Det Sanctus säger stämmer.
Jag kan lite kort dra hur han visste det:
I klassisk västerländsk harmonilära benämner man ackordens förhållande till tonarten med romerska siffror, I, ii, iii, IV, V osv; där I är tonikan, IV subdominant och V dominanten. I en tonsamling (el skala) där man avser tonikan till att vara ett dur-ackord kommer följaktligen IV och V också vara i dur, detta för att ters och kvinter i dessa ackord ska hålla sig inom tonsamlingen. Däremot kommer ii (även kallad subdominantparallellen) vara i moll. För att förstå varför kan du titta på vilka toner ii skulle innehålla om den vore i dur. Om tonarten i exemplet är C-dur, skulle ii vara ett D-ackord. D-dur innehåller tonerna D, F# och A. F# ingår inte i en C-durskala och således kan inte ii vara ett durackord. Detta gäller för tre ackord i en given tonart, eftersom varje tonart innehåller tre durtreklanger och tre molltreklanger. I, IV och V är dur i en durskala, och skrivs ofta med stora bokstäver, medan ii, iii och vi är moll. Det sista ackordet, dvs vii, kan inte vara en treklangi en durtonart, eftersom kvinten i det ackordet skulle hamna utanför skalan.
Det samma gäller för låtar i moll, men det blir lite 3 halvtoner förskjutet (eftersom varje durtonart har en mollparallel med en 3 halvtoner lägre grundton). Så nu kan du det, bara å räkna på't själv nästa gång!