Citat:
Ursprungligen postat av memymo
Jag ser det inte så heller längre. Dock vet jag hur det är att ha det och från 1an till 6an var jag mobbad av mina
LÄRARE pga denna folksjukdom.
Då blir tanken som var positiv från början, helt plötsligt negativt att man måste utmärka sig
Tanken är god, men kan enkelt misstolkas av en som mår dåligt och inte har fått jobba med det.

Måste instämma i "
Hatten av-kören" här! Mycket starkt jobbat av dig!
Som jag skrev i mitt inlägg var det absolut inte "äkta" dyslektiker jag kritiserade, utan alla lata j*vla ungar som inte ids stava rätt.

(Jag är en tjurig 7-nolla som tycker att alla yngre än 28 är skitungar).
Nej, jag skojar bara.
Att ha dyslexi måste vara för jäkla jobbigt helt enkelt, jag förstår precis hur du menar med dina exempel också. "
Tjära" och "
kära" låter ju faktiskt likadant. Liksom en mängd andra ord.
Att dina lärare mobbade dig låter ju gräsligt, får jag fråga hur gammal du är? (Är du under 28 så upprepar jag att jag bara skojade om det där med "alla under 28"!)
Min morfar, Gud vare hans själ nådig, hade nog också en form av dyslexi. Men han gick i skolan på 30-talet, och då "fanns" det ju inte sådant. Han var "obildbar" helt enkelt. Ändå lyckades han lära mig att läsa och skriva när jag var 4-5 år gammal! Jag minns inte ens hur det är att inte kunna läsa eller skriva.
När vi ändå är inne på ämnet skola och hemska metoder vill jag gärna nämna min mor (ber om ursäkt för att det är lite
OT): Hon är född 1945, och gick således i skolan på 50-60-talen. Hon var vänsterhänt, men det "fick" man ju inte vara då. Läraren band fast hennes vänstra arm mot kroppen och tvingade henne lära sig skriva med höger hand. Det var tider, det...
Nej, att "skylla" på dyslexi när det (troligtvis) handlar om att man helt enkelt skiter i att stava rätt är för bedrövligt.