Så vad är nästa steg? (om att bli vänd ryggen av psykiatrin)

I början av sommaren var jag i kontakt med psyk för första gången. Orsaken är att jag misstänker att jag har en personlighetsstörning (passar helt) och har börjat tröttna på åratal av anhedoni och kronisk motivationsbrist - för att ta som exempel. Jag tänker inte gå in mer på detta då jag redan skrivit en tråd om det så vitt jag vet (och detta är inget jag googlat fram på 5 minuter och läst lite om utan jag har varit medveten om detta "tillstånd" i fyra år eller så iaf.)

Hur som helst, när jag kom dit efter remiss från vårdcentral så fick jag prata med en läkare och efter det mötet fick jag piller (mirtazapin) utskrivna samt beskedet att han skulle ringa upp under sommaren. Läkaren brydde sig inte alls om mina antaganden om att jag har en personlighetsstörning utan jag var bara deprimerad enligt honom. Nå samtal fick jag inte iaf, och pillrerna fungerade inte heller, så i September slutade jag med dessa och ringde till psyk och sa detta. Läkaren min ringer då upp efter ett par dagar och jag får nytt medicinknark (aurorix, en MAOI) och beskedet att han skulle ringa om 5 veckor. Det har nu gått 7+ veckor och jag är nere på halvdos sen ett par dagar tillbaka då pillren inte fungerar och jag tänker sluta med dom.

Är det så här det går till eller har jag missat något? Vart vänder jag mig nu egentligen och finns det ens nån riktig hjälp att få?
Känns ju en aning snopet att när man väl beslutar sig för att försöka få hjälp så skiter folk i en...

Alltså, tyvärr är det ju såhär för det mesta. Man måste slåss för att få den hjälp man har rätt till. Man måste ligga på, inte bara sitta och vänta (ÄVEN om det är vad de säger till dig). Ge inte upp, ring igen och be att få byta läkare. Du måste få kontakt med någon som tar dig på allvar.

Det finns såna människor också och när man träffar dem är det som att vinna på lotto, jag lovar. Lycka till!

Tyvärr så skiter dom i en, och när man väl kommit in så kastas man mellan olika läkare konstant. Man måste visa upp att det är akut på något sätt. In och spy i väntrummet eller liknande (ingen ironi, så jävla svårt är det faktiskt). Du kan ju skylla på extrema bieffekter av medicinen dom givit dig, sånt brukar få dom att dra öronen åt sig också.

Vad exakt är det du misstänker att du lider av? Dystymi?

Schizoid Personlighetsstörning (eng. schizoid personality disorder (SPD))
Länk:
http://www.mayoclinic.com/health/sch...CTION=symptoms

De symptom jag uppvisar (listar även icke-officiella):
-Känslokall - känner nästan aldrig starka känslor, och minns inte senast jag gjorde det. Har dessutom total avsaknad av belöningskänslor och har väldigt låg empati.
-Socialt ointresserad - Har inga vänner och har ingen längtan efter några (även avsaknad lust av relationer med det andra könet)
-Anhedoni - nästan inget ger mig någon form av nöje
-Upptagen med själviaktagelser och fantasier
-Opåverkad av kritik och beröm - speciellt kritik
-Isolerard då jag ihärdigt föredrar att vara ensam
-Likgiltig
-Tycker livet bara är poänglöst lidande
-Omotiverad (i kombination med anhedoni så framstår jag som oerhört lat)
-Egoförlust - Känner av overklighetsskänslor ibland: att jag bara är ett spöke och alla andra är levande, att världen är artificiell eller förutsägbar.
-Avsaknad aptit
-Sömnproblem, sover för mycket ibland, för lite ibland och har alltid insomningssvårigheter
-Uppfattas som arrogant och fientlig av andra fast jag inte har någon avsikt att vara så
-Missuppfattar sociala signaler och skådespel, och förstår inte poängen över vardagliga sociala saker som att skaka hand, hålla upp dörrar för folk etc. Det vanligaste felet jag gör är att jag avslutar konversationer för tidigt för jag har svårt att fatta när dom officiellt är slut.

