Tråden om Jack the Ripper

Intressant att se att den här tråden kommit igång igen, och trevligt att se att folk gör sig besväret att läsa min bok (som nu finns i pocket, med alla bilder reproducerade samt ett par nya tillägg).
Låt mig först klarlägga, att jag i boken endast redogör för Kosminski/Cohen/Kaminsky-teorin - jag stödjer den inte, även om jag heller inte sågar den. Nu tror jag heller inte signaturen SweTech menar något annat men det kan likväl vara på sin plats att understryka för att undvika missförstånd.

En recensent skrev även att jag förefall "luta åt" FBI:s gärningsmannaprofil då jag i boken lägger ner stor möda på att analysera den, vilket är en grov missuppfattning. Tvärtom går jag igenom ganska detaljerat de många problemen med att utarbeta en gärningsmannaprofil på mord som utfördes för 120 år sedan och jag är i högsta grad mycket skeptisk till värdet av gärningsmannaprofilering överhuvudtaget. Men då denna trots allt lett till en hel del banbrytande diskussioner om Uppskäraren och på många sätt haft en stor betydelse för Ripperologins fortsatta utveckling sedan 1987, så var det en självklarhet att redogöra för den så detaljerat som möjligt, detsamma gäller Martins Fido teori om David Cohen. Jag har träffat de flesta framstående Ripper-forskare, men dessvärre har jag aldrig fått tillfälle att möta Fido, som lär vara mycket karismatisk, personligen så han idag bor i USA.
Kort sagt är det upp till läsaren själv att dra sina slutsatser, även det ska erkännas att jag sågar en del andra teorier vid fotknölarna för att avskräcka folk från att ta dem på allvar, inte minst Patricia Cornwells förfärliga, subjektiva efterhandskonstruktioner och fantasier.

Jag håller dock inte med om att endast två av morden är likadana till modus operandi och signatur. Jag anser - utan att tvärsäkert hävda hur många han mördade - att man kan vara säker på åtminstone tre offer: Nichols, Chapman och Eddowes.
Visserligen blev Nichols inte lemlästad och "öppnad upp" i samma höga grad som de två andra och såret i halsen är inte exakt lika dupt (om än fortfarande mycket djupt, djupare än vad som var nödvändigt för
praktiskt vidkommande), men det är exakt samma fokus på samma delar av kroppen och samma tillvägagångssätt. Jag hyser inget som helst tvivel om att de alla tre föll offer för samma mördare (avvikelserna i Nichols fall kan antingen bero på det faktum att hon möjligen var hans första offer och han således var oerfaren eller att han helt enkelt blev avbruten).
De övriga i den traditionella missvisande "kanon av fem", Stride och Kelly, anser jag måste vara öppna för debatt.

Hälsningar
/Glenn Lauritz Andersson

Jag håller med fullständigt; den boken kan verkligen rekommenderas. Dess fokus är ganska unikt såtillvida att den fokuserar på mordplatserna samt gator och byggnader som är relevanta för Uppskärarmorden. Philip Hutchinson är lokalhistoriker och tour guide (en av de absolut bästa Ripper-guiderna och tillhörande bolaget Discovery Tours), medan Robert Clack är fotograf och extremt kunnig lokalhistoriker.

Jag känner både Philip och Rob väl personligen och de är i särställning på sitt område. Rob Clack fixade också en stor mängd av bildmaterialet till min egen bok.

Dessvärre är dock The London of Jack the Ripper: Then and Now tillfälligt slut nästan överallt och börjar bli mycket svår att få tag på. Jag har hört ryktats om att ett nytryck kan vara på gång men det är ännu overifierat.

