Pragmatism vs. Ideologi

Vi som är politiskt intresserade ställs ofta inför att ta ställning mellan politiker som är hårt ideologiskt drivna och de som är pragmatiska i sin inställning till beslutsfattande. De ideologiskt drivna vet vi alltid vad vi har, men kan de fatta beslut som är undantag i deras världsbild. Pragmatikerna har en case by case attityd i sitt beslutsfattande. Vi vet att de sätter sig in i varje fall, men hur kan vi veta att de delar vår åsikt?

I en 100% skala. Hur stor del ideologi och hur stor del pragmatism skall politikern ha enligt er? Motivera er fördelning.

100% pragmatiska. Givetvis skall de styras till 100% av ideologiska värderingar men huvudsaken är att man får igenom någonting istället för ingenting.

Vi kan ju exempelvis jämföra mellan Bo Lundgren och Fredrik Reinfeldt. Bo Lundgren hade sitt mantra om "Sänkta skatter, skatter, skatter...". Vad blev resultatet? Moderaterna gjorde ett uruselt valresultat och skatterna höjdes.

Reinfeldt däremot tog Moderaterna till sossarnas planhalva och utmanade dem om vilket som är Sveriges riktiga arbetarparti. Vad blev resultatet? Skattetrycket sjunker, monopol slopas, statliga företag såldes till rekordsummor osv.

På Flashback härjar toksossar som Realizt som menar att det hade varit mycket bättre med sossarna vid makten eftersom Moderaterna är för mesiga.

Själv tycker jag:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_373670.svd

Erlander var pragmatiker, Palme var ideolog. Den ene byggde landet och den andre körde ner det i skiten. 'Nuff said.

Det är på de politikområden där ideologin dominerar över pragmatismen som Sverige är absolut sämst: Invandringen och kriminalpolitiken. Båda präglas av handlingsförlamning orsakad av att flumliberalism bakbinder alliansen och flumsocialism bakbinder vänstern. Att vägra ta itu med problem för att man håller fast vid en idé är inte ädelt, det är höjden av cynism.

Jag tycker inte att det bör finnas någon motsättning. Problemet är snarare att vissa människor inte kan hantera abstraktioner. De kan alltså inte förstå relationen mellan ideologi och praktik, och är alltför lätt offer för meningslösa principer.

Ett litet steg framåt är alltid bättre än alternativet.
Koka grodan är den enda vägens politik.

Du är nog den största sossen av honom och dig. Med sossarna vid makten går vi snabbare ner i skiten så att folk inser att saker och ting inte fungerar.

Det är mycket svårt att säga hurivida en politiker ska vara pragmatiker eller ideolog, oftast blir det fel ändå. Fallet med Lundgren och Reinfeldt som någon nämnde tidigare är ett praktexempel på hur båda egenskaper kan misslyckas - Lundgren stod för bra saker men fick inte genomföra en enda medan Reinfeldt som nästan är att betraktas som en socialistisk bulvan och får genomföra all blyg politik han önskar.

Pragmatik behövs för att vinna val, och är idag grunden till att överhuvudtaget kunna implementera ideologi.

Låt se, den ena höjde skattetrycket med 25 procentenheter, lät den offentliga sektorn löpa amok, införde regleringar i stor skala (tex hyresreglering, reglering av kreditmarknanden med mera smått och gott), avfolkade landsbygden, stal privata företag och skapade statliga monopol, raserade skolan med mera. Den andra var Palme som bara fortsatta på den inslagna vägen och fick ta smällen för sin föregångares skit. Jag tror du och jag har olika definitioner på hur man "bygger länder".

Personligen är pragmatism att föredra då extremism omöjliggörs, samtidigt kan det lätt bli så att det inte händer någonting alls om ingen bakomliggande ideologi finns där.

Wow! Fick man göra allt detta med stöd av koalitionspartnern Bondeförbundet?



Det där med "stal privata företag" får du utveckla. Visst expanderade han den offentliga sektorn, men att han skulle ha varit inne och förstatligat näringslivet är en nyhet för mig.

Man kan tycka vad man vill om Erlanders åtgärder, han var ju trots allt socialdemokrat och kunde inte ha förväntats gå i bräschen för liberalisering. Men icke desto mindre ägnade han sig åt praktiska åtgärder istället för ideologiskt storhetsvansinne. Såvitt jag vet finns inga bilder där Erlander hånglar med Castro medan Pierre Schori hejar på. Erlander hängde inte så mycket med Yassir Arafat, och tyckte heller inte att det bästa för Sverige är att öppna dammluckorna för chilenska flyktingar. Palme la sig i precis ALLT. USA, Sydafrika, Mellanöstern, östblocket, Vietnam, Chile, Spanien... ingen gick säker för den kroknäste besserwissern. Jag tycker han är ett skräckexempel på folk som förblindas av ideologi som kommer ur deras egen röv. Andra exempel är Hitler, Marx och Rand.

Men är det inte så att pragmatism är förutsättningen för att någonting skall hända. Ett annat aktuellt exempel är ju miljöpartiet där man till viss del övergett de absolut flummigaste inslagen och därigenom nu har chansen på ministerposter. De gamla ideologerna flyr,men inflytandet har ökat.

30/70 ideologi och pragmatism. Ett politiker bör ha någon sorts grundideologi men måste vara beredd att se verkligheten som den är och handla därefter.

Om ett politiskt parti inte har någon grundideologi är det lätt att det blir ett vindflöjelparti utan existensberättigande som folkpartiet.

Nå, det är ju inte för inte man i bland talar om Centerpartiets mörka historia.
Samarbetet föll ju i ATP-frågan efter typ 6 år och därefter var S ensamma. Överlag har alla borgerliga partier hjälpt Socialdemokraterna. Det mesta drev man igenom först på 1960-talet.
Han klubbade beslutet om socialisering av svenska apotek (genomfördes på Palmes tid) och förstatligade gruvnäringen (LKAB).
Nej, men det är en sak att köra ett helt land i botten, en annan att fara runt och gulla med diktatorer, hyckla och vara konfrontatorisk. Jag gillar ingen av dem.