Ovanstående beteende började växa fram när jag var runt 13 och har gradvist ökat för varje år. Jag har alltså varit socialt ointresserad i 10år.

Till skillnad från depression - som min kvacksalvare tror jag lider av:
-Jag känner mig inte värdelös. Visst dåligt självförtroende har jag men jag har å andra sidan hög självinsikt
-Jag kan koncentrera mig på saker, det är bara det att nästan inget skapar intresse/motivation
-Jag är inte självmordsbenägen. Visst har jag självmordstankar men jag skulle aldrig genomföra något sådant.
-Jag har varit såhär länge, så det är inget som hoppat fram för att något dåligt hänt i mitt liv.
-Antideppmedicin är som sockerpiller: de gör inte ett smack (annat tecken på SPD)

Detta är mina självobservationer/min självdiagnos. Och innan nån kommer här o säger något stenkorkat om att jag vill vara såhär eller lever mig in i en roll jag skapat: självklart hoppas jag att det bara är dystimi eller något mindre allvarligt men symptomen tyder inte på det. Första gången jag läste den officiella beskrivningen på SPD så var det som att läsa mitt eget CV typ.

Jadu, det var en diger lista.

Depression behöver ju inte innebära att man tycker att man är värdelös per se, utan man kan ju uppleva håglöshet, att ingenting är glädjande och så vidare.


Jo, och det kan även vara faran med självdiagnosticering. Man kan misstolka sina egna problem (observera, jag försöker inte säga att du har fel, läkaren har rätt, utan att det kan finnas mellanting och så vidare) och klä in sig i saker som upplevs som sanna. Lite som folk som hänger sig åt astrologi, de verkligen *känner* att saker och ting stämmer in på dem. Jag satte själv och klädde in mig i bipolär/borderline-manteln men har fått revidera det. Men det begränsade mig en hel del, samtidigt som det utvecklade mig. Svårt att förklara.

I alla fall, om vi nu utgår från att du har denna störning så är det ju inte omöjligt att du är deprimerad också. Det framstår som att ditt liv inte är så ljust och att du mår rätt kasst. Det finns ju de med mindre i bagaget som blir deprimerade över sin situation. Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga här, men vad jag menar är att OM du är deprimerad utöver denna störning så är jag väldigt säker på att depressionen hämmar dig i avseendet att få "bukt" med din "riktiga" störning. Hoppas du förstår vad jag menar.

Personligen så är jag övertygad om att det är psykiatrin som kan hjälpa dig. Det är ett jävla arbete och en evinnerlig strid. För vissa av oss är den tuffare än för andra (jag tror att min kamp är ganska lindrig i sammanhanget, men det varierar), men för att komma till någon form av konsensus med sig själv måste man liksom ta fighten. Men, man behöver inte göra det själv.

Gällande detta med att komma i kontakt med en bra läkare. Det är din rättighet att få god vård. Om du inte känner att du orkar ta striden själv kanske du har någon familjemedlem eller vän som kan hjälpa dig i detta?

Liten disclaimer, jag är lite semipackad och ganska trött men överenergisk. Så om det är något som framstår som knasigt eller avigt i mitt inlägg så ber jag om ursäkt för det.

du är oerhört intresserad av andra människors åsikter för att ha spd, tycker du inte?

Ja jag känner till detta. Dr. Theodore Millon tycker man kan dela in schizoida i vissa sub-types (från Personality Disorders in Modern Life av Dr. Theodore Millon): http://books-and-coffee.theglancetts.com/?page_id=142 (all text är kopierad från boken - jag har läst den så jag vet).

