Skvaller om författaren och forskaren Ann Heberlein?

Det är med ilska Ann Heberlein vänder sig mot dem som moraliserar över psykisk sjukdom. I boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” skildrar hon sin kamp mot sjukdomen bipolär typ 2 som hon lidit av sedan tjugoårsåldern. Ulrika Knutson har läst boken.

Ann Heberleins nya bok, ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, har recensionsdag först idag, men hypertexten om boken har redan virkats med energi. Denna hypertext av intervjuer och utdrag, som är en så viktig del av marknadsföringen, och enligt en oskriven lag absolut förbjuden för recensenter att ta del av. En recensent möter texten, tar ställning till texten, och ingenting annat än texten, så hjälpe mig Gud.

Det är i förstone inte svårt. För texten är väl skriven, konkret, desperat och rytmisk. Ibland klipper den till med brutal humor:

”Jag tycker inte om kladd och oreda. Jag är något av en pedant. [ ...] Hotell är således uteslutet – och för övrigt, varför dra in en oskyldig hotellstäderska i min död?

Nej, en rejäl dos stilnoct, en halva vodka och sedan rakt ut i vattnet vid Örnahusen.”

Etikdebattören och forskaren Ann Heberlein lider sedan tjugoårsåldern av en psykisk sjukdom, bipolär typ 2. Tidigare kallades den manodepressivitet, och sjukdomen yttrar sig i kraftiga depressioner varvade med *hypomana tillstånd.

Efterspel:
Dagen efter intervjun med Ann Heberlein ringer hon mig på morgonen. ”Du har varit med om min död”, säger hon. Och förtydligar: Samtidigt som vår intervju pågår sprider sig ryktet i Malmö-Lundregionen att Ann Heberlein denna förmiddag tagit sitt liv. En pensionerad kyrkoherde ringer till kyrkoherden i den församling där Ann Heberleins make är präst. Så får maken veta, senare på dagen också Ann Heberlein själv.

Hon blir först ledsen. Sen förbannad.
– Att jag skriver om självmordstankar och min ångest ger inte människor rätt att bete sig hur som helst, hitta på vad som helst. Tänk om mina barn fått höra rykten i skolan att deras mamma tagit livet av sig. Fy fan.