2009-01-03, 00:23
#1
För att läsa om tillfället innan som jag nämner gå till:
https://www.flashback.org/showthread.php?t=813768
Kön: kvinna
Ålder:23
Längd: 165
Vikt: 68 kg
Drog historik: Extacy, Amfetamin, Kokain, 2c-b, Pollen, Hasch, Marijuana, Salvia, GHB, Stesolid, Etylmorfin, Subutex, Theralen m.m.
Substans: 2c-b, skunk.
För att läsa om tillfället innan som jag nämner gå till: https://www.flashback.org/showthread.php?t=813768
Jag var altså 18 år, detta tillfälle var c:a 1 månad efter mitt första intag av 2c-b, mina två vänner hade då beställt 2c-b igen, denna gång hade vi planerat att vara hemma hos mig. Mina vänner kan vi kalla David och Petter. Petter och jag hade ganska höga förväntningar eftersom vi redan hade testat 2c-b en gång innan, vi var minst sagt ”hypade”. Petter kom hem till mig någon gång vid 6-7 snåret. Vi meckade några spliffar och rökte lite som vi alltid brukade göra. Vi hade 100 mg denna gång och räknade ut med enkel matematik att det skulle bli runt 33 mg var. Av någon anledning så var jag och Petter väldigt giriga och ville få ut så mycket av upplevelsen som möjligt, därför bestämde vi oss för att blåsa våran vän David och hälla över från hans dos i våra egna glas och späda ut det med mer vatten. Jag har ingen aning om hur mycket vi hällde över i våra egna glas från Davids så jag vet inte heller hur mycket David fick i sig men det var helt klart mycket mindre än 30 mg. Vi hällde i oss vätskan runt 8 tiden, det var ungefär en halvtimma senare som David kom över, han hällde i sig glaset med hans dos med.
Jag måste berätta lite om miljön vi var i för att ni ska få en bra bild om vad som hände, jag bodde alltså då i ett hus ute på landet med min familj. Huset jag bodde i var byggt på 70-talet och vi hade ännu inte renoverat och tapetserat om överallt i huset, min o-keliga katt befann sig också i huset. Köket var klätt i en illgrön 70-tals tapet med schabloner, vardagsrummet på bottenplan var bar också stiliga 70-tals tapeter fast då istället med bruna stora schabloner som mönster. Vi tog oss till vardagsrummet på bottenplan och väntade in att något skulle hända, det kändes som att det gick snabbare den här gången än gången innan, vid 9 tiden märkte både jag och Petter att schablonerna på tapeterna började röra sig och flyta runt, det såg otroligt häftigt ut, David satt och försökte känna efter han med, men tyckte inte att effekterna var så starka, vi bad honom vänta lite med tanke på att han tagit dosen efter oss. Samtidigt började jag bli sådär självmedveten som man kan bli när man tar 2c-b, jag började få lite ångest och skämmas inombords för att vi hade blåst David, det gick till slut så långt att jag var tvungen att berätta för Petter, han intygade att han kände samma sak, det kändes inte som första gången när det bara var jag och Petter, vi tyckte nu att David var jobbig och vi ville helst att han skulle gå.
Helt plötsligt i allt flummande och utforskande sätter David på en skiva med musik som han tycker är jätte bra och passande, gruppen som gör musiken heter ”Shpongle”, så fort jag hör musiken blir jag otroligt otrygg i mig själv och får panik, jag springer in i vardagsrummet och skriker; stäng av musiken! Jag kan inte lyssna på sån här musik när jag trippar, jag blir rädd! David och Petter tyckte såklart att jag överdrev och var hysterisk och jag förstod dem med, men jag lyssnade inte på sådan musik och det väckte starka oroskänslor i mig så de höll med om att det var bäst att stänga av. Så fort jag hörde andra toner ur högtalarna som jag själv hade valt kändes allting ok igen.
