Noll motivation.

Hejsan alla.

Jag saknar totalt motivation. Har varit arbetslös sen två-tre månader tillbaka, hade jobb som telefonförsäljare men blev tvungen att sluta när jag inte orkade med kraven som ställdes på mig. Efter en ångestattack på jobbet så gick jag inte dit igen.

Har sökt nya jobb, och har fått ett och annat erbjudande. Tänker aldrig gå tillbaka som telefonförsäljare, har försökt sitta i kassa men det fungerar inte heller, den mentala pressen blir för mycket och jag blir deprimerad av att sitta stilla.

Nu till problemen. Jag har tappat all motivation. Jag har inga pengar, lyckats tappa mitt busskort så jag kan inte lämna orten jag bor i (SL är på tok för dyrt!!), jag har vänt på dygnet totalt och sover mer än 10h varje dygn. Jag är ständigt trött, men jag pallar inte att gå upp på morgonen, jag har ju ingen egentlig anledning.

Jag har många mål och saker jag vill göra, och är någorlunda motiverad när jag ska sova. Dagen efter är det en plåga att bara stiga ur sängen, orkar knappt göra lunch då jag känner att det inte spelar någon roll.

Jag är en enda stor utgift helt enkelt. Bor hemma hos föräldrarna som börjat tröttna på mitt beteende, jag är själv trött på det men jag kommer inte ur det!

Minns inte vad jag gjorde en vecka tillbaka, jag kan inte koncentrera mig och är allmänt nedstämd och tystlåten. Jag vill inte vara så här. Jag mår dåligt av att inte göra någonting, men när jag försöker så finns det absolut ingen ork, vilket gör att jag mår ännu sämre.

Hur tar jag mig ur min onda cirkel? Hur bryter jag mitt negativa tankemönster (för dålig för jobb, för dålig för pojkvän, för dålig för att plugga, föräldrarna är besvikna på mig, osv osv)?

Det här känns mest bara som ett stort jävla gnällinlägg, så jag klandrar er inte om ni vill skälla ut mig.

Psykolog är det inte på tal om, dels för att jag inte har råd och dels för att jag varit dit en gång och det fungerade absolut inte. Jag kan inte prata med främlingar öga mot öga.

Jag måste ha ett jobb till januari, för då tar mina sista besparingar slut, har precis tillräckligt kvar för att betala januaris mobilräkning. Men jag vet bara inte hur fan jag ska lyckas, just nu känns det enklare att dö i ett hörn någonstans. Då slutar jag vara en jävla utgift som tar plats och kostar pengar.

Ta första bästa jobb så är det löst. Då funka ekonomin också bättre.. Då kanske du får motivation till att flytta hemifrån, umgås mer med folk, orka mer osv osv..

Problemet med jobb är att jag har väldigt svårt att stå ut med människor. Stod ut så länge jag gjorde med förra jobbet just för att jag inte behövde prata med mina arbetskamrater. Jag har en tendens att känna mig väldigt annorlunda, jag delar inga intressen med de andra och klär mig annorlunda.

Den mentala pressen blir för stor helt enkelt, även om jag kanske trivs med själva jobbet så trivs jag inte med andra människor. Barn kan fungera eftersom de inte är lika fördomsfulla, men inte jämngamla/vuxna/äldre.

Ska se om man kan ta sig i kragen till på måndag och ringa om stalljobbet jag blev erbjuden. Det känner jag som jag kan klara av.

Hur gammal är du?

Jag tror du måste ta hjälp av din omgivning. Det är faktiskt det bästa råd jag kan ge. För ofta orkar man inte ta sig ur sånt där själv. Att be om hjälp visar inte på svaghet utan tvärtom på styrka. Berätta för dina föräldrar hur du mår. Har du flickvän så berätta för henne.

Jag har visserligen inte särskilt goda erfarenheter av psykologer men jag tror att de absolut kan göra skillnad att få kontakt med en. Då har man iaf en länk till hjälp. Blir det för jobbigt kan du börja käka antidepressiva. Det är iaf värt ett försök. Panikångest, att inte klara minsta krav, att glömma saker och att sova bort massa tid är tecken på depression och bör tas på allvar.

Jag tycker du ska prata med din familj.

Låter som en bra idè.

Hej. Det låter som depression.

Enligt amerikanska psykiatrikerförbundets statistiska manual ”Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM – IV), definieras depression som en period när man har symtom som att man känner sig ledsen, tom, upplever brist på intresse, har känslor av värdelöshet, skuld och oförmåga att tänka. Man saknar motivation och blir mer apatisk. Det är inte ovanligt att olika former av depression leder till känslor av hjälplöshet, hopplöshet och värdelöshet.

http://www.comunicera.se/text/fragor...on_fordjupning

Jag är 19, vet att jag har "hela livet framför mig" men just nu känns det som om jag har en vallgrav framför mig och resten av livet.

Har funderat på antidepressiva, men arbetslös + pank = inga pengar, dvs, jag kommer inte ha råd att fixa medicin eller gå till läkare.

Och familjen går tyvärr inte att prata med. Det är tabu att vara deppig, det är tecken på svaghet och något dåligt. Senast jag nämnde att jag kände mig nere fick jag en utskällning som gjorde att jag blev ännu deppigare.
Det gör också att jag inte kan be om pengar heller.

Nåväl, vi får hoppas att jag har energi nog att kliva ur sängen på måndag och ringa ett samtal. Ska försöka tänka positivt, erbjudandet kanske inte blivit taget ännu.

Tack för svaren.

Okej. Lycka till på måndag! Det går att ta sig ur såna här perioder, självklart kommer även du att göra det även om det känns hopplöst för stunden.

Har du nog rätt i, problemet med mig dock är att jag inte känner mig stark nog att söka hjälp. Har väldigt lätt att börja gråta när jag tycker synd om mig själv och det gör saken ännu jobbigare. Folk tar mig liksom inte på allvar.

Kikade in din länk, jag fyller i princip alla "krav" på depression. Men sen är jag en sån som gärna överdriver.

Du vet att sjukvård/apotek inte får förvägra dig vård/hjälp va? Ta kontakt med ungdomspsyk/vuxenpsyk (osäker på vad du faller in under) i din kommun och prata med en sjuksköterska där. De kan nog hjälpa dig mer än vad du tror utan att du behöver lätta på allt tryck på en gång.

Tänk små steg i övrigt. Försök att sortera ut allt det jobbiga i mindre portionsbitar. Det var mitt problem (eller ja, ett av många) innan jag fick hjälp med medicin och terapi, att jag såg bara allting i livet som en enda negativ klump.

Ja, du är ung, men det innebär inte att man kan ha problem för det. Och, jag vet PRECIS hur du upplever det med din familj. Har du inga vänner/släktingar som kan hjälpa dig? Social hjälp?

Jag har en del annat att stå i nu, men jag ska försöka skriva ihop lite mer, hm, matnyttiga saker senare.

Det är väl bättre att söka hjälp och få det avfärdat att du är deprimerad än att gå omkring och inte kolla upp det och vara deprimerad?

Jo jag vet, men eftersom jag är över 18 så lär väl alla besök till sjukvård/psykolog kosta pengar? Det är något jag inte har råd med, och föräldrarna lär inte bidra för "jag får skylla mig själv som inte jobbar så jag får pengar".

Får stöd av mina vänner just nu, skulle inte klara mig utan dem!