En hög celler.

Jag satt för mig själv nyss och hade en sån stund där man bara filosoferar om all sin införskaffad kunskap.

Och jag kom helt plötsligt till insikten att jag bara är en stor klump celler som monotont och cyklist gör saker efter sina förutsättningar på kemisk och fysisk nivå.

Insåg då hur jäkla marginell min vilja va som individ, då alla saker jag ansåg vara mitt var helt enkelt en annan cell som bara gjorde sitt dagliga arbete.

Hur förhåller ni er till denna tanke? Allt som ni tänker är erat är bara en massa små celler som bara lever efter sina förutsättningar...hur lite känner ni helt plötsligt att ni äger eran kropp.

jo du har en poäng men det är ju bara levande saker som består av celler, med andra ord gör t.ex min dator inte det.

men det är en rätt svindlande tanke ja

Jag brukar också tänka på detta men visst är det fantastiskt att man är en enda stor cellkoloni och alla dessa celler samarbetar! Tänk på det här och "get high on life" liksom haha

Insikten(att se sig själv och andra på en någorlunda objektivt sätt)=friheten

Kunskap, beteende och normer=motoriska cellfunktioner baserade på inlärning utifrån och inifrån(instinkter).

Well, du är inte den första som har tänkt denna tanke.

Du borde läsa på om materialism och/eller fysikalism

Oh, och angående ditt citat:

"Allt är relativt, till och med mitt argument."

Allt kan inte vara relativt, då detta påstående inte kan vara sant och samtidigt relativt. Och det påståendet är en del av 'allt'!

Jo, men visst. Jag skulle säga att kroppen består av olika modulära enheter, vilka ger upphov till en känsla av sammhang och "jag" iochmed att deras respektive hjärnområden kommunicerar med varandra, samt iochmed vår förmåga till episodiska minnen.

Dessa enheter kan nog ses som mer eller mindre autonoma, men de behöver såväl input som feedback från andra enheter.

Om man exemplvis ser en person man känner igen, och vinkar och säger "hej":
Extern information kommer till syncortex.
Mönstret matchas mot det episodiska minnet.
Information skickas till frontalloben, där beslutet fattas.
Information om beslutet skickas till ett talområde i temporalloben samt diverse motoriska områden (exempelvis basala ganglierna och cerebellum).
Talområdet letar upp ordet "hej" i det semantiska minnet.
De motoriska områdena ser till att handrörelsen och ljudet synkroniceras.
Parallellt med detta går det även feedback mellan de flesta områdena, till speciellt frontalloben.

Modulärt men samtidigt holistiskt, lite som *NIX

Jag kan ha skrivit nonsens och blandat ihop begrepp, Kapla kanske kan rätta mig.

Tack

Jag är inte funktionalist, men gillar begreppet
"Helheten är större än summan av delarna",
vilket tydligen ska vara ett citat av Aristotele
och bygger på konceptet "Emergence":
http://en.wikipedia.org/wiki/Emergence
Emergence är ganska flummigt,
men också logiskt, från ett humanistiskt, meningsskapande perspektiv.

Dessutom är det väl ett klassiskt "fel" från den Cartesianska dualismen
att separera upp världen i en massa objekt som separata från varandra.
Inget är ju separat egentligen, det finns alltid en relation och en kontext.
Och här kan man då slänga in en referens till John Donne:
"No man is an island ... Ask not for whom the bell tolls for it tolls for thee"

Själv tycker jag det är ganska fantastiskt att en hög huvudsakligen bestående av syre, kol, väte och kväve enbart med hjälp av spontana reaktioner fungera på ett så komplext sätt som en människa eller en C. elegans eller ens en enda cell.

Så i stället för att tänka på att "du" bara är en massa interagerande delar, tänk på hur häftigt det är när allt fungerar nästa gång du ställer dig upp.

Jag men precis, att atomerna i sin minsta byggsten har fått sådana lagar, att upp till vår storlek kan något som en människa skapas. Men vi människor sen är ju en produkt av något ännnuuu större. Universum t.ex. Fruktansvärt givande mentalt att tänka så, känns som man greppar alla problem i världen ur en mer logisk synvinkel.

Men apropå input -> output i hjärnan. Så stannar inte signalen i syncortex och väntar,....utan allt liksom har förutsättningarna av hur detta system ser ut att röra sig med diverse signaler och signalsubstanser som liksom påverkar varandra i en kedja som tillslut ger upphov till att man säger hej. De e så sjukt stort och svår hanterbart ur alla vinklar på en och samma gång.

Ha överseende med att jag kanske inte formulerar mig bättre, men det är svårt då man ska översätta sin värld på så djupa plan.

Apropå mitt citat, så är ju saningen relativ också

Ja, egentligen kan man nog inte skilja på input och output på det sättet. Output är input samtidigt. Bilen talar tillbaka till en när man åker bil, ens egen kropp både ger och tar information samtidigt, att se en färg är lika mycket att måla världen som det är att se världen. Färgen rosa till exempel, finns ju inte utanför sinnet. Man hittar på den färgen i sinnet. Så när man ser en rosa vägg, så är det inte som att väggen har den egenskapen, utan det är den egenskapen man ger väggen. Och att separera olika färger ifrån varandra påverkas av ens kultur, hur man uppfattar omvärlden påverkas av ens sinne. När man lär sig ett språk, som liten, så lär man sig att inte höra dom ljud som inte ingår i det språket, och då utvecklas inte röstapparaten (vilket inkluderar hörapparaten också). Input/Output fungerar kanske för datorer, men inte för den här högen celler

Eller nja, får nog revidera det. En dator utan AI har ju ändå en människa som upplever världen åt den, och en dator med AI har också en kropp på något sätt. Man ska inte se ner på datorer, dom är nog lika komplexa som människor. Och om man ska vara petig så har dom sina celler dom också, celler är ju ändå bara "building blocks of life" http://en.wikipedia.org/wiki/Cell_(biology)

Nja, inte än. De verkar inte ha något självmedvetande än, men det tänker jag åtgärda