Ang. Döden

Nu vet jag inte om detta ska va i ngt existensielt forum, men eftersom jag tänker på begreppet i samband med psychedelikas så får den hamna här, ananrs får väl mdoeraterna slå mig lite på fingrarna.

Frågan lyder; hur ser ni på döden?! Fruktar ni den, ser ni dem som sista steget eller första steget. Självklart har man ju genom psychedelikas fått på sig lite tankar om detta, ljustunneln, trappan, ljusskenet, sådant som folk beskriver vid dödsupplevelser känenr jag att jag stöter på under varenda jävla tripp.

har även en vän som tung kör på ayahuasca han talar om samma saker, förefaller vara som att psychedelikas vid större intag kommer till samma "värld", hur upplever ni andra trippare detta, frågan går främst till Hardcore trippare eller s.k. psyconauter, ni andra som snöat in på psychedelikas kan ju gärna med komma med era tankar och liknande, gärna inget annat skit än det som frågas om.

love and respect

Jag är inte rädd för att dö. Bara att leva för lite.

Jag ser det hela väldigt grunt och enkelt, vi dör och sedan händer det ingenting mer.
Hjärnan är ju det som tar in och behandlar all information vi stöter på, slutar den fungera så, ja..

personligen ser jag det som en av de mest onödiga sakerna som finns här på jorden att diskutera om, absolut INGEN kan göra mer än att gissa - och alla kommer ändå få reda på svaret inom sinom tid. Bättre att spendera tiden man har på att faktiskt leva istället.

Döden är inget att frukta, det är bara den andefattiga och materialistiskt bundna massmänniskan i den moderna världen som inte kontrollerar sitt öde som super, knullar och knarkar som fruktar döden, och sedan när de väl ligger på dödsbädden, om det så är vid 30 års ålder av aids eller 80 års ålder av ålder så säger de för sig själva "åhfan, varför gjorde jag inte mer med mitt liv".

En sann övermänniska dör en hjältedöd, en krigares död, som Yukio Mishima som mördade sig själv och såg det som sitt mål under militärkuppen, eller som Corneliu Codreanu som inte fruktade döden, utan när militärerna sköt på honom och hans mannar så red de mot kulorna med fanorna vajandes i vinden. Tillslut mördades han för sin tro på en bättre framtid för sitt folk av staten.

Döden är bara en port in till ett andligt evigt liv. Träd in i den med ära och styrka och du lever för all framtid som en hjälte i hela folkets hjärtan. Träd in i den som en vekling och en svag människa och ditt minne ska ruttna bort likt liket i din grav och ingen mer än din familj minns dig.

Har flera syner på döden, men ingen "tro" direkt. Rent vetenskapligt ser jag det som att döden följs av ingenting. Filosofiskt kan precis vad som helst hända.
Det ena skrämmer mig medans det andra glädjer mig. Positivt är att gränsen mellan nuvarande filosofi och vetenskap blir alltmer diffus. Vetenskapen blir också konstigare och konstigare för varje nytt kliv vi tar.

Blir oändlighet och andra dimensioner bevisade så blir även min vetenskapliga sida glad vid tanke på döden.

Jag fruktar icke döden. Men försöker ju självklart att leva ett långt liv. Tror nog att den dagen man dör (om vid hög ålder) så är det nog ganska skönt att äntligen få lämna världen.

Kunde inte sagt det bättre själv! Som att undra vad som händer med innehållet på en hårddisk efter man slått sönder den med hammare. Bara att leva menas man kan, man får ju reda på svaret tillslut ändå.

Jag satt på toa en gång, (OTROLIGT NOG). Under den tiden så funderade jag, och jag snubblade på mina egna tankar! Jag orkar inte tänka på döden, döden får tänka på mig. Jag kommer bli nöjd den dagen jag dör, då jag får veta vad som är bakom "väggen". Ska självklart leva så långt liv som möjligt, ta vara på glada stunder :'D

Jag tänker inte på döden har väll hänt någon enstaka gång. När du dör så känns det som när du sover, bara att du inte drömmer. Du är helt enkelt medvetslös, du kan inte höra, se, tänka.

Det finns inga själar....

verkar tyvärr bli en listtråd detta.

Men nej, jag har heller aldrig fruktat döden. Varken före eller efter mitt psykedeliabrukande. Däremot känner jag mig sorgsen inför att förlora vänner och släktingar, och sörjer dem som försvunnit (alternativt gått vidare någonstans).

Nog för att hallucinogener kan ge inblickar eller aha-upplevelser. Men människor är hyfsat komplexa varelser som normalt lever vidare med sina föreställningar och sina värdegrunder trots nya omvälvande upplevelser.

En LSD-tripp kan ge inblickar i okända (peceptions)världar och underlätta nya perspektiv. på omvärlden. Men med detta är inte sagt att du bli en "haleluja-harekrishna-Allan-Rubin-vi-lever-efter-döden-och-lyssnar-på-hårdrock-tomte" för att du använder psykedelia.

Jag trodde inte på nått liv efter döden innan jag började bruka hallucinogener, och gör nog inte det nu heller. Men efter ett par snedtrippar är man ändå lite rädd att ett helvete skulle finnas. Är det ens hälften så illa som en intensiv snedtripp så är det inget jag skulle vilja vara med om

Jag vill definitivt inte dö ännu, jag har en massa oplockade gäss att ta itu med innan! Sen så vill jag gärna dö snabbt och smärtfritt, men ändå vill jag inte "never see it coming" för jag vill kunna förbereda mig mentalt innan... Kanske nån snabbt avancerande, elakartad form av cancer skulle vara bäst?? Som låter mig vara frisk tills nån månad eller två innan jag dör men ändå ger mig tid att ta farväl av världen...

Tror förövrigt på liv efter döden (kristen)...