/Glenn Lauritz Andersson

Knivsåren på Kellys armar är - liksom resten av lemlästningarna (utom avskärandet av halsen) - alla utförda post mortem (det vill säga efter dödens inträde, då de inte ionnehåler några tecken på blod elelr blödningar. Däremot hade Kelly ett skärsår på ena fingret och baksidan av handen (om jag minns rätt) som båda innehöll blödningar och såldes var urförda medans hon var i livet.
Vi vet inte säkert vad som hände, men en analys av brottsplatsen tyder mest troligt på att Kelly attackerades direkt med kniven och under denna process dragit sig bakåt upp mot hörnet vid sängens huvudända vid väggen i desperata försök att undgå kniven. Därefter har mördaren tagit livet av henne genom att skära av henne halsen. Efter detta har han flyttat ut liket längs med sängens yttre långsida, där han utfört de omfattande lemlästningarna.
Det värsta med Kellymordet är att hon sannolikt varit fullt medveten om att hon skulle bli skuren i bitar. Förutom mördarens ganska klumpiga, riskfyllda tillvägagångssätt, där han gett offret chansen att göra motstånd (i motsats till Uppskäraren, som medotiskt tog offren med överraskning och oskadliggjorde dem på ett effektivt sätt så att de inte kunde göra motstånd), så skiljer sig mordet i Miller's Court från Rippermorden i det avseendet att det också uppvisar en rejält blodig brottsplatsscen.

Fatum är att mordet på mary jane Kelly uupvisar en viktig likhet med Rippermorden, och det är den djupt avskurna halsen med samma rörelse, men i övrigt är Kelly närmast slaktad från topp till tå på ett närmast amatörmässigt sätt.


Det är dessvärre här folk gör fatala misstag när de tror att endast en seriemördare är kapabla till dåd som detta. Tvärtom, så är det just den extrema karaktären av lemlästningarna som gör att det möjligen kan peka på en i offrets närkrets. Tvärtemot vad många tror så skapar emotionella kopplingar mellan offer och gärningsman oftast ganska fasansfulla resultat (vilket även verifieras av fore detta brottsutredare som Geberth, som jag hänvisar till i boken som en av källorna), resultat som inte sällan kan bli så makabra att de vida överstiger det vi ser i seriemord.
Jag har själv talat med engelska polismän och kriminalare (bland dessa kan räknas Ripperexperten Stewart P. Evans som arbetade i Suffolks polisstyrka i 30 år) som sett brottsplatser liknande - eller ännu värre än - den i Miller's Court och Kellymordet och som alla visat sig ha begåtts av pojkvännen, ex-pojkvännen eller den äkta mannen.
Jag nämner också en del andra fall i boken som exempel.

Vi ska också komma ihåg att Jospeh Fleming, en man som var en gammal flamma och som hon fortsatte att träffa under den period hon bodde i Miller's Court tillsammans med Joseph Barnett, senare högst sannolikt var samme man som några år senare togs in på sinnessjukhus och där uppvisade ett mycket abnormt aggressivt beteende. redabn vid tiden för Kellymordet var han känd för att "misshandla" Kelly.
I vilket fall kan man konstatera att Kelly i viss mån var indragen i ett triangeldrama.

Vi kommer aldrig någonsin att få veta om Kellymordet var ett verk av Uppskäraren eller inte och det finns inga givna svar - bara våra egna personliga tolkningar av de få fakta vi har - men jag är inte beredd att automatiskt ge Kelly statusen som Uppskärarens "grande finale", särskilt inte som det fanns två män med gångbart motiv för mordet, varav en av dem förefaller att ha varit psykiskt instabil. Den gamla vedertagna myten eller förklaringen om att mordet var ett uttryck för att Uppskäraren hade mer tid eller kunde arbeta ostört har jag aldrig köpt eller accepterat och kommer aldrig att göra det.
Men som sagt, vi kommer aldrig att få veta sanningen.

/Glenn Lauritz Andersson

Stort tack för denna högst intressanta information. Jag har sett ett par bilder på det och det har bland annat figurerat på bild i Ripperologist. men jag har aldrig vetat exakt var det ligger och vad det används till idag.
Jag har dessvärre inte själv varit där. Någon som vet hur man lättast tar sig dit om man inte har bil och istället reser med tåg mot Göteborgshållet söderifrån?

Förutom min egen som just är avsedd som en introduktion på svenska om fallet, baserad på fakta och utan nonsens, så anser jag nog att den bästa internationella bok som idag finns på marknaden att börja med är Jack the Ripper: Scotland Yard Investigates av Stewart P. Evans och Donald Rumbelow (två av de största giganterna på området). Då kan man också vara säkert på att endast på levererad fakta på ett trovärdigt sätt utan en massa spektakulära idéer. Den är dessutom mycklet rikt illustrerad och känns mindre tung att starta med än många andra i genren.

