Det man oftast ser, hör och läser om, överallt och hela tiden, är att knark förstör förhållanden och att man slutar att älska varandra för att man älskar knarket mer.
Så kan det säkert va om man överdriver åt något håll, men hur illa är det i de flesta fallen?
För mig har det snarare varit tvärt om. Jag och killen har haft många upplevelser tillsammans på narkotika som man inte kan uppleva annars och det ser jag som en bra grej. Att ta hallucinogener tillsammans och klara det kräver en hel del tillit, att sitta och röka och flumma iväg om olika idéer, fantisera om att göra filmer och skriva böcker och hitta på dumma skämt gör det hela lite roligare. Dessutom finns det ju inte en enda hemlighet kvar efter 750mg Mephedrone, säger sig själv varför, antar jag...
Det känns bra att ingen av oss behöver ljuga för den andre och att vi har gemensamma kompisar tack vare droganvändningen, plus att ingen av oss är beroende av någonting eller har problem. Båda pundade också innan vi blev ihop, så det blir ingen snyfthistoria senare om att "han pundade ner mig" eller, "hon tvingade mig att knarka", och sånt dumt
Någon mer än jag som inte tycker att det här är sorgligt, utan en bra grej för tilliten och sättet att lära känna varandras minsta vrår, eller tycker alla att det här är hemskt och gråter sig själva till sömns ikväll?