På Förtvivlans Krön av E M Cioran - är den bra? (Cioran-tråden)/Mod

Tack för infon. Den ska läsas med stor glädje.

Strålande!

Just trådämnets "På förtvivlans krön" tyckte jag inte riktigt höll de senare afroismsamlingarnas klass. Som förstlingsverk var den förstås alldeles utmärkt.

Apropå din singaturs Canetti - citat: Jag älskade "Förbländningen". Håller hans övriga böcker samma klass? Är de lika roliga?

På förtvivlans krön är ju mer präglas av ungdomlig spleen, de senare andas mer av förstelnad besvikelse, även om de har en lekfullhet och humor.

Canetti skrev ju egentligen bara en regelrätt roman, just Förbländningen.
Men liksom Cioran så skrev han också underbara aforismer.
På svenska finns många av dessa samlade i volymerna Människans provins och Urets hemliga hjärta. Mitt citat är hämtat från någon av de två, mins ej vilken, de är hursomhelst mycket läsvärda och alla som gillar Cioran borde uppskatta dem.

Som sagt jag rekommenderar boken starkt

Cioran är en sann mäster !

En första ( ) anmälan:
http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/14299-emil-cioran-pessimistisk-exilrumaen-med-soemnloesheten-som-drivkraft

Trist att det inte står ett ord om själva översättningen.

Förutom att den ovannämnda Sammanfattning av sönderfallet nyligen utkommit på svenska så har även en annan titel för alla Cioran-buffs dykt upp!

Det rör sig om idéhistorikern Tobias Dahlkvists (som tidigare skrivit om bl.a. Leopardi och Ekelund) bok Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst som är en studie i Ciorans författarskap men som säkert också kan fungera som en lite mer avancerad introduktion.
Köp och läs!

Sammanfattning av sönderfallet får en helsidesrecension i DN idag!:
http://www.dn.se/dnbok/varfor-skriva-om-allt-ar-meningslost/

Läste DNs recension av "Sammanfattning av sönderfallet" och insåg på stört att det är en bok av en författare helt i min smak. Någon som läst nyöversättningen och kan komma med en kommentar? Funderar även på om det är värt att slänga iväg en beställning även på Dahlqvists studie om författarens livsfilosofi redan nu. Olyckligt nog tycks Adlibris vara den enda näthandeln i landet som inte fått in "Sammanfattning av sönderfallet" (jag skall slänga iväg en stor beställning därifrån senare ikväll, och det vore ganska osmidigt att behöva parallellbeställa bara för att Adlibris knasar & har sig).

Jag har läst bägge och kan lova dig att du inte kommer att bli besviken!
Båda är ytterst läsvärda!

Såg att det kommit en anmälan av Dahlkvists bok i UNT:
http://www.unt.se/kultur/litteratur/det-uppskjutna-sjalvmordets-filosofi-2498755.aspx

Plockade "Sammanfattning av sönderfallet" med mig hem ifrån gårdagens bokmässa och har hittills hunnit läsa dom inledande två "essäerna i miniatyr" om människans förhatliga, profetiska ådra. Texterna kommer nära inpå huden, och på många vis är dessa tankar livsviktiga. I alla fall för den som ämnar eller i varje fall försöka genomskåda det som är människan. Det går inte att kort referera till dem utan att för den skull gör dem orättvisa. Ska fortsätta läsa och komma med ytterligare ett par kommentarer när mer kött på benen har samlats. I övrigt är längden på texterna i samlingen nästintill perfekt utmätt. Ofta kan jag tycka att den korta aforismen är för generaliserande, den försöker säga allt om så mycket att den istället inte säger någonting alls, och den längre essän kan dra ut på det för länge för att vara riktigt intressant och kärnfull. Där har Cioran hittat en vägning som funkar: tillräckligt långa för att säga någonting kärnfullt, samtidigt korta nog att det går att klämma en handfull texter utan att läsningen känns som ett projekt. Horace Engdahl snuddar också, men kommer inte riktigt lika nära, denna längdens perfektion i sin bok "Cigaretten efteråt".

Tack för tipset.

Liksom flera andra signaturer i tråden har jag inte kunnat motstå att köpa Nikanor Teratologens nyligen utgivna översättning av Sammanfattning av sönderfallet! Jag läste På förtvivlans krön för ett par månader sedan och fann den väldigt intressant, men i jämförelse med Sammanfattning av sönderfallet är de tankar som ges uttryck för i den något omogna och självcentrerade, vilket ju som påpekats tidigare i tråden förstås beror på att Cioran var mycket ung när han skrev den. Skulle man kunna hävda att dessa hans tankar och reflektioner, vilka behandlas från alla möjliga håll och kanter i samtliga av hans skrifter, i Sammanfattningen av sönderfallet så att säga slår ut i full kraft och formuleras klarare än i de tidigare skrifterna? Finns det någon tidigare eller senare bok av honom som genomsyras av samma skärpa? Tips mottages gärna!

Jag måste bara dela med mig av en aforism där han beskriver övergången från religiöst inspirerad klassisk musik till sekulär sådan (en övergång vars upprinnelse han tillskriver Beethoven...):


Det för verkligen tankarna direkt till Schopenhauer, vars pessimistiska tankegods Cioran har förvaltat och vidareutvecklat mycket väl...