Kl måste ha varit runt 10 då David började känna sig annorlunda och sa sig se lite färgskiftningar. Jag själv kunde se alla böckerna i bokhyllan flyta omkring i regnbågens alla färger i ganska högt tempo. David och Petter var nu på riktigt utforskningshumör och började undersöka bottenplanet i huset. Jag hade försökt att få huset att se så städat ut som möjligt med tanke på att tapeterna redan gjorde att man fick ett speciellt intryck. Ett rum hade jag dock inte rört, min lillasysters sovrum, upp for dörren och där uppdagades världens bombnedslag framför våra ögon. Jag minns inte vad det var som låg var men jag minns att det var otroligt stökigt, David och Petter blev chockade av röran de såg eftersom de själva var riktigt ordningsamma pojkar. Det stod och stirrade med hakan nere i golvet och sa bara: Herre gud, herre gud, vafan har hon gjort! Jag skämdes såklart och försökte förklara att hon bara var 12 år och att hon var väldigt slarvig. Plötsligt brast de ut i skratt, de stod och pekade och gapflabbade samtidigt som de skrek fy faaan, kolla, fan va stökigt rum!, Jag började givetvis också skratta. Nu hände något som jag tyckte kändes otroligt konstigt men som jag minns så väl, känslan av hur jag skrattade med mina vänner som snabbt byttes ut till en känsla av att jag blev otroligt ledsen för att två killar stod och skrattade åt min systers rum, hennes privata saker, hur stökigt det än må vara, lika snabbt började jag skratta igen och sen samma känsla av sorg, det skiftade sådär flera gånger i ungefär 3-4 min, det kändes otroligt konstigt att skifta så snabbt mellan två känslor. Jag stängde dörren till rummet och kände mig skamsen för att jag hade låtit mina vänner skratta åt min familj.
Det tog inte lång tid förrän killarna hade glömt bort alltihop och var intresserade av nya saker. Jag satte mig i soffan i vardagsrummet och kände att nu var det minsann dags för lite självutforskning, jag slöt mina ögon och såg ett kalejdoskopiskt mönster röra sig rytmiskt. Jag märkte snabbt att takten, formerna och typen av mönster påverkades av dels musiken jag lyssnade på, om den var långsam eller snabb. Alla toner och melodier var nu visuella för mig, dessutom påverkades mönstret samtidigt av mina egna känslor, jag kunde se mina egna känslor samtidigt som dem rörde sig i takt till musiken. Det kändes helt tokigt, jag berättade för killarna som tyckte att det lät grymt.
Efter en stund av att ha suttit i soffan och varit helt introvert föreslog jag att vi skulle gå på en promenad, klockan var då närmare 11, David hade ingen vidare lust att gå ut men jag och Petter gick ut i kylan och smög runt husen. Jag hade låst ute katten för att jag tyckte det kändes obehagligt när han stirrade på mig när jag var så hög, det kändes som han visste och fattade, jag ville dessutom inte se honom förvandlas till något konstigt litet monster, i mina ögon var han så oskyldig. Katten skulle självklart följa med på vår lilla promenad och sprang hela tiden vid sidan av oss vart vi än gick. Väl ute fick jag något slags viskande mantra som löd: Spektra, varje gång jag trodde mig själv höra detta intensifierades rörelserna i det jag såg och det kändes som att ordet var otroligt kraftfullt ljudet av ”Spektra” lät också en aning metalliskt och ekande. När vi kom fram till vägen där bussen gick såg jag till min förbryllelse att hela marken var täckt av ett enda stort mönster: vardagsrummets bruna schablontapeter, det rörde sig från där jag stod utåt så långt jag kunde så att det fanns asfalt. Schablonerna var nu enormt stora och mönstret var som sist mäktigt och majestätiskt. Det såg ut som jag kunde se planeter och stjärnor på himlen, en otrolig känsla av fascination för min omgivning. Efter ett litet tag märkte jag och Petter att vi blivit extremt utmattade, det blev väldigt svårt att gå och vi praktiskt taget kämpade för att komma tillbaka till huset igen, jag tror att jag har ett svagt minne av att jag ville krypa och var orolig över hur lång tid det skulle ta att krypa hela vägen hem.
