Jag hatar hundar. Jag avskyr dem så mycket att så fort jag ser en hund vill jag den ont. När jag ser en hund brukar jag i mitt inre tänka hur jag sparkar den eller hugger av den på mitten med ett svärd. Min granne har en äcklig liten pudel som brukar springa omkring i hennes trädgård och skälla. Jag brukade slänga singel på den så nu springer den och gömmer sig såfort den ser eller hör mig komma.
Detta är naturligtvis inget friskt beteende och jag vill göra något åt det för en tjej jag träffat nyligen är ägare av en liten fuling och om det ska hålla fungerar det inte att jag springer runt och är sur på byrackan hela tiden.
Jag vet också varför jag ogillar hundar. När jag var liten och jag och far min umgicks och vi såg en pudel eller annan liten meshund(det var bara pudlar och små bäbbiga hundar min far ogillade) kunde det gå till såhär:
Jag: Pappa kolla hund!
Far: Ja son, ska jag köra på den?
eller...
Jag: Kolla pappa, två hundar!
Far: Två hundar för mycket.
Detta utvecklades med tiden till ett extremt hat mot
alla hundar.
***
Så, kan ni rekomendera något för att få mig att vänja mig vid tanken på att själv ha en hund i min lägenhet? Jag kanske inte behöver gilla dem extremt mycket eller alls utan bara acceptera den. Har ni varit i liknande situationer och hur har ni löst det? Finns det något 12stegsprogram för patologiska hundhatare?
Må Väl.