När kroppen och hjärnan är oense.

I ett av mina tidigare jobb ingick en del arbete på höga höjder såsom master och tak mm. Ofta när jag befann mig högt upp fick jag en fysisk önskan att kasta mig ut från t.ex. taket samtidigt som hjärnan drog i bromsen allt vad den orkade. Det var riktigt hemskt stundtals för det kunde gå flera minuter ibland som man nästan inte kunde råda över kroppen. Hur som hellst så ramlade jag till slut ner från några meter och då försvann denna känslan. Numera är jag nästan höjdrädd istället för där jag tidigare hela tiden provade ur högt man kunde klättra i olika konstruktioner.
Nu undrar jag: är det fler som upplevt att kroppen och hjärnan är oense så här ? och vad kan det bero på?

Kroppen följer tyngdlagen alt vill dö -hjärnan vill leva. Kommer inte på ngt bättre just nu. :roll:

tvångstankar ?

Men varför då?
Om man är tillfreds med allting och nöjd med sin tillvaro finns väl ingen anledning till att slänga sig från ett tak?

Kände så jag också en gång, trodde jag aldrig skulle ta mig levande därifrån.. :/

tja...det kan väl vara ganska många grejjer och jag har än så länge en ganska limiterad kunskap om det undermedvetna och förbjudna önskningar , men om du känner dej höjdrädd nu så jag tycker definitivt du ska utmana känslan, ta ett steg i taget bara...

Höjdrädd var väl kanske ett lite för starkt ord, man kan nog mer kalla det för "höjdrespekt". Jag klättrar fortfarande men håller i mig hårdare.

Tvångstankar uppkommer ju att man leker med tanken att göra saker som man inte skulle göra/klara för att se vad som händer.. Du var ofta på hög höjd, till slut ville ditt undermedvetna se vad som hände när du slängde dig utför..

Har också känt sådär....en dragning till att kasta mig ner från ett tak som man står på, eller kanske hoppa ut mitt på väen framför en bil...lustigt...

ja får sånna tankar rätt ofta, typ om man är och kutar på en bro att de skulle va ballt att hoppa i, eller om man går vid ett förbipaserande tåg, då måste jag fan sätta mej ner. Riktigt äkligt då man riktigt känner hela kroppen dras mot döden medans man själv tänker "men vad i hela helvete gör jag!?"

Jag läste en rapport från en kille som provat drogen Datura, han hade
fått flera jobbiga tvångstankar som det fortfarande (efter 4 år) finns
jobbiga spår av.. Bland annat hade han gått över en bro och på mitten
av bron kommit underfund med att han aldrig skulle lyckas ta sig över
bron, att han med säkerhet skulle kasta sig över broräcket. Det vart en
så stor rädlsa att han mitt på bron klamrade sig fast i broräcket och
höll sig fast allt vad han kunde i flera minuter, helt förtvivlad.

När sedan en tjej gick förbi och frågade om allt var OK så svarade han
"ja", släppte taget och sprang allt vad han orkade till andra sidan av bron.
(bort från bron, till fastlandet igen).

En annan av tvångstankarna han hade (som jag egentligen borde skriva
på "Tvångstankar"-tråden) var att han, när han gick på stan och tittade
upp mot himmelen & de höga husen, började tänka på tyngdlagen, att
det inte fanns något egentligt bevis för att den skulle fortsätta fungera,
och att han när som helst skulle kunna flyga rakt ut i himmelen och
rymden. Han har ännu problem med att vistas i städer när det är klart
väder.. På landet går bra, det är oftast de höga husen som utlöser
känslan.

Det kan inte ha någonting med att man dras till det förbjudna och farliga .. Har många gånger upplevt samma sak. Kroppen vill en sak men hjärnan tänker fortfarande logiskt och vill en annan tex att överleva.