"Änglabarn" i praktiken

Hoppsan, då har jag begått ett brott då... Fick missfall, hemma, i v14. Jag blev så panikslagen att jag "begavde" det hemnma, eftersom jag trodde att de ändå bara skulle bränna fostret (eller cellklumpen, för den som hellre ser det så)...

Nej, det ligger inget brottsligt i det.
Vad jag förstår, får du göra vad du vill med fostret åtminstone fram till vecka 22.
Efter vecka 28 är det en lagstadgad människa och då skulle du ha varit aningen kriminell om du grävt ner det.

Förlåt min ofina fråga (som hör till topic) men hur begravde du det?
Hade du någon ask du lade det i?
Eller en plastpåse?
Eller grävde du ner det au naturellt?

Det var ju skönt att höra...även om det kanske varit preskriberat nu. (Snart 8 år sedan.)

Det är ingen ofin fråga, jag svarar gärna! Min dåvarande kille (barnets pappa) hade en lien vacker träask som vi "bäddade in" med lite fint tyg. Vi svepte det lilla barnet (för mig är det ett barn vad andra än må tycka) i en svart näsduk och begravde alltihop i min killes trädgård.

För andra kan det säkert tyckas konstigt att man "begraver" ett så litet barn men för mig kändes det rätt. Och som sagt, jag var helt övertygad om att om jag hade åkt till sjukhuset med det hade de bränt det eller något, det hade varit fel för mig.

Känns ju lite konstigt nu när det är slut mellan oss, min nuvarande make uppskattar inte att jag åker hem till "exet" även om det bara är för att lägga en blomma på den lilla "graven"...Men det får han ta.

Tycker inte alls det är konstigt.. Tvärt om.. Du gjorde det som kändes helt rätt för dig själv att göra.. Ja även din dåvarande pojkvän oxå (man skall ju inte exkludera papporna).

Jag själv är så otroligt trött på att folk skall etikettera andra människor över rätt och fel, sätt att sörja på, hantera missfall etc etc.. Stämpla dem för att var "under stress", bara för att man inte följer någon "norm" för det som är "vedertaget sätt" att sörja på enligt "svenska antagna normen"..
Jag anser att det är upp till var och en att göra som de vill för att komma över ett döfödd barn eller missfall och abort..

Jag tycker du gjorde en underbart vacker handling med ditt foster (för mig är det foster för medicinskt sätt blir det så vid vecka 12, dock så får andra kalla det vad de vill). Vad jag förstår av din text så var det det du behövde för att kunna gå vidare?

Tack! Jo, det var nog det bästa jag kunde göra i den situationen. Barnet var inte planerat, men det var ändå en sorg att förlora det. Den blivande fadern tog det nog "lättare" än jag, eller också dolde han sina känslor bättre kanske. Han var i alla fall ett stort stöd under tiden efter, det kändes bra.

Det där med alla "etiketter" är jag också less på, och att folk ska lägga sig i huruvida någon kallar sitt döda barn "änglabarn". Vill någon säga att de har ett "änglabarn" efter ett missfall i vecka 7 tycker jag absolut att de ska få göra det, om det känns så för dem. Även om det inte var ett barn "i praktiken" så var det ju ett blivande barn. Om någon förstår hur jag menar...

Själv säger jag inte "änglabarn" om barnet jag förlorade, det känns inte så för mig, men om andra gör det är det deras sak. Varför ska andra döma hur man ska känna?

Jag lånar tråden, då frågan togs upp i lite andra ordalag, vad händer med missfallsprodukten egentligen?
Jag kan knapp föreställa mig vad jag skulle ta mig till om jag börjar tokblöda med smärta och får missfall och "födde" ut mitt tänkta barn/foster/cellklump helt tvärt, antagligen ringa mamma eller sjukvårdsupplysningen. Förmodligen 112.

Vad brukar hända?

Jag var inte ens medveten om att jag var gravid, misstänkte lite men då jag gick på p-piller så trodde jag att jag bara inbillade mig. när jag fick ont i magen, ungefär som mensvärk fast lite mer centrerad i just magen ist för ryggen osv, så tänkte jag att "se där, inget att oroa sig för, du får mens nästa vecka" och sen började jag blöda nästa dag, dvs en vecka för tidigt.

Det blödde inte så kraftigt för min del, men länge. Ungefär som en relativt riklig mens i tre och en halv vecka. Det slog mig som mest då jag först hittade navelsträngen, som var jätteliten men ändå stod ut från.. allt annat som kommit ut dittills. Sen dagen efter det så kom lilla gabriel, som han fick heta, även om jag inte kunde säga säkert om det var en pojke eller flicka så kändes det som en gabriel. jag begravde honom på en kyrkogård som jag passerar varje dag. Det passade som absolut bäst.

Saken är det att du börjar inte blöda som fasiken och sen kommer barnet utflygandes, utan det tar rätt länge om man inte far till sjukan. beror på hur långt gången man är. jag skulle tippa på att det känns mer och mer beroende på vilken månad man är i.