Vill ha åsikter om "Särbos"

Jag och min sambo har varit ihop i 8 år, två barn, och ska nu bli särbos. Skulle gärna vilja veta om det finns fler som provat att gå vidare med deras rellation på det här viset och deras reflektioner hur livet blev "efter"?

Varför ska ni bli särbos? Pga jobb?

Kanske för att de trots att de tycker om varann inte vill bo ihop?

Föräldrarna till en av mina kompisar gjorde så att de flyttade isär när sista ungen flyttade hemifrån. De är fortfarande tillsammans (gifta) men har återgått till att vara särbos och trivs med det. Tycker jag verkar jätteskönt, att få ha lite tid för sig själv också.

Om man mår bättre av det, så varför inte? Spelar väl ingen roll vad andra tycker om vad ni gör? Bara ni är lyckliga och det funkar för er.

Nu har jag och min karl inte varit tillsammans 8 år och har barn, men vi har ett särboförhållande / distansförhållande då han bor kvar i vår hemstad medan jag flyttade till Umeå för att plugga.

Och nu efter att ha fått agera kärleksrådgivare åt min lillasyster och hennes pojkvän, har jag insett att mitt beslut att flytta till Umeå istället för att pendla var bland det bästa jag gjort.
Inte så att jag inte älskar min pojkvän, det gör jag och jag spenderar gärna tid med honom så ofta jag kan, men det kan lätt bli för mycket, som i fallet med lillassyster.

Så min personliga åsikt är att jag tycker det är bra. Man sliter inte på varandra dag ut och dag in som det är lätt att man gör, och jag hinner sakna honom innan jag får träffa honom.
Nu ligger hemstaden ändå så pass nära så med lite ork och vilja kan jag åka hem till honom varje helg om det är så.
Men för den sakens skull betyder inte det att jag vill ha ett särbo förhållande för alltid. Jag hoppas ju på att vi nån gång kommer flytta ihop igen och kanske börja bilda vår familj ; )

Vi har bott ihop nästan hela våra vuxna liv och känner att vårt förhållande kommer att ta slut om vi inte gör någon ändring. Och jag tror lite tid på egen hand kan göra oss gott och jag tror även på att testa detta medan vi har kontroll över situationen istället för att vänta och vi blir bittra/otrogna/elaka mot varandra.

Vad gäller våra barn så tror jag dom mår bra så länge deras föräldrar visar kärlek/omtanke till varandra och till dem. Sedan att vi har "ett hus till" tror jag inte gör någon större skillnad. Klart det kommer komma frågor kring detta. Men svarar man lugnt och tryggt att allt är som vanligt bara att vi har ett ställe till så tror jag inte barnen lägger så större vikt vid detta.

Jag har också funderat på det här på sistone. Jag behöver mitt eget space för att kunna ha tid med kompisar.
Flickvännen är dock rädd att vi kommer glida isär, men jag tror att vårt förhållande istället kan bli intensivare då man inte träffas lika ofta.

Jag tycker att ni ska prova, känner ni att det inte funkar är det bara att flytta ihop igen!

För att vara lite motvikt till alla som hyllar separation och särboskap så vill jag säga att jag inte tror att något blir bättre av en separation.

Om det fattas kärlek, om det fattas vettig kommunikation, om det fattas respekt, om det fattas... ja vad som än fattas så kommer man inte att få det i en separation, snarare tvärt om, man bekräftar att man inte får det man behöver eller kan ge vad den andre behöver.

I ett allvarligt menat förhållande ser båda parter till att ge den andre vad han eller hon behöver och om man inte klarar av det så får man jobba för att lära sig ge det. Och ge det på rätt sätt givetvis.

Varför skulle man vilja jobba för de saker som inte funkar om man "äntligen" kommit ifrån situationen?

Är synen på äktenskap avgörande? För mig är ett äktenskap inte bara en bekvämlighetsinrättning och således värt att kämpa för.

Distansförhållanden fungerar inte.

I vissa fall fungerar det under en viss tid, men nej. Om du är villig att ta risken med ert förhållande så visst. Annars är det dags att ta svåra beslut.

Jag och min gumma har levt i ett särboförhållande i 4,5 år. Funkar skitbra. Anledningen till särbo är att vi jobbar på olika håll 15 mil från varandra och vi ses på helgerna. Så de som säger att distansförhållande aldrig funkar, har fel.

En artikel som berör ämnet.
Nu är ni ju inte gifta och troligen inte heller kristna. Som jag ser det är ett samboskap med barn inblandade att ta på stort allvar även om det inte har riktigt alla delar av ett äktenskap.

Försök läsa artikeln och var öppen för det som inte berör den kristna biten.

http://www.crosswalk.com/marriage/11556106/print/

Särbos är bara ett annat namn på folk som vill ha en ursäkt för att knulla andra, det säger sig själv.

Om man nu tycker om varandra så mycket, varför skulle man inte vilja bo ihop?