Mentala bilders utsträckning

Hur kan mentala bilder ha utsträckning i vårt sinne?

Vanligtvis så säger vi att ett ting kan ha utsträckning då det befinner sig i ett rum (de tre dimensionerna) och liknande kan förändras då det finns i tiden. Men om ett ting inte befinner sig i rummet, utan i vårt medvetande hur kan då en mental bild framträda för oss som om det vore utsträckt, utsträckning är en förmåga hos de konkreta tingen? Det går ju inte att förklara genom att säga att den mentala bilden har utsträckning i hjärnan och således befinner sig i samma rum som de konkreta tingen, då just denna utsträckning i hjärnan inte är vår mentala bild, däri ligger alltså en skillnad, vi ser ju inte den fysiska hjärnans arbete utan något annat. Är det kanske så att också vårt medvetande befinner sig i ett rum fast på ett annat plan? Om så vilka är de ontologiska förutsättningarna för detta rum, detta tänkta rum verkar ju helt klart inte följa samma fysiska regler som det andra rummet?

Jag känner inte till en filosofi som kan förklara detta på ett tillfredsställande sätt.

Det är lite samma problem som begreppsrealisterna har med att förklara hur formerna i den abstrakta världen kan ha utsträckning då de inte befinner sig i rummet bland de konkreta tingen. Men här gäller som sagt frågan de mentala bildernas utsträckning, och det finns en viktig skillnad mellan dessa då vi inte kan förneka våra mentala bilder men att detta kan vi göra med begreppsrealisternas former.

Vad har ni för funderingar eller tänkbara lösningar på detta?

Det här är väl något vi inte direkt kan påvisa, och således inte veta? eller är jag helt lost nu?

Om du föreställer i ditt sinne framför dig en fysisk kropp av något slag, låt säga dig själv i kroppsgestalt, så, uppenbarar ju sig denna mentala bild som utsträckt. För tänk, hur annars kan den avbilda den yttre verkligheten? Argumentet för att våra mentala bilder har utsträckning är alltså våra mentala bilder själva, vi kan ju inte gärna förneka dem.

hur menar du? Om man tittar på en bild skapas en miniatyr på näthinnan i ögat som kommer få en viss utsträckning. Är det någon annan bild eller utsträckning du menar?

Jag syftar på den bild som skapas i ditt sinne. Allting du "ser" sker där och allting du ser där har utsträckning. Denna bild är inte fysisk utan mental.

Jag antar att inte många människor har tänkt på detta tidigare, men om man så att säga ser på de bilder som skapas så har de ju utsträckning.

Intressant frågeställning, har aldrig tänkt på detta och har inget svar men jag tänker följa denna tråd.

Mycket vi tänker på tycks ha en utsträckning i tid - även i ännu ej upplevd tid - trots att hela förloppet ryms i en tanke som varar "nu". Man kanske kan tänka sig medvetandet som ett n-dimensionellt rum, i vilket bilder kan ha utsträckning i upp till n dimensioner.

Du som är intresserad av alternativa medvetanden, dvs av datormaskiner uppkomna medvetanden, måste då också dessa ha ett mentalt rum för att kunna uppstå? Hur i all världen ska man kunna få det att uppstå? Kanske är det så att medvetandet inte alls är ett resultat av hjärnan?

Ja, jag funderar på det. Det kanske finns en signifikant sannolikhet för idén om att medvetande består av en form av energi, lika grundläggande och omnipresent i universum som ljus. Sålunda uppstår inte medvetandet i hjärnan, utan hjärnan tjänar mest som en mottagare för det.

Apropå maskiners mentala rum, lär de få något dylikt när de utvecklar förmågan att föreställa sig och visualisera saker. Kanske kan man likställa ditt "mentala rum" med det "tredje ögat"? Jag ska nog fundera vidare på det här

Hmm, om man ändå är inne på mysticism: Föreställer man sig en linje mellan ögonen, och från ögonen till tredje ögat så bildar man ett tvådimensionellt rum. Right? Föreställer man sig ett emergent, esoteriskt, fjärde öga kan vi verkligen snacka om ögat i pyramiden, och tre dimensioner! De operationer som krävs för att göra denna interna representation behöver i och för sig ett "rum" att utföras i. Hmm, vad är "nuet"? Eckhart Tolle förkastar ju begreppet Gud eftersom det har abstraherats bort från den gnostiska upplevelse det är att leva helt i ögonblicket (pun unintended).

Kommer också och tänka på något jag läste om teorier att hjärnan skulle funka med holografiska funktioner. Jag har inte boken till hands nu. Men med en googling hittade jag något mycket roligare än torra neurologiteorier från 80-talet: A Brief Explanation of Holographic Subquantum-Mind Theory

Jag kommer nog också fundera på detta. Och följa tråden!

Om vi delar upp medvetandet i delar såsom känslor, abstrakt tänkande, föreställningsförmåga, självmedvetande osv.; vilken del av medvetandet är det då som består av "en form av energi", menar du? Det mesta som bygger upp medvetandet tycks mig, med undantag från de grejer man rotar upp ur minnet, existera här och nu, och till följd av det blotta faktumet att man helt enkelt existerar, som något unikt och alltså ingenting annat, och har en hjärna. Varför skulle medvetandet vara någon slags utomstående kraft som injiceras in i oss och menar du i så fall att vi delar på samma medvetande?

eckhart tolle verkar inte pratar ofta om gud för att ordet är så laddat samtidigt som han verkar ha tagit tills sig en ganska buddistisk filosofi. han verkar ändå använda ordet gud i "the power of now" då och då och det verkar som att han tror på gud. hans definition varierar säkert från den allmänna men jag e inte säker på att "förkasta" är rätt ord att använda. eller har jag misuppfattat?