Väl inne i värmen säckade jag och Petter ihop, David såg förvånad ut och sa att han tycker att 2c-b är tråkigt, knappt någon effekt alls och att han ska åka till stan för att träffa några vänner på en pub. Vi tyckte att det lät som en väldigt bra idé med tanke på att vi inte stod ut med oss själva när David var omkring. Jag och Petter tog oss ut till köket och beklagade oss över hur fruktansvärt trötta vi var, vi var nu också troligen uppe i peaken som sist när vi var helt färdiga. Fram med kaffet och vi hade snabbt kokat och druckit flera koppar, varken jag eller Petter var kaffedrickare så det tog på oss och vi fick någon slags energi tillbaka. Jag ska också tillägga att David pratat för sig själv under hela trippen, sa saker som i stil med, Jaha nu var det tema kväll här ser jag, nääää, nääämen hahaha, nääää sluta! Jag frågade flera gånger vad det var han såg men han hade beslutat sig för att inte säga något eftersom man kan få samma hallucinationer. Vi satte oss återigen i vardagsrummet och började prata om hur dumma vi var som trodde att vi kunde ta Petters dos, med tanke på hur känslosam och självmedveten man blir så tyckte vi att vi borde ha förstått att det skulle påverka stämningen under trippen, samtidigt så tyckte vi att det var skönt att han var borta. Nu började vi känna oss mer och mer synkroniserade mentalt och spirituellt, samma känsla som vi hade haft sist, vi pratade om världen och meningen med livet, och jag vet inte vad vi pratade om men jag vet att vi var helt säkra på att vi hade svaret på alla de stora frågorna som hör livet till. Vi satt och pratade i timmar, det visuella och utforskande hade nu bytts ut till att vi intensivt diskuterade och kom på teorier om världen och universum. Jag är ledsen att jag inte minns ett dugg av vad vi sa, hade varit intressant och se om vi överhuvudtaget sa något realistiskt, antagligen inte. Jag tror att vi höll på sådär i diskussioner från 12 till klockan blev sådär 4, jag minns att jag också satt och målade ett mönster av rinnande och slingrande blommor som Petter blev riktigt imponerad av. Jag har för mig att vi försökte föra något slags dagbok i början av kvällen men misslyckades totalt. Jag tror att vi skrev ner meningar osv., tror inte vi förstod något av det dagen efter.
https://www.flashback.org/showthread.php?t=813768
Kön: kvinna
Ålder:23
Längd: 165
Vikt: 68 kg
Drog historik: Extacy, Amfetamin, Kokain, 2c-b, Pollen, Hasch, Marijuana, Salvia, GHB, Stesolid, Etylmorfin, Subutex, Theralen m.m.
Substans: 2c-b, skunk.
För att läsa om tillfället innan som jag nämner gå till: https://www.flashback.org/showthread.php?t=813768
Jag var altså 18 år, detta tillfälle var c:a 1 månad efter mitt första intag av 2c-b, mina två vänner hade då beställt 2c-b igen, denna gång hade vi planerat att vara hemma hos mig. Mina vänner kan vi kalla David och Petter. Petter och jag hade ganska höga förväntningar eftersom vi redan hade testat 2c-b en gång innan, vi var minst sagt ”hypade”. Petter kom hem till mig någon gång vid 6-7 snåret. Vi meckade några spliffar och rökte lite som vi alltid brukade göra. Vi hade 100 mg denna gång och räknade ut med enkel matematik att det skulle bli runt 33 mg var. Av någon anledning så var jag och Petter väldigt giriga och ville få ut så mycket av upplevelsen som möjligt, därför bestämde vi oss för att blåsa våran vän David och hälla över från hans dos i våra egna glas och späda ut det med mer vatten. Jag har ingen aning om hur mycket vi hällde över i våra egna glas från Davids så jag vet inte heller hur mycket David fick i sig men det var helt klart mycket mindre än 30 mg. Vi hällde i oss vätskan runt 8 tiden, det var ungefär en halvtimma senare som David kom över, han hällde i sig glaset med hans dos med.
