populär eller sedd, i kollektivistiska kulturer. Folk känner sig isolerade, ensamma. Det torde det ökade intresset för alla dessa "singelsajter" vara ett tecken på, match.com och allt vad dom nu heter. Om människor var mer sociala, och vågade lita på andra tillräckligt för att öppna sig, så skulle dom inte sitta framför en lysande skärm och trycka på plasttangenter. Då skulle dom nog ha andra intressen.

Glädje är trevligt, om den är äkta. Vad nu äkthet är för något... Själv så sa jag förr att jag hade Judo som intresse, men glädjen i det låg nog mer i att jag hade mina kompisar på dojon, inte att jag var genuint intresserad av att tävla/träna/spela Judo. Det fanns en glädje där någonstans ändå förstås, annars hade jag nog inte fortsatt, men associationen mellan Judo och glädje gick genom det sociala, vännerna. Sen vet jag inte, kanske folk säger att dom har något som intresse även fast dom inte alls associerar det med glädje? Det låter konstigt, men jag kan tänka mig att vissa gör saker bara för andras skull. (Hmm, känns som att det här kommer in på dilemmat Altruism-Egoism)