Om inte jag minns fel så var detta en av sakerna jag skrev i de papper jag överlämnade till läkaren (dvs en antydan till både depression+störning). Men det tog han inte åt sig alls - enligt honom är SPD inget som börjar växa fram när man är vuxen/tonåring utan är något strikt genetiskt (den åsikten går förövrigt emot den allmänna psykiatriska åsikten i ämnet om att personlighetsstörningar - med undantag antisocial - uppenbarar sig i det tidiga vuxenlivet/tonåren). Eller så går han strikt på DSV-IV's skit om att man inte kan diagnosteras med en personlighetsstörning om man har en "mood disorder" (som depression) vilket är underligt eftersom komorbiditet snarare är vanligt än ovanligt.

Jag tror du missuppfattar denna störning. Jag är inte misantropisk, jag hatar inte folk - jag tycker bara det inte är värt mödan att ha några relationer för jag mår inte sämre av att vara ensam. Jag känner mig inte mindre ensam bland folk, snarare tvärtom (att jag känner mer utanförskap bland folk).
Dessutom tror jag inte att jag är bäst i världen på allt - och därför är andras åsikter viktiga: för en ensam person kan inte veta allt och uppleva alllt.

nej då.
det har aldrig slagit dig att det kanske är du som missuppfattat?

Stå på dig! Om du lyckas övertyga läkaren att du har en personlighetsstörning kommer han att skriva ut antipersonlighetsstörningspiller. Då kommer du helt plötsligt bli en normal människa.

Alla människor kan sitta och läsa i diagnostikmanualer och känna igen sig själva. Till och med allvarliga psykiska störningar kan man hos sig själv se i mindre drag. Det betyder inte att man behöver lida av just den diagnosen/störningen.

Du beskriver dig själv som likgiltig, allmänt ointresserad och osocial. Vad är du så benägen att få hjälp med? Du säger att du inte är intresserad av att få vänner, vill du få hjälp med att få ett intresse för att ha vänner? Vad förväntar du dig för resultat av psykiatrin?

Jag har aldrig förstått det där med att svensk psykiatri är dålig.

Jag sökte mig först till öppen psyk och fick en tid till en terapeut dagen efter, och detta var i mellandagarna den 26:e december när de egentligen hade stängt.
De första åren fick jag terapi i hemmet av en KBT-specialist med över 25 års erfarenhet samt SSRI + Sobril.


Efter några år blev jag remitterad till specialenheten där man knyts till ett behandlingsteam bestående av en överläkare, en BA (behandlingsansvarig) samt en KP (kontakperson)
Vill man ha ytterliggare hjälp så finns det specialister att tillgå inom de flesta psykosomatiska tillstånd som kan tänkas uppstå.


Har daglig kontakt med min KP via telefon, sms och mail.
Vi ses flera gånger i veckan och pratar, fikar eller tar en tur med någon av landstingets tjänstebilar, utöver det så finns det en centraljour som är i tjänst dygnet runt och man kan ringa till om man vill bli hämtad till avdelningen för att läggas in några dagar eller bara ha sällskap några timmar.
Varje månad har jag uppföljningsmöte med behandlingsteamet där vi gemensamt beslutar ifall jag behöver höja dosen av Stesolid, Stilnoct, Lyrica, Zyprexa, Zoloft eller vad som anses nödvändigt.
De dagar jag inte känner för att själv ta mig till Apoteket så får man medicinen hemkörd när någon av akutpersonalen tar sin dagliga "medicinrunda".


Min BB (biståndsbedömare) på socialförvaltningen har beviljat mig handikapparkering, hemtjänst som städar och handlar 3 gånger i veckan.
Samt färdtjänst åt mina barn så de kan komma och hälsa på utan att jag behöver hämta eller lämna dem.

Så ni som klagar på den svenska psykvården kan xxxxx xxxx.

Jag tycker att du ska försöka träffa någon annan läkare för en andra bedömning. Oavsett om du har SPD eller inte (det verkar som att vissa människor tror att det bara finns en grad i helvetet också) så har du ju saker som påverkar dig (och din omgivning gissar jag) negativt. Och det ska du banne mig ha hjälp med.

Ja, man kan ju självklart vara deprimerad även om man har en personlighetsstörning.