Jag måste berätta lite om miljön vi var i för att ni ska få en bra bild om vad som hände, jag bodde alltså då i ett hus ute på landet med min familj. Huset jag bodde i var byggt på 70-talet och vi hade ännu inte renoverat och tapetserat om överallt i huset, min o-keliga katt befann sig också i huset. Köket var klätt i en illgrön 70-tals tapet med schabloner, vardagsrummet på bottenplan var bar också stiliga 70-tals tapeter fast då istället med bruna stora schabloner som mönster. Vi tog oss till vardagsrummet på bottenplan och väntade in att något skulle hända, det kändes som att det gick snabbare den här gången än gången innan, vid 9 tiden märkte både jag och Petter att schablonerna på tapeterna började röra sig och flyta runt, det såg otroligt häftigt ut, David satt och försökte känna efter han med, men tyckte inte att effekterna var så starka, vi bad honom vänta lite med tanke på att han tagit dosen efter oss. Samtidigt började jag bli sådär självmedveten som man kan bli när man tar 2c-b, jag började få lite ångest och skämmas inombords för att vi hade blåst David, det gick till slut så långt att jag var tvungen att berätta för Petter, han intygade att han kände samma sak, det kändes inte som första gången när det bara var jag och Petter, vi tyckte nu att David var jobbig och vi ville helst att han skulle gå.
Helt plötsligt i allt flummande och utforskande sätter David på en skiva med musik som han tycker är jätte bra och passande, gruppen som gör musiken heter ”Shpongle”, så fort jag hör musiken blir jag otroligt otrygg i mig själv och får panik, jag springer in i vardagsrummet och skriker; stäng av musiken! Jag kan inte lyssna på sån här musik när jag trippar, jag blir rädd! David och Petter tyckte såklart att jag överdrev och var hysterisk och jag förstod dem med, men jag lyssnade inte på sådan musik och det väckte starka oroskänslor i mig så de höll med om att det var bäst att stänga av. Så fort jag hörde andra toner ur högtalarna som jag själv hade valt kändes allting ok igen.
Kl måste ha varit runt 10 då David började känna sig annorlunda och sa sig se lite färgskiftningar. Jag själv kunde se alla böckerna i bokhyllan flyta omkring i regnbågens alla färger i ganska högt tempo. David och Petter var nu på riktigt utforskningshumör och började undersöka bottenplanet i huset. Jag hade försökt att få huset att se så städat ut som möjligt med tanke på att tapeterna redan gjorde att man fick ett speciellt intryck. Ett rum hade jag dock inte rört, min lillasysters sovrum, upp for dörren och där uppdagades världens bombnedslag framför våra ögon. Jag minns inte vad det var som låg var men jag minns att det var otroligt stökigt, David och Petter blev chockade av röran de såg eftersom de själva var riktigt ordningsamma pojkar. Det stod och stirrade med hakan nere i golvet och sa bara: Herre gud, herre gud, vafan har hon gjort! Jag skämdes såklart och försökte förklara att hon bara var 12 år och att hon var väldigt slarvig. Plötsligt brast de ut i skratt, de stod och pekade och gapflabbade samtidigt som de skrek fy faaan, kolla, fan va stökigt rum!, Jag började givetvis också skratta. Nu hände något som jag tyckte kändes otroligt konstigt men som jag minns så väl, känslan av hur jag skrattade med mina vänner som snabbt byttes ut till en känsla av att jag blev otroligt ledsen för att två killar stod och skrattade åt min systers rum, hennes privata saker, hur stökigt det än må vara, lika snabbt började jag skratta igen och sen samma känsla av sorg, det skiftade sådär flera gånger i ungefär 3-4 min, det kändes otroligt konstigt att skifta så snabbt mellan två känslor. Jag stängde dörren till rummet och kände mig skamsen för att jag hade låtit mina vänner skratta åt min familj.
Det tog inte lång tid förrän killarna hade glömt bort alltihop och var intresserade av nya saker. Jag satte mig i soffan i vardagsrummet och kände att nu var det minsann dags för lite självutforskning, jag slöt mina ögon och såg ett kalejdoskopiskt mönster röra sig rytmiskt. Jag märkte snabbt att takten, formerna och typen av mönster påverkades av dels musiken jag lyssnade på, om den var långsam eller snabb. Alla toner och melodier var nu visuella för mig, dessutom påverkades mönstret samtidigt av mina egna känslor, jag kunde se mina egna känslor samtidigt som dem rörde sig i takt till musiken. Det kändes helt tokigt, jag berättade för killarna som tyckte att det lät grymt.