I övrigt är väl Sugden den mest trovärdiga men personligen anser jag att den är rätt tung och tråkigt skriven. Dessutom lider den av samma sjuka som alla andra böcker som utkom på 80- och 90-talet, nämligen att den vidarebordrar fakta som idag är omdiskuterade och anses mer tveksamma (som att Uppskäraren mördade fem offer) - den skulle tjäna på att bli uppdaterad. Den har fortfarande gott rykte men personligen anser jag att den känns lite överskattad idag och inte alls up to date.
Paul Beggs bok The Facts var en stor besvikelse då den lider av samma sak, trots att den är betydligt färskare. Halva delen av boken upptas också mest av komplexa politiska intriger. Det bästa med Beggs bok är de digra och noggranna källnoterna.

För engelskspråkig litteratur rekommenderar jag alltså alla att börja med Evans & Rumbelows Scotland Yard Investigates, därefter Evans & Skinners The Ultimate Jack the Ripper Sourcebook (som inte är en bok i egentlig mening utan en sammanställning och renskrivning av allt relevant arkivmaterial som rör fallet).
Jag vill också slå ett slag för Evans & Skinners Letters From Hell, som är ypperlig.

/Glenn Lauritz Andersson

Hej, låt mig först säga hur bra jag tyckte din bok var.
Det var sträckläsning från då jag köpte den till den var färdigläst.

Du har absolut rätt i att jag inte på något sätt menade att du i din bok stödjer Kosminski/Cohen/Kaminsky-teorin utan att jag utifrån underlaget i din bok personligen ser den som en väldigt trolig teori. Dock ska sägas att jag är precis i början på mitt intresse för Uppskäraren så jag kanske ändrar mig då jag fått mer information.

Dom två jag tänkte på var just Chapman och Eddowes utifrån det som du beskriver i ditt svar, jag är dock som sagt en novis i ämnet och köper din expertis och förklaring till fullo.

Tack igen för en bra bok som startat ett nytt intresse hos mig.

Stort tack för berömmet, SweTech, och mycket roligt att höra.

Att som författare få en chans att väcka ett nytt intresse hos folk är naturligtvis en bonus i sig som bara det gör det värt det arbete man lagt ner.

Jag ska också tillägga, att när jag för knappt 20 år sedan på allvar först började intressera mig för morden i East End så var det just Kosminski och David Cohen som väckte mitt intresse och som jag då fann övertygande. Och jag har förstått att många andra gått den vägen.

Mycket har dock hänt sedan dess. Ju längre tid man sysslat med fallet blir det dessutom också uppenbart att frågan om mördarens identitet blir allt mindre viktig och lusten att utforska den tidens miljöer och människor desto större. Att lösa ett 25 år gammalt "cold case" med DNA är en sak, att knäcka en 120 år gammal mordgåta utan några som helst tekniska bevis att tillgå en helt annan.

Hälsningar
/Glenn Lauritz Andersson

Som alltid Glenn lika intressant det du skriver.

Det märks att du är lika insatt och kunnig i "Jack the Ripper-gåtan" som i dessa mordgåtor från nordvästra Skåne.

Lade polismyndigheterna som utredde "Whitechapelmorden" någonsin ned utredningarna? Definitivt alltså, eller återupptog man utredningarna med ojämna mellanrum i hopp om att komma vidare? Om ni förstår vad jag menar.

Efter mordet på Frances Coles 1891 stängdes mappen Whitechapel Murders hos Metropolitanpolisen officiellt.

I samband med uppkomsten av nya misstänkta aktualiserades naturligtvis Uppskärarmorden återigen (som exempelvis i fallet med giftmördaren Severin Klosowski - eller "George Chapman" - 1903, som då pensionerade kommissarien Frederick Abberline förordade), men det är knappast så att mappen "Whitechapel Murders" öppnades på nytt eller att utredningen återupptogs.

Det kan också nämnas att Abberline också intervjuade hustrumördaren W H Bury 1889 för att kontrollera hans eventuella inbladning i Uppskärarmorden.

Hur som helst: utredningen förblev mig veterligt stängd efter 1891.

/Glenn lauritz Andersson

Tack Skara. Hoppas allt är bra med dig.

/Glenn

Tack det samma Glenn.