En djupt underliggande känsla

Jag betraktar mitt liv som "normalt"; jag brukar inte droger (även om jag har ett förhållandevis starkt intresse för droger), jag har ett stort kontaktnät och många vänner samt bekanta, jag är uppvuxen i en av Sveriges finaste kommun, jag har relativt bra betyg, mina föräldrar och syskon behandlar mig bra, far min jobbar som forskare på Stockholms universitet och min mor är barnpsykolog. Jag lever alltså ett helt normalt liv; åtminstone på ytan, insidan genomsyras av ständig ångest, oro och rädsla för framtiden.

Trots mina förutsättningar för att kunna leva ett liv med allmänt välbefinnande finns det ständigt en djup ångest som präglar mina handlingar, mina förhållningssätt, mina tankar och mina åsikter.
Trots att jag inte är vidare bevandrad inom psykologi skulle jag inte betrakta mitt tillstånd som depraverat, utan snarare en underliggande faktor som styr mitt känslomässiga agerande och mitt intellekt.
Att jag är annorlunda är en sak som är säker, jag har alltid varit angelägen om att, på ett intelligent och verbalt sätt, provocera diverse medmänniskor och opponenter.
Min verbala förmåga samt min extraordinära intelligens erbjuder mig helt andra förutsättningar än för genomsnittsindividen; jag har en förmåga att kunna underkuva andra individer mina åsikter och tankar, genom att lägga mig på deras nivå och övertala dem på så sätt att deras tankeförmågor överensstämmer med det budskap jag ger.

Jag motsäger mig det moderna samhället och de värderingar som genomsyrar vårt klimat, men jag högaktar de intellektuella förmågor som funktionerar som samhällets elit. Jag är ytterst självkritisk och varje gång jag misslyckas med något blir jag oerhört besviken på mig själv, även minsta petitess. Det ligger i mina intressen att utveckla mina erfarenheter och i den andan även utveckla min intellektuella förmåga. Jag känner mig väldigt ofta otillräcklig, detta inte helt utan anledning då jag inte tror på perfektion i dess sanna mening. Självinsikt är något av det mest essentiella för att kunna skrodera om ens fallenheter vad gäller att kunna interagera med ens omgivning och sociala miljö. Jag prioriterar intelligens och intellektualitet framför det som karakteriserar en vanlig individ.

Nåväl, för att komma till en poäng; vad jag än gör så finns det alltid en underliggande känsla som tynger mig. Vad tror ni det kan bero på? Kom gärna med lite synpunkter och reflektioner, jag ska försöka svara så gott det går.

"I made this letter longer than usual because I lack the time to make it short." - Blaise Pascal

Skulle också vilja ha ett bra svar på det där.
Jag känner igen mig till 100% i texten och undrar också varför det är så.
Allting är ju så bra annars, man har ett bra liv med många nära vänner, ett jobb som man trivs med som dessutom ger en väldigt bra lön samt en familj som ställer upp i vått och tort.
Men likförbannat så ligger den där känslan och gnager.

Har du funderat på att gå i terapi? Det tror jag kan vara väldigt givande för att komma fram till vad det egentligen beror på att du mår dåligt. Där kan du nog också få lite intellektuellt motstånd som du säger att du gillar och värdesätter.

Lycka till

Du låter väl antagligen inte ditt känsloliv andas tillräckligt. Jag är ganska övertygad om att alla mår bra av att dela känslor och lägga det intelektuella åt sidan emellanåt. Har vart i samma grop själv, där hela min värld bestod av logik och reson. Dock var jag väldigt olycklig. På senare tid har jag börjat vädra lite på känslofronten och mår mycket bättre.

Men hur ska man lyckas göra det i en värld som styrs av logik och reson?
Har du några konktreta tips?

Intressera dig för andra. Strunt i den här ruttna världen ibland och flyt med.

hej
Jag känner igen mig delvis kan de bero på min zoloft, att en del oro , känslor inte kommer fram är inte säker där. Men jag har tvångssyndrom så jag måste äta antidepp vad jag tror de en stund till. Men har en dålig läkare. Jag har käkat antidepp i 2 år och börja sent och hämta hjälp och vågade inte ta piller de tog mig 1 år. Jag brukar göra grejer som aktiverar något roligt ex i dag satte jag på mig en klänning vilket jag inte gör ofta och ett par leggins. Jag gick till affären och skulle bara köpa mat då en kille titta på mig. Då blev jag glad. Jag har ständigt tidigare i livet jagat kärlek och haft bekräftelse behov mycket från kanske 18 till 25 år. Men nu med åren el mina erfarenheter förstår jag allt bättre. Jag vill bara säga att göra något impulsivt och försöka släppa det där som oroar är inte lätt alla gånger.


Jag har så ofta ex med mitt tvång som inte känns bra måste vara rätt ex jag saknar köpa en blomma har inga pengar går och grubblar på de en dag jag måste ha de så allt är bra. Nästa dag är jag tillbaka i något nytt grubbel ex ålders nojan jag har precis fyllt år, och så håller de på. Men jag försöker distrahera detta så gott de går med alla medel. Vi har säkert olika problem och bakgrund men om man skrapar på ytan är vi alla inte så olika. De var kanske inga bra råd direkt men ville dela med mig för denna stund.