Efter en stund av att ha suttit i soffan och varit helt introvert föreslog jag att vi skulle gå på en promenad, klockan var då närmare 11, David hade ingen vidare lust att gå ut men jag och Petter gick ut i kylan och smög runt husen. Jag hade låst ute katten för att jag tyckte det kändes obehagligt när han stirrade på mig när jag var så hög, det kändes som han visste och fattade, jag ville dessutom inte se honom förvandlas till något konstigt litet monster, i mina ögon var han så oskyldig. Katten skulle självklart följa med på vår lilla promenad och sprang hela tiden vid sidan av oss vart vi än gick. Väl ute fick jag något slags viskande mantra som löd: Spektra, varje gång jag trodde mig själv höra detta intensifierades rörelserna i det jag såg och det kändes som att ordet var otroligt kraftfullt ljudet av ”Spektra” lät också en aning metalliskt och ekande. När vi kom fram till vägen där bussen gick såg jag till min förbryllelse att hela marken var täckt av ett enda stort mönster: vardagsrummets bruna schablontapeter, det rörde sig från där jag stod utåt så långt jag kunde så att det fanns asfalt. Schablonerna var nu enormt stora och mönstret var som sist mäktigt och majestätiskt. Det såg ut som jag kunde se planeter och stjärnor på himlen, en otrolig känsla av fascination för min omgivning. Efter ett litet tag märkte jag och Petter att vi blivit extremt utmattade, det blev väldigt svårt att gå och vi praktiskt taget kämpade för att komma tillbaka till huset igen, jag tror att jag har ett svagt minne av att jag ville krypa och var orolig över hur lång tid det skulle ta att krypa hela vägen hem.
Väl inne i värmen säckade jag och Petter ihop, David såg förvånad ut och sa att han tycker att 2c-b är tråkigt, knappt någon effekt alls och att han ska åka till stan för att träffa några vänner på en pub. Vi tyckte att det lät som en väldigt bra idé med tanke på att vi inte stod ut med oss själva när David var omkring. Jag och Petter tog oss ut till köket och beklagade oss över hur fruktansvärt trötta vi var, vi var nu också troligen uppe i peaken som sist när vi var helt färdiga. Fram med kaffet och vi hade snabbt kokat och druckit flera koppar, varken jag eller Petter var kaffedrickare så det tog på oss och vi fick någon slags energi tillbaka. Jag ska också tillägga att David pratat för sig själv under hela trippen, sa saker som i stil med, Jaha nu var det tema kväll här ser jag, nääää, nääämen hahaha, nääää sluta! Jag frågade flera gånger vad det var han såg men han hade beslutat sig för att inte säga något eftersom man kan få samma hallucinationer. Vi satte oss återigen i vardagsrummet och började prata om hur dumma vi var som trodde att vi kunde ta Petters dos, med tanke på hur känslosam och självmedveten man blir så tyckte vi att vi borde ha förstått att det skulle påverka stämningen under trippen, samtidigt så tyckte vi att det var skönt att han var borta. Nu började vi känna oss mer och mer synkroniserade mentalt och spirituellt, samma känsla som vi hade haft sist, vi pratade om världen och meningen med livet, och jag vet inte vad vi pratade om men jag vet att vi var helt säkra på att vi hade svaret på alla de stora frågorna som hör livet till. Vi satt och pratade i timmar, det visuella och utforskande hade nu bytts ut till att vi intensivt diskuterade och kom på teorier om världen och universum. Jag är ledsen att jag inte minns ett dugg av vad vi sa, hade varit intressant och se om vi överhuvudtaget sa något realistiskt, antagligen inte. Jag tror att vi höll på sådär i diskussioner från 12 till klockan blev sådär 4, jag minns att jag också satt och målade ett mönster av rinnande och slingrande blommor som Petter blev riktigt imponerad av. Jag har för mig att vi försökte föra något slags dagbok i början av kvällen men misslyckades totalt. Jag tror att vi skrev ner meningar osv., tror inte vi förstod något av det dagen efter.
vi var väl tillfälligt dumma i huvudet antar jag.
