Adjektiv som inte kongruensböjs i svenskan

Det finns i svenskan ett gäng adjektiv som inte böjs kongruent med sitt syfteord. Finns det någon särskild anledning, eller är det som mycket annat i språket en slump? Och kan vi gemensamt sammanställa en lista över detta?

Det känns som att de flesta ord som listas nedan är lånord och/eller nåt slags förbrytarslang/månsing/romani/svensk romani. Antagligen har det att göra med den här egenheten hos dessa adjektiv.

Några bidrag:

kul (en kul kille / berätta ett kul skämt)
skoj (en skoj kille / ett skoj skämt)
bra (en bra kille / ett bra skämt)

*cool
*ball
*kass

(* = själv böjer jag dessa i genus, men det verkar vanligt att inte göra det).

Kan någon fylla på?

Svarar kanske inte på din fråga, men...

skoj: Man kan även säga skojig, vilket går att böja.

cool: Enligt Språkrådet så var ordet cool ursprungligen oböjligt, men att man i dagens språkbruk böjer det (coolt, coola osv). http://www.spraknamnden.se/sprakladan/ShowSearch.aspx?id=id=40759;objekttyp=lan Vi kan nog anta att det ursprungligen inte böjdes för att det är ett lån. När det sedan blev en naturlig del av svenskan så började man böja det enligt svenskt mönster. (Detta antyder väl också Språkrådet i sin kommentar?)

ball: Det kan böjas: "Det är ballt.", "De är balla." Fast ibland säger jag "Det är ball". I o m att ordet är så likt "kall" så är det konstigt att vissa inte böjer det när man tänker efter. ("Det är kall" låter ju skumt.) Fast som sagt så låter jag själv bli att böja det i neutrum ibland.

kass: Tycker faktiskt det låter bättre böjt: "Det är kasst".

De andra exemplen låter konstigt om man böjer dem, men om det bara är för att man är van vid att det är så när det gäller just dem orden eller för att det finns någon regel vet jag inte. Undrar om det finns någon dialekt där "kult", "skojt" och "brat" är accepterade böjningar.

Rädd böjs som bekant i neutrum: Ett *rätt rådjur
Likadant med gravid: gravida går bra men inte *gravitt. Lyckligtvis är djur dräktiga så vi slipper det problemet med exempelvis lejon!

De flesta undviker nog att använda rädd i neutrum.

Är det inte säkert att det blir rätt då?...

Det finns många andra sorter också:

Sådana som slutar på obetonad vokal: enstaka, fyrfota, gyllene, lila, ynka o.s.v.

Sådana som slutar på -s och har obetonad slutstavelse: avsides, medelålders, urminnes, topless, stackars o.s.v.

Div. andra såsom bra och fjärran.

Se SAG (Svenska Akademiens grammatik) för en utförligare lista (kap. 4, §§ 56-57).

Jag kan tänka mig braig. Men det känns mer som barnboksspråk än som dialekt.

Jag skrev förstås fel där: "rädd böjs som bekant inte i neutrum" ska det ju vara!

Hur det än är med det så blir det ju inte mer böjt för det, utan bara ett nytt avlett ord. Eller böjer du andra adjektiv med ändelsen -ig, t.ex. en röd bil – ett rödig hus?

Bara en notering: Adjektiv som i sin grundform ser ut att vara t-böjda kan utan
vidare spisning användas för n-genus, utan att kongruenssinnet störs. Följande
kongruensböjs inte:

— ... en kort rock ...
— ... ett kort tal ...
— ... en svart bil ...
— ... en intrikat fråga ...
— ... ett intrikat problem ... (inte *intrikatt)

Hur är det, saknas n-formen för berått som i »med berått mod«? Nej, Hellqvist
har »berådd« som grundform i sin etymologi. Så nu gör jag en berådd felstavning
med »platttyska«. (berådd=överlagd)

Rent historiskt har faktiskt formen varit "redt/räddt/rätt", så nog borde den gå att aktualisera igen.

Eftersom vi avskaffade -dt i och med stavningsreformen 1906 tycker jag det verkar onödigt att börja skriva räddt. Vill man prata/skriva om ett rätt barn är det väl bara att göra det. Låt de gamla stavningsformerna vila i frid.